Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Artiklar och nyheter

Derek Boateng på Ruddalen.

Ångest och oro...

Ja, jag var en av dem - en av syndarna. En av dem som inte såg matchen mot Frölunda; jag erkänner. Som straff utsattes jag för än större vånda, oro, lidande och ångest. Så jag har fått mitt rättmätiga straff.

Ibland går, som kanske bekant, saker inte ens väg. Trots att jag redan tillbringat ett par veckors ledighet och sannerligen borde ha planerat bättre så skar planeringen obönhörligt ihop för ett par dagar sedan. Resan till Göteborg fanns hela tiden i tankarna och var inskriven i almanackan. På väg hem från ytterligare en i raden av försäsongsträningar gav den upp - bilen. Helt utan anledning. Nåja, även om jag är en analfabet vad beträffar bilar i allmänhet och dess motorer i synnerhet, så förstår även jag att de - bilarna - inte stannar helt utan anledning. Något var fel, otvetydigt. Ståendes där på Huddingevägen i vänster körfält, i svettiga träningskläder, tomt stirrandes ned på en rykande motor och utelämnad åt världens öden gick det upp för mig - resan till Göteborg låg mycket löst till.

Efter att ha blivit assisterad och bogserad av far A transporterade jag (eller vi - far var behjälplig även här; stort TACK återigen) bilen till verkstaden. Efter att ha berättat för mekanikern vad felet var (det kunde jag naturligtvis inte. Redogjorde bara kort att biluslingen helt sonika bara tvärt stannat och vägrat starta igen) beställde han, efter att ha analyserat problemet mer klarsynt och kunnigt än jag själv, erforderliga reservdelar och meddelade när bilen åter skulle vara i körbart skick. Göteborgsresan var inställd.

Tisdagen blev ändå en bra dag; trots en svår ångest och ett stort lidande. Började dagen med att lösa ut bilen från verkstaden och - den rullade för egen maskin! Allt gott så långt. Fortsatte vidare med att grubbla en del över mittfältsformationen inför kvällens match. Skulle Boateng spela från start? Var Moström redo för nittio minuter efter sin skada? Vilken anfallsformation skulle Norling välja? Dessa funderingar lämnades dock utan svar.

Dagen fortsatte med ett kortare styrketräningspass för att blåsa lite kvardröjande frustration (efter "bilincidenten") ur kroppen. Ett bra sätt att lindra en viss själslig obalans är fysisk aktivitet; tycker åtminstone jag. När tankarna kring matchen blev alltför påträngande framemot kvällen tog jag därför en längre, härlig promenad i kvällssolen med fru L. Det är ganska jobbigt för en inbiten fotbollssjäl att ladda för en match man inte kommer att se. Därför var det skönt att rensa lungor och hjärna med annat.

Vid sjutiden började sedan lidandet. Det skulle pågå till ungefär halv nio. Det var då det blinkade till: "Talebinejad 75." Då kändes det - inte säkert - men bra. Speciellt med tanke på att Göran Marklund redan gjort 1-0 i den 53:e minuten. Och speciellt med tanke på att AIK, i snitt släpper in mindre än ett mål per match. Text-tv var denna kväll något snabbare i rapporterna än radion. Att Robert Åhman-Persson sedan fick göra sitt första mål i AIK-dressen på övertid var skön lök på laxen.

Att sitta och stirra på en bildskärm, med text som ändrar sig en gång var tjugofemte minut i snitt verkar ju inte klokt. Speciellt inte när samma person envisas med att ha sportradion påslagen och som på högsta volym - radion alltså - basunerar ut allt i sportväg; förutom det förbaskade resultatet mellan Frölunda-AIK ("Är inte matchen slut nu?" "Hur mycket tid får man lägga till egentligen?" "Jamen, nu måste det vara slut!", "Blås av!", "Äntligen!") Jag framstår säkerligen också som en mindre beräknelig person, åtminstone i vissa kretsar. Tackar närmaste anhöriga för deras förståelse (?).

Det är också detta som är värst. Att sitta och stirra på denna bildskärm; för aftonen med text-tv:s sidan 378 inprogrammerad till ackompanjemang av radions knapphändiga rapportering i öronen. På plats kan man följa matchens olika skeenden, hur spelet böljar, vilka spelare som ser heta ut, hur laget agerar i olika situationer, hur taggade och tända de ser ut och så vidare. Framför text-tv; bara ett stort svart hål. Ingen matchanalys. Noll rapportering om vilket lag som för spelet. Alldeles tyst om vilka spelare som är framträdande. Ingenting. Intet. Nada. Ovissheten framkallar lidandet. Hur i, för att uttrycka det prosaiskt, helsike går det? Hur ser spelet ut? Man vill så gärna veta, men får inte det minsta. Det kändes under stundom lika givande att stirra på tv-skärmen som när jag stod där tomt tittandes ned på den rykande motorn på Huddingevägen häromdagen. Beskådandet av motorn var dock mindre ångestframkallande.

Text-tv är en av de senaste decenniernas bästa uppfinning, men kan kvällar som denna också vara det värsta tortyrredskap som går att frambringa. Så jag lovar mig själv, vetandes om att jag inte kommer att kunna hålla det, att inte utsätta mig för detta igen. Inte en till kväll med Text-tv som enda matchrapportör när AIK spelar. Aldrig mer. Då står jag hellre och blänger på en febrigt rykande motor på någon tätt trafikerad väg och känner mig som en av de mest malplacerade personerna i Sverige. Mycket hellre.

Tills nästa gång - Må väl!

Av Göran Strömberg
Foto: Bildbyrån
[050706]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.