|
Startsida
Ett fantastiskt skådespel Då blev det alltså dags för den match som enligt många skulle vara seriefinal och Superettans höjdpunkt under våren. Eller för andra i alla fall AIK: s största utmaning på den mödosamma vägen, där hela skalan mellan hopp och förtvivlan, mellan förakt och respekt för vår klubb visats upp i alla experttips om var laget egentligen skall hamna i tabellen. Det enda alla i den mediala periferin tycks ha varit rörande ense om var att Örebro skulle leka sig igenom serien.
Lite mer härdad av den holmgång av psykisk press det innebar att till hälften lyssna, till hälften inte kunna lyssna på Gnagets fullt godkända kamp mot Boden, kändes det ändå skönt att få beskåda Örebro-kampen i rörliga bilder. Detta genom att jag på söndagens eftermiddag begav mig in till Kungsholmen, och broder M’s lya, där svt24 finns i utbudet. Tekniken skulle spela oss några få spratt även denna gång - den vanliga tv: n var paj, så vi fick kolla via datorskärmen i sovrummet. Ett par oroväckande sändningsuppehåll à 30 sekunder levererades också, men på det hela taget kunde detta inte störa det som kom att bli en ren och skär njutning. Före matchen hade jag haft en blygsam men skön känsla kring att även vid förlust så skulle närkingarna ligga bakom AIK i tabellen. Matchens inledning stärkte den tanken, då det var svartgul motvind såväl bildligt som rejält bokstavligt. Man fick på känn att Örebro var där för att vända på sin trend, och för första gången under säsongen kändes det som om AIK: s resultat inte skulle bli frukten av vad de själva presterade eller inte presterade. Kanske skulle Daniel Örlund bli nyckeln till godkänt betyg? Så fel man fick, men ändå rätt! Örlunds viktigaste ingripande skedde efter någon kvart med den där avancerade benparaden på ett friläge. Därefter kunde han med lugn och pondus närmast skratta sig igenom matchen. Likväl, med risk för att bli melodramatisk, kan dessa marginaler till AIK: s fördel vara momentet då säsongen vände. Naturligtvis bör man vänta och se, men 5-0-seger på bortaplan mot utpekade huvudkonkurrenter sätter sina spår. För alla, denna match kommer det att talas om länge, gottas åt på Råsunda, bli till avskräckande amsagor i Gnällbältet. Jag har i efterhand svårt att sortera ut intrycken från själva matchen. Det blir lätt så när man upplevt något i stark affekt. Minns mest en massa måljubel där vi ligger i brorsans dubbelsäng, minns telefonkontakterna, SMS och samtal, med Kompis C som hamnat avsides på en födelsedagsmottagning. Vrålet vid 4-0 fick han live i örat. Under de drygt två år som jag haft förtroendet att skriva om matcherna för aik.se, har Gnaget aldrig varit i närheten av att kunna spela ut så som de gjorde i söndags. Det känns därför ovanligt och svårt att formulera sig. Vad tar man upp när allt är utmärkt? Så många är de matcher efter vilka man försökt hitta ljuspunkterna, för att inte allt skall levereras i blanksvarta toner. Får någon vansinnigt pretentiös tankegång i huvudet om att de bästa kärleksballaderna ju skrivs under hjärtesorg… Så jag börjar med det sura. Tycker mig fortfarande se en tendens i spelet som tycks förhärskande alldeles oavsett resultat eller övrigt medflyt - den sista passningen i många kombinationer blir väl ambitiös. Där är flera kreatörer i dagens AIK, och dessa tycks därför bära på bilden av att den snyggaste lösningen är den bästa. Genomgående för säsongen syns vara att många har kravet från sig själv, kollektivet och allmänheten att stå för extravagansia. Vilket i flera moment skapat obehagliga motlägg, eller bortslösade målchanser. Andreas Erikssons leverans till Daniel Tjernströms 2-0 är det dånande motargumentet till mitt resonemang. Självklart är den fungerande lösningen den bästa, oavsett estetiken! Men visst är fotboll ett fantastiskt skådespel en dag som denna! Och man förstår hur oerhört mycket som handlar om trygghet, arbetsro och tro på den egna potentialen, för att få över Fru Fortunas små lövtunna marginaler till sin egen sida. Idag studsade bollarna rätt för det lag som mådde bäst, och var bäst. För fem matcher sedan skulle Daniel Hochs 1-0 blivit till en stabil brytning av försvararen. Det som imponerade mest på mig nu i det momentet var ”Hochens” nonchalanta kyla när han insåg att han stänkt in den. Ett litet finger i luften, så vänder han sig lugnt om för att ta emot kamraternas omfamningar. Detta på bortaplan, direkt efter att AIK varit spelmässigt utskåpat i början, efter avstängning och mångas misstro på våra anfallares målsinne. Så agerar en spelare med grundtrygghet! Och för fem matcher sedan skulle ”Tjernas” rullning suttit i målvaktens famn i stället för att bli till 2-0. Dennis Östlundhs 3-0 hade suttit stolpe ut, om domaren överhuvudtaget blåst frispark, samme kämpes andra mål varit offside, liksom Göran Marklunds 5-0. Framför allt tvivlar jag på att spelet fram till avslut, så vackert och vägvinnande med många inblandade, hade uppkommit. Och nu, som varit så eftertraktat, finner spelarna varandra inne i straffområdet! Vem i AIK gjorde inte sin bästa match för året? Det går säkert att bryta ner det till något undantag, men det spelar ingen roll. Nu