|
Startsida
Lika klokt som ledsamt
Det var dukat för förväntan. Hade annonserats en extrasändning i webbradion till 17.00, och vi är väl till mans revanschlystna silly season-supportrar inom AIK-familjen. Obotliga optimister. Men direkt när jag vid lunchtid går in på syskonsajten Gnagarforum, och får se Andreas Anderssons ansikte på bild, förstår jag vad det kommer att röra sig om.
Vemodet har blivit kvar, som sagt. Dagen efter, i tv-programmet "Allsång på Fiendemark", sjunger AIK: aren Tommy Nilsson: "kom Amelia" vi är lika sorgsna du och jag". Pretentiöst eller inte, så kläs känslan i toner. Och angående toner - när klacken genom året har hyllat storstjärnans bolldåd, har det oftast varit genom att skråla hans namn till tonerna av "La donna è mobile", i original en aria ur "Rigoletto", av Giuseppe Verdi. Fraserna framförs i lätta klanger, men i grunden är det ett mörkt stycke, eftersom hertigens ord får den unga Gilda att inse att han inte besvarar hennes kärlek. En hänvisning åter till spännvidden mellan glädje och sorg. För det är just i den bitterljuva spännvidden som vemodet vilar. Vi hade aldrig engagerat oss så denna vecka, om det inte varit också för de storslagna ögonblicken bakom oss. Alla jämförelser i övrigt borträknade, undertecknad vet hur det känns att få korsbandet avslitet i fotbollens ystra lek. För mig handlade det om regnig grusmark i en av korpens lägre divisioner i Stockholms utkanter, i en helt annan tid. Jag lider inte nu, men en sådan skada bär man ändå alltid med sig. Ett krånglande korsband sitter lika mycket i hjärnan som i knäet. Jag kan därför skriva under på att Andreas Anderssons frammognade beslut säkerligen är lika klokt som det är ledsamt. Att presskonferensen i måndags genererade en flod av sympati-mejl till webbradions redaktion förvånar inte på något sätt. Inte heller att det redan talas om någon form av säregen avtackning i samband med nästkommande match mot Norrköping. Det evenemanget skulle jag aldrig förlåta mig själv om jag missade! Jag gissar, tror, att jag klär väldigt många svartgula hjärtans känslor i ord med dessa rader. För Andreas Anderssons öde har i så mångt och mycket varit parallellt med hela vår klubbs. Det går att klä jämförelsen i flera exempel. Därför är det lätt att se hans bokslut i karriären som samstämmigt med att vi försonar oss med att en hel era nu ändats. Därför blir symbolvärdet av hans beslut, och inte bara det strikt fotbollsmässiga, så starkt. Inför Champions League-säsongen 1999 inleder AIK Fotboll en storsatsning som saknar motstycke i klubben, under de år jag och de flesta med mig kan överblicka. Ändå slår det ner som en bomb så här års, då endast ett hinder kvarstår för att kvala in till huvudturneringen, att man gör en jättevärvning. Med spel i Milan och Newcastle, och som delaktig i IFK Göteborgs storhetstid, var Andreas Anderssons signatur att spänna bågen mot verkligt höga höjder. Alla gnagare tycks minnas hur de mottog den mediala nyheten, liksom man lär minnas måndagen den 1 augusti 2005. Om affärer i tjugomiljonersklassen var rimligt, sett med perspektiv till hur ekonomin ser ut i dag, är inte den här texten ämnad att fokusera på. Men med Andreas och en handfull andra spelare i stallet, satte AIK en standard för hur Allsvenskan kunde höja sin status genom att plocka in hemvändare från utlandets ligor. För detta blev Gnaget i sedvanlig ordning bespottat från vissa håll, men snart nog en förebild. Att pengarna åtminstone delvis togs från AIK:arnas glödande engagemang i form av aktieförsäljning, bör ses som att vi var många som deltog i försöket. Efter en trevande inledning blev så hösten magnifik. Samtidigt kan ingen