Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Artiklar och nyheter

Dennis Östlundh på Vångavallen.

Att vinna eller förlora de jämna matcherna

Kristi himmelsfärdsdag, eller första metardagen för mindre kyrkliga. Vädret är gott och motiverar årsdebut ute i mormors stuga vid Årsta havsbad. Många i släkten är ute och hjälper till med sysslor som att såga upp sly och släpa kvistar. Själv kommer jag för första gången i livet i kontakt med en stenkista till avloppssystem, vilken skall rensas.

Senare blir det grillning, och medan jag står och förbereder lammkött till spetten, sneglar jag nervöst mot tv:n i hörnet, då dess eventuella text-tv-funktion är min enda möjlighet att följa cupmatchen. Har förgäves försökt etablera sms-kontakt med vännerna, men de tycks sköta sina egna vårsysslor, befriade från tekniken.

Kött-slabbig om händerna går jag fram till tv:ns fjärrkontroll och, jodå, det finns text-tv. Gott! Enda problemet som kvarstår är i och för sig inte så litet. Det är i princip tabu att låta dumburken störa under dagtid på landet i min familj. Det är liksom inte därför man är där, menas det. Noll och ingen förståelse för tjusningen med idrott har jag fått med modersmjölken. Stugan är också så pass liten, och tv:n centralt placerad, att man omöjligt kan smyga med synden.

Jag passar på när alla andra befinner sig utomhus. Lägger upp planen att stämma av ungefär en gång i kvarten, snabbt på - bläddra till sida 379 - snabbt av, i tysta manövrar. Lyckas hitta ett system att hantera knappdosan med knogarna, så att den inte sölas ned.

På detta sätt genomlever jag AIK:s cupkamp, den sista år 2005. Alla förstår ju att min upplevelse egentligen blev ganska odramatisk. Jag möttes av ställningen 0-0 vid varje tillfälle, men lyckades naturligtvis tajma in att den sista gången se sorgliga 1-0 till Trelleborg, hinna med att dra en trött suck, och sekunden efter se siffrorna frysas i ödets blå nyans.

När jag fortsätter med matlagningen, låtsat glad och kavat mot mina anhöriga, vet jag självklart inget om matchens utveckling. Det enda jag kunde konstatera var att den varit resultatmässigt jämn ända fram till slutskedet. Vilket som, numera förlorar AIK jämna matcher.

Att vinna eller förlora de jämna matcherna, i den mån där finns en klar tendens åt ena hållet, handlar till syvende och sist om självbilden att vara just vinnare eller förlorare. Tennisspelaren Pete Sampras var för ett tiotal år sedan solklar världsetta. Jag minns att något som fascinerade mig kring den fantastiske segrarmaskinen var att han syntes som omöjligast att stoppa just i de jämna matcherna. Han vann alltid tie-breaken, framför allt om han behövde det.

Senast AIK:s fotbollsherrar vann en betydelsefull match där jag upplevde spelinitiativ och chanser som fullt jämna var i det närmaste för ett år sedan, mot Landskrona borta (1-0, Mattias Moström). Därefter (och dessförinnan!) mest bedrövelser förutom ett par lysande undantag i somras mot Blåvitt och Halmstad, då jag minns det som att Gnaget klart förtjänade segrarna.

Vårt AIK måste göra något åt den självbild som nu tycks råda. Man tappar nästan alltid i slutet, jag vågar inte titta på statistik för andra halvlek de senaste säsongerna. Framför allt inte sista kvarten, där derbyt mot blårandigt för snart två år sedan är ännu ett glimrande undantag. Om utsagorna från Karlberg är sanna, så handlar detta inte om bristande fysisk kapacitet numera. Nej, jag är rädd att detta sitter någon annanstans, kanske inte i varje individuell spelares sinne, utan i själva AIK:s själ. Och vad värre är i så fall: känner motståndarna varje gång, likt en flock varghundar, doften av rädsla?

För inte många år sedan var derbyn och/eller cupspel att betrakta som mästarsysslor för vår klubb. Nu när det blåst betydligt snålare vindar en längre tid tycks allt gå åt motsatt håll. Styrkor blir till svagheter, just därför att själva spegelbilden blir sin motsats. Vill man trösta sig med en pretentiös livsfilosofi kan man ju säga att man hellre ser Gnaget åka ur cupen tidigt några år, och slåss om guldet i final andra, än att de alltid harvar sig till åttondelar och kvartsfinaler... men sådana försvarsmekanismer håller ju inte, utan blir bara billiga bortförklaringar just när det går dåligt.

Får senare veta att, åtminstone internt i AIK-kretsar, det ansågs att laget presterat säsongens bästa spel. Vet inte om detta skall ses som en tröst eller ytterligare en varningsklocka enligt ovanstående resonemang - om laget förlorar mot ett klart bättre motstånd är det ibland lättare att acceptera. Men man kan ju stilla undra när vårt forwards-bestånd, som åtminstone jag hävdat är osedvanligt intakt inför denna degraderingens säsong, skall börja göra mål!?

Nu var åtta man på frånvarolistan, meddelades det. Nåja, Andreas Andersson kan inte räknas som ett jättetapp därvidlag, snarare en rejäl bonus när han kan spela i full vigör. Per Karlssons benskada är givetvis ett avbräck för hela säsongen (krya på dig ”Pärtan”!) och Daniel Tjernström är i nuläget fullständigt oumbärlig. Mats Rubarth, Niklas Sandberg och Göran Marklund förekommer väl alltid i diskussionerna, men respektives form är dunkel. Och med all respekt för Kjell Jönsson och Fredrik Ingel, men deras sjukfrånvaro kan knappast användas som försvarsargument.

Men nu har Derek Boateng gjort entré! Lär ha spelat enkelt och felfritt i 90 minuter. Detta är naturligtvis glädjande, även om ambitionen kring denna spektakulära värvning som valt att stanna rimligen måste vara högre framgent än att plussa för frånvaron av felpass...

Nåväl, se framåt som man alltid måste! Nu kan ju Gnaget koncentrera sig mer på årets mest väsentliga uppgift, och det känns inte längre som man kan vara indignerat chockad över att en Europa-plats nu definitivt flugit sin kos. (Se där, en till försvarsklyscha!).

Men trenden måste vända, och det snarast. Låt oss tro på en efterlängtad derby-seger på Stockholms stadion i kommande vecka. Tyvärr har motståndarna tre gamla svartgula hjältar i laget, som förmodligen associerar AIK med en självbild av vinnande slag från sin egen tid i klubben. Låt dem inte nyttja det nu! Visa var skåpet ska stå, och låt oss förhoppningsvis trogna fans visa hur den gamla trettiotals-arenan fylls till sista plats.

Mat skall ju lagas med kärlek och glädje, och om någon undrar så - jodå, grillspetten blev riktigt bra trots mitt tilltufsade humör. I samband med middagen började jag nämligen att hoppas igen.

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[050508]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.