Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Artiklar och nyheter

Målskyttarna Martin Ekström och Dennis Östlundh.

Trygghet och harmoni

En intensiv arbetsperiod där jag som konsult håller en ny IT-kurs hade stoppat bekymrade tankar på mitt kära fotbollslag långt bak i medvetandets bank. Onsdagen var hektisk, och eftersom arbetet skedde innanför tullarna, blev det en lämplig promenad från City direkt till Torben Gruts gamla olympiastadion mot kvällningen.

Självklart tryckte jag i mig en kebab och fyllde på vätskeförrådet på vägen, då man fått varningssignaler om att en väldigt fel förening skulle få förtjänsten av eventuell konsumtion inne på arenan. Eftersom logistiken också krävt att jag gick direkt från arbete till nöje (?), konstaterade jag promenerandes utmed Kungsgatan att jag var hel fel klädd för kvällen - representativ kavaj och prydlig skjorta, i och för sig med en extra tröja att ta till, kändes klart uppstramat, obekvämt och framför allt för kallt nu när solen började sjunka.

Via mobilen stämmer jag träff med kompis R i hörnet Lidingövägen och Valhallavägen. Samtidigt som samtalet avslutas, gör jag i den gående farten mitt i Humlegården en snabb manöver med handen ner i dokumentportföljen, och likt en hård mantelrörelse ur typ filmen Men in Black - föreställer jag mig att det liknar - begår jag min metamorfos.

Det vill säga, jag har kombinerat min redan opassande klädsel med att svepa en skärmmössa på huvudet. Vilken passar för matchen, men definitivt inte ihop med den övriga utstyrseln! Men den grå kepsen, med världens vackraste emblem som ett statusfyllt kastmärke i pannan, är mig mycket kär, även där jag irrar mot match i därför ovana kvarter.

Denna huvudbonad, en gång inhandlat i salig souvenirbutik i Solna Centrum, har följt mig genom flera år, vid seger och motgång, guld och nedflyttning. Jag har vandrat i Hong Kong och på Kenyas savann iförd den, nyttjat yttrandefriheten vid Speakers Corner i London med den på knoppen, stått vid strandsvallet på Fårö... så nog tål den ett besök på Östermalm.

Jag möter R och hans son L vid arenan. Väl där slår en klar odör av (häst)spillning emot oss, men det är väl som det ska, resonerar vi. Ingång blir utmed ena långsidan, och vi hamnar mitt i Gnagets klacksektion. En ovan nostalgi av åttiotal för mig och R, ett vardagsrum i vardande för L. Det ser glest ut på övriga läktare, och även om BP:s speaker senare kommer att jubla över klubbens nya publikrekord på nära 5500, känns det rätt B för oss. Över halva vår närmsta vänkrets frånvarar också från denna match, vilket får ses som statistiskt proportionellt.

Även planen fick beröm av speakern såsom Sveriges främsta, vilket ändamålsenligt utbuades av klacken. Helt klart var detta den bästa matta jag sett i serien i år, det vill säga i jämförelse med Råsunda och Idrottsparken, men om den är främst i hela vårt rike, ja då är det dags att se till att låta massimportera en hel folkgrupp av trädgårdsmästare och plananläggare.

Matchen kör igång, och AIK tar initiativet direkt. Klackfolk runtom oss hejar på med mer eller mindre djupsinniga utrop. Härligt dock var spontanhyllningarna när Thomas Lagerlöfs namn lästes upp före start. Pang, så sitter 1-0 på tungt skott av Dennis Östlund, i den match som skulle komma att bli hans hittills främsta i AIK-tröjan, enligt undertecknad.

Och första halvtimmen är riktigt bra. Ett intressant fenomen är att Daniel Tjernströms mittslit är mindre framträdande jämfört med tidigare matcher, vilket inte berodde på sänkt kapacitet från honom, utan att fler tog för sig. Säga vad man vill om olika spelsystem, men samtliga i det som nu blev en fyrbackslinje gör också sina bästa insatser för året. Markus Karlsson och Nicklas Carlsson övertygar bägge som ytterbackar. Därtill är Mattias Moströms första halvlek rejält imponerande.

Men den välkända försyndelsen att tappa allt tempo, ungefär som när Skalmans mat-och-sov-klocka ringer för en tupplur, visas upp ännu en gång. Delvis beroende på att BP blir bättre, men tydligt är hur mycket av prestanda som baseras på mental press vad gäller AIK:s fotbollslag. Det som spel- och dessutom chansmässigt kunde varit 3-0 blir 1-1 som så många gånger förr, psykologiskt olyckligt just före paus.

Att Brommapojkarna är en världsklubb vad gäller barn- och ungdomsfotboll är välkänt. När målet görs bevisas detta genom jublet som uppstår från deras rekordunga klack. Kvitteringen frambringar något av ett slags kvittrande sorl, ungefär som när en flock sidensvansar rastar i ett vinterträd, om ni erfarit det. Vad vi hör är alltså glada barn, men själva suckar vi uppgivet.

