|
Startsida
Det var en gång en säsong för inte så värst länge sedan... Favoritlaget inledde serien med en 1-0-seger på hemmaplan trots ett segt spel. Direkt därpå var det dags för ett prestigeladdat möte mot en väntad toppkonkurrent, formellt på bortaplan, men med rejält publikstöd. En spelmässigt jämn kamp avgjordes i andra halvlek, då motståndarna gick ifrån och vann med två mål. I den tredje omgången blev det så en ”måste-match” hemma, mot ett av seriens förväntat svagare lag. Resultatet ett rejält debacle!
Känns detta igen? Formuleringen ovan kan gälla för fjolåret, varpå man lägger karbonpapper för detta år. Med den skillnaden att AIK faktiskt under det svarta 2004 tog en pinne i tredje matchen, mot Trelleborg. Sundsvall och Dif var förra årets inledande motsvarigheter. Har ni förträngt vad som hände sedan, eller minns ni? För här måste de jämförda likheterna sluta. En tränare som valde att gå, eller sparkas, under omständigheter som allmänheten nog aldrig fullt får klarhet i så länge inte något skvallerforum öppnar plånboken. Därpå fortsatt poängsvält och respass ur Svenska cupen med gnagarsvansen mellan benen. Nej, det får räcka nu. Det viktigaste måste vara att inte drabbas av panik. Att laget och dess tränare fortsätter tro på det de gör, men som Rikard Norling uttryckte det ”går hem på kammar’n” och slipar rejält på detaljerna. Och vi som kallar oss fans, att vi inte ger upp, utan fortsätter närvara och fortsätter stötta. Det är ju meningen att fotboll ska vara kul! Detta känns mödosamt, men med ett extra dygns distans ändå mera uthärdligt. Men vi var nog många i söndags som, först då, på allvar drabbades av att en blytung insikt sjunkit in på djupet som många varnat för: detta blir en helvetiskt svår säsong! Och kravet att lyckas kommer hela tiden vara med, varje gång. Dels på grund av en glupande revanschlust. Dels därför att allt annat än sämst en andraplats, möjligen tredje med lyckat kvalspel, kommer att ses som tidernas fiasko. När slutsignalen ljuder i söndags är jag så förbannad att jag är färdig att implodera och explodera samtidigt, men vet inte vad jag ska ta ut det på. Det känns ungefär som om ett barn gjort precis det man förmanat det att inte göra. ”Du får INTE leka med den ömtåliga saken”, ”Du får INTE klippa håret på lillasyster”, ”Ni får INTE slappna av efter 1-0”, ”Ni MÅSTE spela koncentrerat till slutsignalen”, ”Du MÅSTE snyta dig med papper”... Men om tjatet inte hjälp och det nu redan skett, varför då skälla? Argast lär spelarkollektivet vara på sig själva - de är sina egna hårdaste kritiker. Mitt eget kollektiv bevittnar matchen från Södra Mellan, för första gången. Omplaceringen, som vi gnyr en del över, är påkallad av att sektionen över måste stängas. AIK:s ekonomi tillåter inte att hålla öppet över hela arenan. Väl på plats konstaterar jag att man har fullgod utsikt även från denna ovana vinkel, om man nu inte lyckas placera sig bakom en pelare. Det slår mig att jag faktiskt aldrig varit på denna läktardel förut. Det känns som när man drömmer om en väl bekant plats, kanske den egna bostaden, och i drömmen upptäcker ett helt nytt rum. Så därifrån ser vi det hela, kompis J, kompis C med dottern R, hans kollega H, broder M. R är lyckligt obekymrad och ännu i så pass unga år att hon omöjligt kommer att minnas denna mörka match senare i livet. Hon viftar med sin lilla flagga, och får komplimanger av J - berättar dagen därpå att han är snäll. Vi bevittnar vad åtminstone jag skulle vilja kalla ett spelmässigt fall framåt, med ledningsmålet som en riktig delikatess. I 75 minuter fungerar det, sedan kollaps. Egenskaper som har utlovats som förbättrade är kondition och lagmoral. Just detta tycks fortfarande vara akilleshälar. Motståndarna visar sig som så många gånger förr lika hopplöst effektiva på att ta vara på AIK:s tabbar i andra halvlek. 1-1 faller blytungt. Stressen är påtagligt utanpå de svarta spelartröjorna. Offensiva byten görs som ger intensiva men fruktlösa försök att avgöra. Så går Per Karlsson sönder vid full tid och inga reserver