fanns glädjen i spelet där, och orken. Samtliga anfall sker under rörelse, för när spelarna vet VARFÖR de rör sig och ATT det ger resultat, då kommer initiativen. Att sätta Kristian Haynes på ytterbacken är hittills ett genidrag. Det blir rejäl virveldans på högerflanken mellan honom och Mattias Moström. Markus Karlsson och Mats Rubarth har hittat ett alternativt men liknande vapen till vänster. Den sistnämnde hade mycket väl kunnat göra ett par mål idag också! Vilket framför allt visar att Rikard Norling är en tänkande man. Han testar, testar igen och lär sig av misstagen. Avdramatiserat är pratet om sifferkonstellationer, slängd är prestigen kring trebackslinje. Och spelarna vet vad som förväntas av dem, nu bör experimenterandet vara avslutat i stora drag. Nicklas Carlsson skall leda mittlåset (jättetabben i slutminuterna är förlåten, det gällde ju att bjuda på ett uns av drama!). Kristoffer Arvhage får just nu finna sig i att vara komplementär till främst Niklas Sandberg, i stället för att förväntas spela i en ovan roll. Dennis Östlundh vet att leverera på ett mindre trångt mittfält. Hans fem mål på åtta matcher är inget annat än suveränt, och ett bevis på att även centrallinjen fungerar. När stod en AIK-mittfältare senast för den målhungern? Rubarth vet att han skall utgå från kanten, och Andreas Eriksson att han är på plan för att vinna boll högt, högt upp och där utnyttja sitt spelsinne. Agerandet mot Örebro är ännu ett som förtjänar överbetyg. Göran Marklund skall vara inhoppare mot tröttkörda försvar. Rimligen får en trupp som vinner borta med en handfull mål mot exallsvenska Örebro förnyat förtroende i nästa match. Smolket är att nu stundar ett tio dagars uppehåll som kan plana ut framgångsvågen något. Träningars indikation av dagsform bör väl alltjämt också spela in. Men är det inte ett rysande av välbehag som känns att denna viktoria togs helt utan våra ledstjärnor Andreas Andersson och Derek Boateng? Kvar som bekymmer är måhända hur man ska finna utrymme och strategi för den dyrbare ghanesen. Liksom många andra aspekter just nu är problemet kanske ändå ett angenämt sådan för Norling och c/o. Visst är det lätt att dra alltför stora växlar på en match. Motgång mot Åtvidaberg, och man är nere på jorden igen! Örebro är en mental spillra av sig själv, men lika lite som man kan snacka bort förluster, lika lite bör man negligera att 5-0, och det sätt det levereras på, är ett rejält styrkebesked. Undrar också om inte konstgräs och dess jämna yta är en bra förutsättning för AIK: s försök till kreativitet. Jag är inte ute efter att sparka på någon som redan ligger, och jag vet hur fel det är att framkasta ett ”vad var det jag sa!”, när man inte ens har yttrat sig tidigare i frågan. Men jag har faktiskt hela vintern och våren förundrats över det allmänna synsättet att Örebro skulle vara en sådan jättefavorit i serien! Laget åkte ur Allsvenskan på ett minst sagt tveksamt sätt rent sportsligt - jag lägger mig inte i debatten om ekonomisk akrobatik. Visst, de kom sjua, men sanningen är den att klubben kämpade för sin allsvenska existens några omgångar från slutet, och bl.a. med matchen på Råsunda kravlade sig upp på säkrare mark. De sägs ha fått behålla hela truppen - jag kände igen tre eller fyra namn i startuppställningen i söndags. Detta kan naturligtvis ses som en kunskapslucka hos mig, men jag kände definitivt igen de fyra namn som lämnade Örebro SK inför denna säsong! På motsatt sätt har det hetat att ”AIK tappat nästan hela truppen”. Visst, många försvann, men en del icke oävna (även på pappret) nytillskott kom. Hade de bägge lagens trupper jämförts av allmänheten för säg ett år sedan, tror jag det varit en överväldigande majoritet som framhållit vår svartgula som klart starkare. Att Örebro, van vid självbilden att som defensivt lag tillhöra Allsvenskans mittenskikt, flyttas ned via paragrafer, och omedelbart utmålas som skönspelande storfavoriter, kan knappast ha gynnat dem. Bara att tacka och ta emot att AIK slapp det oket. Är detta skickligt iscensatt negativ marknadsföring från vårt kansli, eller ett utslag av hybris hos krafter som alltid vill oss illa? Säg det! Men är det inte förunderligt att, i samma andetag som flera med rätta menar att AIK:s väg lär bli mycket mödosam, därför att så många anrika och exallsvenska lag kämpar om topp-platserna just detta år, så menas det att Örebro ska springa hem det hela?! Låt oss försonas med dem som har ÖSK i sitt hjärta, och skänka en tanke i att det måste kännas tungt nu. Personligen hoppas jag ändå att laget tar sig uppåt, det skadar ju inte om de kniper poäng mot Trelleborg härnäst till exempel. Låt oss också åter knyta vänskapsbanden med att hylla båda klubbarnas legendar Sven ”Dala” Dahlkvist, som fyllde halvsekel på måndagen. Grattis, ”Dala”! Och låt vår klubb få flyta på denna oerhört efterlängtade framgång, utan att för den skull tappa fokus på att det fortfarande är en tunnel vi är inne i. Vet inte om dess ände har siktats närmare, men nog har schaktet blivit lite ljusare? Se där, det gick ju att skriva något även denna gång! Av Stefan Livstedt
Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
