Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Krönikor

I fokus. Andreas Andersson fick Råsunda att börja koka.

Vi hyllar poängen, publiken och Andreas-effekten

Så blev det då dags för premiär, man skrudar sig i korrekt uniform, för dagen lite blygsamt endast bestående av en halsduk i världens vackraste färgkombination. Det känns lite högtidligt - som upprop första dagen i skolan. Fast det är klart, just i år är det väl lite som att gå om en klass. Väntat har man fått göra, vilket bidragit till att seriestarten är extra efterlängtad. Eftersom denna serie är späckad med fler matcher än man är van vid, verkar det ju fullkomligt logiskt att säsongen startar senare! Allt enligt den fantastiska planerings- och bedömningsförmåga som olika idrottsförbund svarat för på senare tid, och som man som AIK:are direkt berörts av.

Nervositeten infinner sig programenligt, det slår mig att laget skall möta lika anrikt motstånd överlag som om AIK hade hållit sig kvar. Helgen hade hittills varit i moll. Förlust, om än rättvis sådan, i innebandyns final inför en i och för sig spektakulär publik. Förlust också i fotbollsdamernas premiär i Allsvenskan. Det mesta skrevs ju med rätta i mörka rubriker förra året. Men efter det, om man orkat se det, så har ju faktiskt nästan allt gått åt rätt håll inom AIK-familjen, åtminstone rent sportsligt.

Damerna hade ju som sagt redan tagit sig upp till högsta fotbollsserien. Bandyn blev en förväntad succé på damsidan, och en ganska oväntad dito för herrarna. Ishockeyherrarna klarade det svåra målet att ta sig uppåt, och vad bättre är, återvann sin själ och trogna AIK:ares hjärta. På damsidan blev det final. Handbollsherrarna tog sig upp via höstens spel, och uppnådde väl minst målet att etablera sig på den nivån. Innebandyns herrar gjorde en kanonsäsong, även om de hade en dålig dag i Globen i lördags.

Men skulle herrlaget i fotboll nu följa den positiva trenden för olika representationslag sett över den senaste säsongen, eller den negativa som infunnit sig samma helg? Jag begår min resa mot Solna, och redan i Hammarbyhöjdens T-banespärr möts jag av den första reaktionen. Vakten som skall stämpla mitt klipphäfte förekommer mig och frågar retoriskt ”du ska till Råsunda?”. Halsduken hade avslöjat mig. Mitt ”Ja” följs av en spontan kommentar från den andre: ”se till att de vinner nu – AIK behövs i Allsvenskan!”. Värmande och engagerade ord, extra kul att mannen hade utländsk härkomst, och ändå ett sådant engagemang på svensk klubbnivå. Helt klart ett annat bemötande än när jag senast åkte Den Gröna Milen mot domedagen i höstas, Örgryte-dagen, och någon i grönvit mundering föraktfullt väste ”Ssssuperettan” i örat. Det finns stora och små klubbar, stora och små människor!

Jag närmar mig arenan och anar en sensation. Visst hade det varit ganska packat på den blå linjen, och där hördes analyser, tankar och olika tro inför matchen runt om mig. Mina anförvanter, Broder M, Kompis R och C med barn och bekanta, hade redan nått Övre Södra när jag inser att kön är lång. Rejält lång! Detta hade man inte vågat hoppats på, och hanteringen drar ut en del på tiden. Tyvärr missade jag tifot, Krister Nordins avtackning, och avspark. Men i grunden berodde ju detta på något positivt – den makalösa publiksiffran – så det fick vara värt en försening! Råsunda i söndags slog ju till och med ett fullstatt Globen dagen före. Häftigt är det minst sagt att som gnagare ha fått uppleva två evenemang samma helg med AIK som ena kontrahenten i bägge, och med 14 656 + 16 858 åskådare totalt. Lägg därtill de över 6 000 som var på Hovet häromveckan för att se vårt lag kvala upp – i serien UNDER Elitserien! Ryktet om vår död är mastodontiskt överdriven!