finns kvar att tillgå. I blottan som uppstår när Daniel Perpetuum Mobile Tjernström inte hunnit kalibrera sig i backposition faller
avgörandet i 92:a. Och visst kan AIK även ifrån våningen under Allsvenskan skapa stora tidningsrubriker. Det är ju bara att misslyckas rejält, så att belackarna kan dra jätteväxlar på det hela! Alltså vägrar jag att göra det. Ingen panik, ingen uppgivenhet. Men ett rejält allvar och ödmjukhet inför hela AIK:s mödosamma uppgift år 2005. Väljer jag att bortse från sista kvarten så tyckte jag alltså att spelet flöt bättre än mot Degerfors, om än inte bra nog. Ungefär samma sak kan sägas om gräsets status - backlinjen såg ut att behärska underlaget mer. Men bollen transporteras fortfarande alldeles för långsamt, anfallarna liknar allt som oftast vårtrötta fjärilar som just lämnat förpuppningen, men som tids nog tror sig kunna fladdra vackert. Mats Rubarth går på för få avslut, Kristian Haynes försvinner ur matchbilden, Arash Talebinejad och Göran Marklund visar behagliga men sällan vägvinnande trix. Det övertag vad gäller spelinitiativ som Gnaget haft totalt sett över de tre matcherna hittills MÅSTE förvaltas i fler chanser och naturligtvis fler mål. Men det är nog ingen semestertur att komma till en klubb med så mycket anor och förväntningar som AIK. De som är nya för säsongen har i serien inte levererat i förhållande till den potential som visades upp under träningsmatcherna. Så vad vaskar man fram ur den obotliga optimismen, som reser sig likt Fågel Fenix efter varje örfil av verkligheten? Trots allt anas en bredd som Norling & Novakovic förfogar över, och som gör att dagsformen bestämmer startelvan. Gabriel Petrovic gjorde definitiv inte bort sig som vikarie för Niklas Sandberg. Arash bör ha stärkt sina aktier som startman, och Andreas Eriksson lär också vara högaktuell, nu när omdispositioner krävs efter ”Pärtans” benbrott. (Blir Sandberg back?) Om än väl sent så görs de offensiva byten som krävs. Att AIK nu två matcher i rad har släppt in mål i de sista skälvande minuterna måste ju delvis tillskrivas det faktum att man legat på med laget för att förändra resultatet. Lite som om ishockeylaget tar ut målvakten för att forcera, men släpper in sista i tom kasse. I ärlighetens namn: om det stannat vid oavgjort mot Väsby hade vi alla grymtat ilsket, men det hade knappast skapat samma katastrofrubriker. Ändå vill åtminstone jag att AIK tio gånger av tio vid oavgjort på Råsunda i 89:e minuten öser på för ett segermål, om det hela inte handlar om en sexpoängsmatch i seriens upplopp. Och alla tycks kunna slå alla i denna serie, som är flera omgångar längre än Allsvenskan. Örebro, Norrköping och Brommapojkarna (som ledde efter två omgångar) förlorade också i söndags. Jämnheten och kvalitén över hela säsongen kommer att avgöra. Med risk för att bli lynchad av alla som fortfarande kokar av frustrerad ilska, vill jag ändå också föra in lite proportion på ”katastrofen”. Om jag inte alldeles har missuppfattat det hela, är Väsby United för året en sammanslagning med Café Opera som ena part. Det vill säga man har en hel del organisation och spelarmaterial från ett lag som varit etablerat på Superettans övre halva de senare säsongerna. Är det i så fall inte rätt raljant att efter en väl utförd match från en derbykonkurrent utmåla dem som en motsvarighet till Japan 1936, Costa Rica, Primorje eller Vitryssland i ishockey? Kan vi inte smörja självironi som balsam över såren och konstatera att vi bevisligen har ett bra farmarlag?!? Det kan ju vara angeläget att hjälpa dem klara sig kvar! Låt oss hoppas att alla AIK:are kan garva åt detta i november åtminstone. Men självklart är det mycket långt dit för oss alla, spelare, ledare, publik. Vi supportrar bör kanske i nuläget travestera Martin Luther vid riksdagen i Worms 1521: ”Här står (sitter) vi och kan icke annat. Gud hjälpe oss, amen.” Av Stefan Livstedt
Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
