Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Krönikor

Skarprättare Alm slår till.

Åsikter om en match

Den här krönikan kommer till stor del att handla om åsikter, mina egna och andras. Om när det objektiva är chanslöst mot det subjektiva. De flesta som åsyftas är glödande AIK:are, och som sådan har man givetvis en vånda i sig över sakernas tillstånd detta år på ett övergripande plan, även om vissa av oss måhända upplever ljuset i tunneln som starkare än andra gör. Vilket som har jag fascinerats det senaste dygnet över hur olika glasögon man kan sätta på sig. Och att väldigt lite handlar om ren sanning, nästan allt om uppfattningar. Jag tar det från början...

Jag och Broder M träffas tisdag eftermiddag vid Gullmarsplan. Trafiken från city är tät och korvar sig i seg takt ner i den nybyggda tunneln. Telefonkontakt med kompis R har givit att han sitter i nämnda trafik, men är kvar i innerstaden. Vi kommer överens om att han plockar upp oss på den äldre vägen bortanför tunneln, och att vi sedan färdas via Älvsjö genom Huddinge, för att slippa en del köer.

När vår chaufför väl kommer fram hoppar vi in i bilen och hälsar på honom, hans son L och dennes kompis D. Destinationen är givetvis Norrköping. Vi färdas genom Sörmlands vårlandskap och samtalar om ditt och datt, och förstås om matchen vi skall åskåda. Känslorna kring AIK:s chanser och om hur matchen kommer att te sig varierar. Jag har inför mig själv förberett mig på allt mellan succé och fiasko.

Vi når in i staden via någon specialinfart som R:s morbror, lokalbo och sportjournalist på ”Korren”, tipsat om. Vi är i lagom tid trots den tidigare intensiva trafiken. Men som i alla civilisationer där åtminstone några hus slagits samman till ett samhälle, är möjligheten att finna parkering ytterst begränsad. Vi hittar plats utanför en skola där det egentligen krävs särskilt tillstånd. Med den i dylika sammanhang klassiska lösningen att ”äh, vi delar väl på böterna”.

Väl framme vid arenan märks det att tillströmningen är stor. Rejält med svart-gula accessoarer. Det är ju IFK Norrköpings hemmapremiär, tillika förmodligen säsongens mest publikdragande match. Vi hade biljetter på det som kallas VM-läktaren, Idrottsparken var ju en av skådeplatserna för turneringen 1958. Östgötskans tönt-trevlighet ljuder runtom oss, hemvävt som spetsgardiner i folkstugorna.

Vi bänkar oss i det hörn som både utmed kort- och långsidan belägras av AIK:are. Av de runt 14 000 i publiken bör åtminstone en fjärdedel vara tillresta. Klacken håller upp ett par banderoller med den ungefärliga ordalydelsen ”När er stad besöks av Gnaget – håller man på bortalaget”. Sången håller igång den större delen av matchen, och även vi på sittplats är delaktiga i högre grad än vanligt. Ett otroligt stöd för vårt lag, om man bortser för ett kortare inslag från ståplats då man framför en nidramsa om Norrköping som både bildligt och bokstavlig är under bältet. Olycksfall i arbetet…?

När spelet blåses igång tar AIK initiativet de allra första minuterna, innan detta svänger över till hemmalaget, som tycks finna en bättre rörlighet och skapar chanser under matchens första halvtimme. Tycker jag, bör tilläggas, med tanke på krönikans ingress. Därefter återvinner Gnaget en del av mittfältsspelet och backlinjen ser något mer samtrimmad ut. Men det går liksom mot Degerfors alldeles för långsamt. Anfallarna försvinner från spelet in i en försvarsmur, som väntar på att återta bollen och skicka upp snabba kontringar mot Gnagets fåhövdade försvar.

Detta motrecept måste AIK lära sig hantera. Än så länge fungerar det inte, och för andra matchen i rad spelar planens uselhet in. Efter första matchen på grus var ju detta åtminstone gräs, om än hopplöst tovigt sådant. Tennistänkaren i mig undrar om det är dags för hardcourt i nästa match?!? Med bombkratrar i? Vilket som lär det knappast hämma spelet mer än hittills. Givetvis drabbas bägge lagen lika av yttre förutsättningar, men det känns som om AIK:s nya och fortfarande ovana spelmodell är än mer beroende av att bollen kan transporteras med snabbhet.

Att domaren segar till spelet – tycker vi! – genom ett antal märkliga avblåsningar förbättrar inte saken. Vid ett par tillfällen får AIK frispark med sig, men signalen ljuder när man tydligt redan vunnit bollen och var på väg framåt. Protesterna är höga, men sådant kan ju alltid bokföras på subjektiva uppfattningar. Där vi sitter djupt ner i ena hörnet ser vi klart bättre vad som sker framför AIK:s mål i första, och Norrköpings i andra, än tvärtom. Däremot upplever jag att man ser mer av strategier mitt på plan, hur spelarna rör sig, söker varandra och söker ytor. Insikten blir mer ”ur spelarnas perspektiv” än vad Råsunda erbjuder.

I halvtid går R för att språka med sin morbror, jag avläser SMS från kompis C, som ligger hemma krasslig, men har kunnat se matchen på tv. Han skräder inte orden om matchens uselhet, främst då AIK:s. Väl tillbaka berättar R att släktingen upplevde Mats Rubarth som en giftig motståndare (själv minns jag inte något av honom från första), och att spelet var helt öppet. Jag själv tyckte matchen dittills varit intetsägande.