Så när jag äntligen kan bänka mig har matchen redan börjat. Det tar inte lång tid att tolka fram två saker: 1. AIK kommer att föra spelet rejält mot en värmländsk köttmur. 2. Det kommer inte att gå undan i svängarna! Startelvan tycktes vara den väntade sett till senaste träningsmatcher. Att Andreas Andersson verkligen satt med på bänken såg jag som ett försenat aprilskämt! Eller som ett Norlingskt schackdrag att höja moral hos spelare och publik, och möjligen sänka densamma hos motståndet. Kunde vara värt att offra en bänkplats för!

Nervositeten i spelet var påtaglig. Tankarna går tillbaka till handlingsförlamningen i innebandyfinalen. Är vi, den oväntat trogna storpubliken, i alla våra hyllningar en hämmande faktor? På sikt kan det omöjligt vara så, om vi fortsätter att visa denna trohet! Men säg den premiär som är välspelad? Gräsmattans status är av många redan nämnd, men det går inte att komma ifrån den. Översållad med såväl sand- som skamfläckar är det en pinsam skandal att kalla den för Nationalarena. Kristian Haynes beskrev det mest belysande i webbradions intervju dagen efter: man kan inte spela bra om man måste titta på hur bollen studsar hela tiden inför att man tar emot den, i stället för att överblicka var man har medspelarna. Med facit i hand ligger kanske inte seriearrangörernas skandal i att premiären är så sen, trots allt...

Men vissa intentioner fanns och var värda att vaska något positivt ur. Nämnde Haynes är ju en av nykomlingarna, och med tanke på omdebatterad spelarflykt från förra säsongen vill jag ändå framhålla att lagets tekniska nytillskott levererar vida bättre hörnor i denna match än Stefan Ishizakis genomsnitt. Daniel Hoch speglar spelet väl. Seg överlag, men reptilsnabb höll han på att bjuda Råsunda på ett rejält konstmål i form av en slags bakvänd volley mot krysset. Degerfors målvakt Sebastian Karlsson blev spärren mot den succén.

Jag och kompis R hinner konstatera att backlinjen såg organiserad ut, brytningssäkra och med vältajmade offside-fällor. Kort därefter ändras detta, och smarta kontringar från rödvitt skär hål i muren och blottar luckorna. De tre där bak tycks ibland bli ensamma, vilket främst Daniel Tjernström, AIK:s bäste sett över 90 minuter, till slut råder bot på. Ofta kan backarna styra undan, kunnandet hos dem finns, men i denna match försyndar de alla i några otroligt enkla misstag i ohotade lägen. Detta måste förbättras, men det känns också som att sådant kan ses som engångsfall i arbetet. Daniel Örlund i målet har hittills varit stabil, läser spelet väl och har en rejäl slunga i utkasten. Så tryggheten kommer säkert.

Andra halvlek förlänger slummern. Omöjligt att hitta luckor, kontringarna mot AIK upplevs mycket vassare. Vi börjar känna att 0-0 är åtminstone inte en förlust, låt det stanna vid mållöst. Håglösa sitter vi, då plötsligt sorlet börjar. Det stiger till ett muller och snart ett jubel, så fyllt av förväntan, förvåning och revanschlystnad. Vår kära Nationalarena, nu är gräset grönt i själen, börjar koka då en enskild individ reser sig, en forna hjälte som slitit så ont i vintermörkret på Bosön för att nå tillbaka till oss, som säkerligen motionscyklat ett antal varv runt jorden, som fått känna den tärande vanmakten av att INTE VETA, då själva hoppet kan bli en drog.

Nu står han där på sidlinjen i minut 67, och hela publiken, jag tror utan undantag, står upp och jublar. Själv får jag faktiskt en klump i halsen, och det är tredje gången detta år av liknande skäl. George Laraques inträde och framförallt Mattias Norströms återkomst i ishockeyn gav också rysningar. Men inramningen gör ändå att jag nu håller denna stund högst. Blossande ljus i vår tunnel är de alla!

