Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Artiklar och nyheter

Daniel Tjernström kämpar på Stranvallen.

Att man aldrig, aldrig, aldrig lär sig!

Trots allmäntillståndet och trots att säsongens upptakt knappast har varit en glad gala totalt sett, vilket borde innebära att hela ens existens hänger som en marionett i trådar av ren ödmjukhet, så faller jag i samma fälla igen! Och jag är inte ensam! På detta Internetforum läser jag, i AIK:s webbradio hör jag, och från tipsexperter får jag intryck av samma misstag.

Inför Ljungskile-matchen refererade jag till Gnagets 6-0-seger på 90-talet. Nu är vi många som i fåfängans tecken lutat oss mot minnet av en exakt lika stor seger borta mot Mjällby - 1983!!! Som om det skulle vara en indikation på att söndagens match borde vara vändpunkten, startskottet för paradmarschen direkt upp mot styrelsens mål om ”en storklubb med nordiska mått mätt”.

Att Sundsvall besegrar Malmö FF på hemmaplan har att göra med en nutida tradition att skåningarna haft svårt just på Idrottsparken i Medelpad. Det vet bägge lagen inför avspark, och det färgar matchbilden mer än slagstyrkan på pappret. Men en match från 1983??? Var går gränsen i så fall - borde Sverige darra om de når nästa års fotbolls-VM och lottas mot Japan, med tanke på fiaskot i Berlin-OS 1936?

Man är som en senil gammal engelsk Lord som sitter på vårdhemmet och tror att vårdaren är betjänten som inte längre finns, eftersom godset sedan länge är exproprierat, och talar om ”The British Empire” som om detta alltjämt vore världens nav och inte en ögrupp i Europas marginaler. AIK är inte ett Champions League-ämne längre, och inget lag i Superettan är en munsbit.

Mjällby har ju annars en positiv klang kring sig, eftersom det för tanken till en storback och frälsare mer än ett lag från Listerlandet. All respekt dock för ex-allsvenskarna, som ju också spelar i gult och svart. Men trots ovanstående, nog väntade jag mig en tvåa i den tipsmatchen, när jag på söndagens eftermiddag kombinerade två nödlösningar för att följa dramat: text-tv sidan 380 och Sportradion i P4. Men radion rapporterade endast resultatet då och då, ingen refererande täckning som i folkfesten Häcken-Gefle. Så är det att befinna sig på bakgården!

Radion blir därför mer som ett sällskap för att dämpa nervositeten, än en nyhetsförmedlare. Informationsinhämtningen sker genom att en gång i minuten snegla på tv:n. Och det tar ju inte lång tid innan 1-0 till hemmalaget blinkar på skärmen. Redan där försvann väl cirka 107 procent av alla experttips inom AIK-familjen.

Så länge det fortfarande är första halvlek är väl inte illamåendet akut. Några minuter före beräknad halvtidsvila hoppar jag in i duschen, med tanken att jag åtminstone kan stå i strilet och njuta av förhoppningen att kvitteringen kanske kommit precis före pausen. Att hemmalagets 1:a skulle kunna höjas till en 2:a föresvävar mig aldrig. Tror du mig inte, läs denna krönikas första mening igen!

Resultatet består och när matchen borde vara en kvart in i andra halvlek accelererar missmodet. Samtidigt kommer rapporter som fungerar som morfin: såväl Norrköping som Örebro ligger också under med 1-0, mot minst lika nederlagstippat motstånd. Men jag stirrar mer ihärdigt på tv-skärmen och fixerar blicken på AIK:s nolla. Kan jag påverka den på något sätt? Med ren viljekraft, någon form av digital telekinesi? Visst kan man välja att tro på sådant, men vilket som är min kropp inget annat än rent naturvetenskaplig - jag saknar varje uns av övernaturlig förmåga.

Men så spelar Sportradion Peps Perssons ”Min trollmoj funkar”, en svensk variant av Muddy Waters bluesklassiker ”Got My Mojo Workin´”, och jag hoppas åter på ett omen. Inget händer dock. Samtidigt vimlar det av rapporter från allsvenska arenor, och man kan bara med visst vemod lyssna till namn som Daniel Andersson, Mattias Asper, Teddy Lucic, Hasse Bergh, Svante Samuelsson, Andreas Yngvesson och David Ljung. (Notabelt: Fredrik Björcks namn hördes inte!).

Sedan inkommer en kvitteringsrapport från Örebro, och jag börjar inse att förlusten är mycket nära, och att en vändning till seger är ytterst osannolik. Hoppet kokas ner till att AIK åtminstone ska få med sig en poäng hem. När full tid börjar uppnås utifrån min externa klockning tar jag till ett sista knep: jag stänger av radio och tv och försöker glömma det hela för en stund. Det vill säga glömmer gör jag inte, men utestänger i alla fall intrycken.

Och se, det hjälpte! En kvart senare slår jag på och får bekräftat slutresultatet 1-1. Daniel Hoch, 89 är andra nyckeldata. Vilket föranleder en knuten näve och ett ”yesss”. Den för stunden goda nyheten levereras med en knäpp på näsan bifogad: naturligtvis lyckades även Norrköping kvittera, och naturligtvis hette målskytten Andreas Alm. Just i denna stund får det dock kännas ok.

På matchdagens morgon hade jag läst en artikel om den franska kultromanen ”Historien om O”. Ser man bakom de starkt erotiska inslagen, så handlar boken om att acceptera underkastelse, till och med känna att den befriar - ”vägen till frihet går genom fängelset” hette det. Så, är det vad jag genomlever som AIK:are? Det känns nästan som att man accepterar varje motgång i någon slags förtjusning över det eländiga tillståndet. Som att det bara stärker visionen om hur otroligt bra det kommer att bli sen, när lidandet är över. Hur kan jag annars förklara den känsla av liknöjdhet, för övrigt en katolsk dödssynd, som infinner sig när mitt lag klarat 1-1, detta fotbollens blaha-blaha-resultat, mot en småklubb från Sveriges trädgård?

I och för sig - för att känslan skall ha kunnat uppstå, har vissa faktorer spelat in. En kvittering i 89:e minuten av en tidigare måltjuv som fick hoppa in och rädda AIK:s ansikte. Hett lär ”Hochen” också ha förvaltat förtroendet, eftersom han därtill hann med två gula kort. Övriga utpekade huvudkonkurrenter gick precis samma kräftgång, och tappet till toppen blev marginellt. Tätpositionerna är alltjämt inom rimligt räckhåll i serien med 24 omgångar kvar. Och Andreas Andersson orkade i en timme.

Men spelet lär, igen, ha lämnat mycket övrigt att önska. Nu missade ”Adde” och Derek Boateng varandra med några minuter, och Gnaget väntar fortfarande på första tillfället med bägge på planen. Kanhända gör de Mats Rubarth sällskap i nästa match?

Som ju blir hemma mot de fagra ishockeyminnenas Boden. Och den matchen kan ju bara sluta på ett sätt!

Vilket faktiskt är sant. Frågan är bara vilket?

Av Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[050524]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.