Bytet till andra var Mattias Moström ut, Markus Karlsson in. Vilket jag och R upplevde som bra, då ”Moa” tycktes springa förgäves i första. Då uppfattade vi inte att bytet var betingat av att han också fått en smäll. Vilket som innebar ju detta också en återgång till 4-4-2, och ett betydligt (i mina ögon) förstärkt initiativ. Riktigt bra spel, om än inga farliga chanser, inte minst från vänsterkanten med nyinsatte Karlsson och en Rubarth som hittade mer rätt. Daniel Tjernströms eviga slit började löna sig mer, och även de andra innermittfältarna fann ytor.

Så dribblar sig Rubarth förbi ett par Peking-spelare och in i straffområdet. Åskådaren framför hinner i spänningen resa sig före mig, så jag ser bara en ryggtavla när alla runt om vrålar. Straff påkallat, men domaren är oberörd. Kan alltså själv inte bära vittnesbörd, men R bredvid är vansinnig. I ärlighetens namn kan väl sägas att en läktarsektion som vår alltid hade vrålat, oavsett hur mycket straff det borde blåsas eller inte. Så följer ett motanfall och en vad många kom att tycka generöst dömd frispark för hemmalaget. Och 1-0. Från mitt perspektiv till stor del på grund av en tveksam placering av Daniel Örlund.

AIK:s initiativ kommer av sig, men Rikard Norling spelar sina kort rätt när Arash Talebinejad och Andreas Eriksson sätts in. Den sista kvarten består av intensiva försök att vaska fram chanser mot ett vilt kämpande Norrköping-försvar. Stolpskottet av Arash såg ut att vara riktigt farligt. Nicklas Carlsson flyttas till anfallet och blottorna bakåt ger kontringsrisker. Eftersom vi vill undvika bilköer ur staden reser vi oss en minut före full tid, och slipper därför åse pinan när vår forne hjälte Andreas Alm blir skarprättaren som håller i bilan.

R svär spott och etter över domarinsatsen på utfarten, främst med tanke på straffen. Släktingen ringar och tycker ändå det var en bra match mellan två väntade topplag. Därefter ringer C och fortsätter sin tirad över hur usla AIK var. Han menar att 4-0 var närmare 2-1. Tv-mediet gav honom – tyckte han – förmåga att avläsa chanser bättre än den position vi hade på plats, vilket han kan ha rätt i. Han menade att det absolut inte var straff, det visade reprisen tydligt. Vidare att Talebinejads stolpskott aldrig var farligt, och att en av få bra i första var – Mattias Moström! Backlinje och innermittfält kunde – ”Tjerna” undantagen – bytas ut helt.

Resan hem blir naturligtvis seg. Dagen därpå samlar jag på intrycken från andra håll, allt ifrån sajt-kollegan Bjuggrens krönika, via Gnagarforums dito och spelarbetyg, till en del av det så kallade ”neutrala” massmedia. Bara att konstatera att vi alla sett varsin match.

Här finns uppfattningar om att Norrköping spelade ut AIK, att AIK förlorade trots bra spel, att backlinjen känns tryggare än senast, att i stort sett alla spelare utom Tjernström bör sågas, att det MED HJÄLP AV tv-reprisen kunde konstateras att det borde varit straff, att Moström inte kom in i matchen, att det var otur för Gnaget att ”Moa” tvingades byta, att Daniel Örlund var chanslös på frisparken som smet in vid stolpen, att målet inte såg otagbart ut, att Arash åtminstone fick fart på anfallsspelet, att Arash var värd en etta i betyg, att det var bra att AIK fortsatte försöka med sin spelidé, att det var bra att AIK åtminstone bytte spelmönster…

Hängde ni med? För att sammanfatta kan man väl dela upp intrycken i tre:

Vad som är absolut sant: AIK förlorade.

Vad som tycks råda koncensus kring: Planen var usel. Det var inte en direkt orättvis seger för IFK Norrköping. Daniel Tjernström var bäst för dagen i AIK. Laget måste framöver bli vassare i anfallsspelet. Publiksiffran var mycket bra, inte minst tack vara oss tillresta AIK:are.

Vad som det råder delvis eller helt delade meningar om: Borde Mats Rubarth fått straff? Påverkade domarens insatser i övrigt matchens utgång eller kvalité? Var Rubarth bra, var Moström bra? Fungerade backlinje och målvakt? Var det en bra match, ägde AIK det mesta av spelet, var Norrköping det klart bättre laget?

Den kanske viktigaste frågan hänger därför kvar för alla och envar som bryr sig att tolka: Kommer AIK att klara sin resa genom Hades och komma ut på andra sidan?

Jag tillåter mig med undertecknads rätt att uttrycka en slutlig åsikt i frågan baserat på mina intryck från matchen. Om AIK klarar att hålla sig i toppen eller inte beror helt och hållet på dem själva. Ifall inte Norrköping har några rejäla överraskningar att bjuda på, upplever jag inte att laget har en max-kapacitet som skrämmer, sett över en lång serie. Medan jag anar – naivt eller inte – att AIK har mycket kvar att ge. Jag tror, och vill tro, och behöver tro, att detta kommer ordna sig.

En eloge vill jag också framföra till Broder M och de yngre killarna som var med för att de inte tycker så förbannat mycket i tid och otid. Eller åtminstone inte basunerar ut det som sanningar.

Och – hurra - vi slapp parkeringsböter!

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[050428]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.