Nu byts han in, ”Adde” Andersson, och den redan historiska Andreas-effekten fullbordas av att han flankeras av sin namne och vapendragare med Eriksson som efternamn. Den senare har ju också fått hoppet att spira, och har äntligen övervunnit skador, skador, skador. Och som denna effekt tog skruv! För det första gav den en signal till oss alla: Rikard Norling visar mod och fingertoppskänsla. För det andra blir Andreas Eriksson en rejäl injektion på ett grötigt mittfält, just en sådan spelare som kan lösa problem på bara en halv kvadratmeter. Han vinner boll redan efter några sekunder. För det tredje tänds ett jävlaranamma i laget som i grunden naturligtvis är positivt, men som främst tydliggörs av att de gula korten börjar åka i luften. Tre varningar drar AIK på sig efter dubbelbytet. För det fjärde hittar Mats Rubarth sitt spel ute på kanten. Han och Ante förstår varandra direkt.

För det femte blir det mål, och ett gigantiskt segervrål! Det är meningslöst i att spekulera om Andreas Andersson hade satt Rubarths inlägg minuten efter inhoppet, om inte Degerfors-försvararens ben kommit emellan. Det blev ju en rejäl snedspark som gav målet, och visst hade Adde kunnat snedsparka utanför likaväl. Men den mentala haussen måste ha bidragit, om inte annat än genom allas vår gemensamma känsla att det är AIK:s tur nu! Att vinna med matchens enda mål, på ett självmål, känns lite ”B”. Men så många gånger som AIK dominerat matcher på Råsunda och ändå fått se 1-1 slinka in bakåt via motståndarnas enda kontring, så känns det ändå som blott en ringa amortering på Fru Fortunas skuld till Gnaget. Har dock full förståelse för att detta resonemang inte köps i Värmland idag!

Det blir ju seger, vi jublar alla, men mycket finns kvar att önska. Angående det långsamma spelet: vill man tolka det positivt är det som när brassarna spelar gå-fotboll i väntan på att blixtra till. Skillnaden är att dessa konstnärer ibland gör det för att spelet sker i 38 graders värme och 98 % luftfuktighet. Vädret var strålande för att vara Stockholm i april, men motiverar knappast sengångar-taktiken.

Men AIK lär nog få vänja sig att möta skyttegravar hemmavid. Och som någon resonerade: den enda fördelen med den usla planen är att våra spelare lär kunna vänja sig, medan motståndarna alltid får känna på det för första gången. En i sanning klen ursäkt, men ändå! Degerfors var nog dessutom bättre än många väntat sig. De spelade lite av Grekland-fotboll ifrån förra EM. Visst var det hopplöst defensivt ibland, men när de fick tag på bollen var spelet oftast konstruktivt och genomtänkt. Förhoppningsvis kan de ställa till det än värre för flera andra konkurrenter. Vill också passa på att framföra en eloge till bortalagets klack. Egen publiksiffra har vi nu redan skrutit om ett flertal gånger, men denna busslast med rödvita fans höll oförtrutet igång matchen igenom, även mot slutet, och var ofta för oss som satt ovanför röststarkare än Norra, vilka tycktes ha sövts av tempot.

Premiärer är alltid speciella. Nu blev det tre poäng, det är bara att tacka och ta emot! Nervknutar bör ha lossats inför fortsättningen. Gladast av alla denna söndag 17 april måste ha varit Andreas Andersson. Därefter en rörd Rikard Norling, följt av alla i laget. Därtill nära 17 000 åskådare. Minus en skara Degerforsare. Plus en T-banevakt i Hammarbyhöjden.

Vägen är lång, men har börjat åt rätt håll.

Av Stefan Livstedt Foto: Bildbyrån
[050419]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.