|
Startsida
Solen strålar ur vår sköld Sommaren har ju som bekant slagit till, lagt sig som en tung filt över alla oss som ännu är kvar i städerna med arbetsuppdrag. För klagas skall det ju alltid! Och oroas. Runt hörnet väntar dock en period med ren ledighet, så semestersinnet har börjat rinna till.
Men en vanlig nervositet hade förankrat sig i sinnet då jag igår lyssnade på webbradions rapportering inför Frölunda borta. Segersviten bröts i senaste matchen, och kvar låg tankegångarna kring vägval. En gång är ingen gång, två motgångar i rad vore en tendens. Eftersom GAIS ångat på känns det mentalt viktigt att ta rygg på dessa snabbsimmande makrillar. Men göteborgarna får gärna fortsätta köra på i toppen, framför allt om de kniper poäng mot klungan bakom. För första gången någonsin är en andra plats för AIK:s fotbollsherrar lika mycket värd som en första plats. Den lilla prestigeförlusten det skulle innebära att släppa något annat potent lag före sig, är så marginell i förhållande till befrielsen om årets målsättning uppnås. Men... ett viktigt men... det är en lång, lång resa i skymningslandet kvar! Tisdagens match stod ju dock mot andra kållar, med ett betydligt mer gnisslande maskineri, även om dessa börjat röra på sig på sistone. Att numera kunna lyssna även till bortamatcherna, och detta med klart förbättrad teknik, är ju ett rejält lyft för oss AIK:are. (Jag passar ohöljt på att här bereda krönike-plats för skamlös reklam, och tackar Smiths Bil AB för initiativet!). Det vill säga: att lyssna på webbradion, med kommentator Robin Fomin i ishockeytempo, ger rejäl motion för pumpen kan jag lova! Så pulsen går i speed metal-takt när det blåses för halvtid, trots att jag analytiskt i efterhand kan konstatera att spelet nog hade varit osedvanligt segt och händelsefattigt. Är det sommardåsigheten som får varje uns av tempohöjning, varje hertz högre eller decibel starkare röst att skapa denna förstärkta spänning? Fomin gjorde ett gott arbete, trots att man hörde det hela genom skrapet från en vanlig mobbe. Men det slog mig att där fanns hittills alltför många (oroväckande?) likheter med Östermatchens första halva häromsistens. Exakt samma startelva, och med - tycktes det - samma sorts brister i spelet. Det vi säga grundtryggheten finns där, och det är alls inte lika segt som i säsongens upptakt. Men Daniel Hoch och Göran Marklund tycks ha svårt att komplettera varandra, tänker de för lika? Där fanns slarv i uppspelen. Men Arash Talebinejad verkade springa som en tok och man väntar på att det skall ge resultat. Man får anta mellan kommentatorns rader att Daniel Tjernström agerade i det tysta - en radiopratare följer mest bollbanan, och kapten Tjernkraft är ju ofta lysande i spelet utan boll. Likheten med senaste hemmamatchen börjar kännas nästan spöklik när rapporterna om plötsligt regnhot förmedlas. Déjà vu gällandes tunga moln som aldrig briserar. Det är till och med så att när AIK gör 1-0 tidigt i andra, på ett snyggt och snabbt anfall (härligt Marklund!), börjar jag genast vänta på 1-1 kort därefter, just som mot Öster. Men dagens man i AIK:s elva var Arash, Frölunda-sonen, som med sitt eleganta 2-0 i 75:e tar över rodret och styr historien i rätt riktning. Delikatessen kunde jag senare se på Internet, ett solomål av klass! Och redan före det har AIK med emfas visat var skåpet skall stå och var man hör hemma i tabellen. I andra halvlek var det inget snack! Mattias Moström fick göra comeback, och Derek Boateng är garanterat norra Europas dyraste inhoppare på nivå under förstaserien. I sanning en lyx att unna sig, men det tycks fungera när han kommer in med enda uppdrag att förvägra motståndarna att få tag i bollen. Notabelt också att Kristoffer Arvhages elegans tycks lysa igenom. Kristian Haynes har knappast en ersättare så till vida att de bägges grundspel skiljer sig rejält. AIK ändrar klang med Arash och Arvhage i stället för Moa och Haynes, men ej till det sämre i tunga bortakamper. Läser också på motståndarlagets forum i efterhand att Niklas Sandberg, startelvans kanske minst omskrivne spelare denna säsong, får överbetyg. Hans jämnhet och insats som viktig kugge i ett allt jämnare försvarsmaskineri är värd att uppmärksammas. Och de som stod och såg Robert Åhman-Perssons spel i vinterkylda träningsmatcher, kunde ana en stjärna i vardande. Så kul att han äntligen fick hoppa in i seriespel. Så fantastiskt kul att han fick hålla i skarprättarvapnet för det sista dödande hugget, med ett drömskott till 3-0, enligt rapporter. Han fick bara några minuter på sig, kom in på en ovan position som anfallare, och mötte verkligheten genom att bli nermejad efter några sekunder. Att ändå leverera som 18-åringen gjorde visar på väl eftertraktade killer-instinkter. Det har sett ljust ut ett tag, även om slöjor drog förbi förra veckan. Solen strålar ur vår sköld, och solen lär fortsätta gassa på julihimlen ett tag framöver. 0-3 i Göteborg får gärna bli en vana. Denna gång slapp vi dessutom sorgliga slagsmålsrubriker. Även våldsdårar blir väl dåsigt solvärmda, antar jag. Hoppas dock att sådant inte varit en faktor till den blygsammaste publiksiffran som AIK seriespelat inför på bra länge. Semester! Så skönt, varmt och tryggt i toppen! Av Stefan Livstedt
Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