I andra halvlek blir spelat annorlunda. Långsammare, färre chanser, men ändå känns det som AIK har mer kontroll. Just när Rikard Norling ska göra sitt offensiva dubbelbyte som börjat bli till en vana, får spelarna fäste på offensiv planhalva, och bytet fördröjs. Samtidigt har klacken satt igång att jubla åt Derek Boatengs väntade entré, alltsedan han började värma upp. Derek kommer in tillsammans med Kristian Haynes, och det blir ny fart framåt.

Vi står där och hoppas på vad som sett över hela matchen vore ett välförtjänt nytt ledningsmål, men luttrade av besvikelser anar vi att resultatet är fastslaget. Så skall också Mats Rubarth in och samtidigt får AIK en tacksam frispark 15 meter från målet. Östlund och Kristoffer Arvhage hade skjutit in sig med varsitt riktigt skapligt försök före paus, så vem skulle det bli?

Jag ser nr 7, ser ansatsen, så enkel, och ur en balansrörelse likt en harmonisk golfsving sveper bollen i önskad båge över mur och i mål. Länge efterlängtad är hjälterollen, Kristian Haynes! Vi jublar mot varandra, vi tre i klacken bland alla andra av vår sort. Samtidigt tajmar kompis C in ett samtal från utlandet och får veta ställningen precis när positivt besked kunde ges. Men slutet blev naturligtvis nervöst, såväl för oss på läktaren, som synligt nog för spelarna på plan - allt överskuggande blev målet att nå de hägrande tre poängen.

Och denna gång håller det! Den kollektiva utandningsluft som hela klubben AIK släppte ut lär inte ha haft en syreatom kvar att konsumera. För kanske, kanske är det ett flertal troll som spricker nu. Många är aspekterna som faktiskt vände i positiv riktning just denna match, och förhoppningsvis fortsätter så. Till att börja med: en derbyseger (jag vet, argumentet är egentligen rätt krystat!)

Men dessutom: en anfallare gjorde mål! Haynes bytte faktiskt med Göran Marklund, och även om en frisparksträff likaväl kan utövas av en mer defensivt positionerad spelare så är det tacksamt när de längst fram nätar. Lika mycket som segerskytten tycks trivas bäst som anfallare, lika mycket verkar Rubarth må bra av att få utgå från ytterkant. Ett uppdragsbyte dessa två emellan, kanske?

Att nytillskotten börjar leverera är nästa förbättring. Jag klagade på dem förut, men alla gjorde riktigt bra insatser igår. Att spelare som Gabriel Petrovic och Markus Karlsson definitivt vill visa upp sig när chansen ges, måste i denna långa serie borga för en tacksam bredd i beståndet. Att de två mytomspunna frälsarna Andreas Andersson och Boateng nu bägge hoppat in i varsin match och bidragit till att resultatet ändras till vinst känns också rejält inspirerande.

AIK lyckas vända i matchens sena skede, efter det att man fått betungande 1-1 mot sig. Hur vanligt har det varit på senare år? Orken tycks finnas där nu. Och modet. Och flytet. Och tryggheten i spelmodellen...

Naturligtvis är det mest av allt ett bevis på smått sorglig framgångshunger när jag yvs så över en seger mot Brommapojkarna i Superettan. Och naturligtvis kan man aldrig dra för stora växlar på en match - det är ju vad man alltid säger när man torskat i alla fall! Så för att balansera: det känns fortfarande som om de på topp springer runt med oket att leverera, nu skapades de facto en mängd chanser, men framför allt Arash Talebinejad bör fila avsluts-kyla på Karlberg i veckan. En eloge dock för hans löpvilja att störa motståndarspelet i matchens slutskede.

Och den grundläggande mentala lägstanivån måste putsas. En enkel omdisposition i motståndarnas spel kan inte få AIK att tappa allt, såsom mot slutet av första halvlek. Att matcher går i och ur högt tempo efterhand må vara hänt, men det är inte detsamma som att helt avhända sig initiativet. Om det krävs yoga, ännu mera styrketräning eller psykologiska föreläsningar - det får någon annan svara på.

För på lut ligger en förmåga som borde få blomma i långt högre grad. AIK:s vandring genom dödsskuggans dal har hela tiden kantats av en måhända försåtlig men ändå strimma av hopp. Vad jag menar är att i nästan varje match de senare säsongerna, i varje tristess och debacle, har AIK i enskilda sekvenser av matchen visat upp potential som överträffat motståndarna. Sällan har man varit direkt utspelade. Detta inte alls skrivet för att påstå att Gnaget förlorat oförtjänt allt som oftast.

Men hemligheten ligger i att finna nyckeln till det inre rummet. Att i trygghet och harmoni fullt ut tro på den egna potentialen. När den tron rotar sig, då blir det åka av! Och den hopplöse optimisten i mig har redan tittat på tabellen (jag svor att jag inte skulle bry mig om den nu i början). Och konstaterat att om rätt resultat infaller i nästa omgång, vilket bland annat innebär klar svartgul seger mot Ljungskile, förlust för Norrköping och oavgjort mellan två högt placerade lag, så är detta nyligen kräftgående AIK i serieledning! Eller uttryckt på annat sätt: inget motståndarlag verkar alltför farligt än så länge!

Tre poäng värmer, en sjungande klack värmer och stora delar av spel och spelarinsatser värmer. Liksom den ökande tillförsikten.

Så vem fan brydde sig om hur man gick klädd på vägen hem?

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[050513]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.