påstå att AIK hade marginalerna med sig på plan, vare sig mot Barcelona, på Wembley eller i Allsvenskans slutstrid. Om Helsingborgs offsidemål dömts bort i sista omgången, hade vi mycket väl kunnat få uppleva att Europaäventyret överträffats år 2000. Och snart anlände skadeförbannelsen, och ovissheten. Vilka stjärnor kunde spela när? På det sättet får "Addes" knäproblem ytterligare bära parallellen med hela AIK. Det var så bra, det blev mycket som var mycket bra. Men det kunde ha blivit så enormt mycket bättre! Att hans andra svåra skada sammanfaller med inledningen av vårt lags långa förflackning, stryker under tesen ännu en gång. I samtal med kompis C i går konstaterade han att man som AIK:are hade haft anledning att både tro och hoppas på ytterligare ett par-tre SM-guld, ytterligare något CL-deltagande i samband med "stormaktstiden". Att alla eror har en ände är självklart. AIK kommer aldrig att vara permanentat i den topp som vi alltid kräver. Men ändå: var inte satsningen värd att få med sig mer? Då får vi inte låta denna känsla skymma faktumet att höjderna likväl delvis faktiskt nåtts. När Spaniens katolska trupper drevs ut ur Nederländerna för gott vid 1500-talets slut, vet legenden att berätta om en lansiär som red tillbaka in mitt på fiendens mark och drev sitt vapen som ett standar djupt ner i mullen. "Vi har i alla fall varit här!", löd det historiska mottot. Andreas Andersson blev vår lansiär, beviset på hur stor potentialen faktiskt var. Han var vår nummer tio. Målen på Råsunda mot Arsenal, eller i ett 4-3-derby 2002, är legendariska. När han kom med fart och bollen i full kontroll, har han haft få om någon överman i Sverige under överskådlig tid. Och också, när nedmonteringen förra hösten var total, symboliserade han ändå en vägran att ge sig. En förmåga att visa att även om vi bygger på något helt nytt, har framtidens visioner i fokus, så bär vi alltid med oss vår historia. Entrén mot Degerfors i våras var oförglömlig, och på sitt sätt mer värd än om det blivit tio matcher och fem mål ytterligare. Liknelsen i landslaget är också markant. Förnekad en given EM-biljett år 2000 då första skadetillfället satte stopp. VM-kvalhjälte i Istanbul hösten 2001, en sådan som vårt land har högst en handfull av i historien. Liksom Zlatan mest inhoppare i VM-matcherna i "Dödens grupp", men väl på plan hände det en hel del. Ni minns väl mot Argentina? Blågult och framför allt Johan Mjällby var på väg att stå pall för sydamerikanernas sanslösa anstormning, då Andreas får tag i bollen i ett motlägg på högerkanten. Med sin karaktäristiska kraft går han genom ett försvar av idel världsbackar och tjippar bollen i ribbans nederkant. 2-0 där, och Sverige hade verkligen vunnit, herr Andersson haft ännu en gedigen proffssejour, och AIK antagligen långt över 50 miljoner till i kassan. Så nära, så nära, men ändå inte. Liksom Anders Svenssons snurrfint i nästa match mot Senegal (det borde ha varit Mattias Moström!). Att falla med flaggan i topp kan vara vackert. Vi måste även få känna att allt inte är slut, Andreas finns kvar i organisationen. Hans bidrag kommer säkerligen vara ovärderliga framöver också, om än inte lika spektakulära. Och om hans ändande av karriären nu får sätta definitiv punkt på framgångssagan AIK:s 90-tal, så får ett annat nyförvärv anno 99, Daniel Tjernström, skriva epilogen. Och vi får hoppas han håller länge än. Nummer Tio har klivit av gräset. Leve numer Tio! Och hur många gånger det än har tjatats dessa dagar, finns det ändå bara några enstaka ord som är lika överlägsna som vår stjärna varit på planen: Tack För Allt, Andreas! Och lycka till med dit fortsatta arbete i AIK! Måtte ditt knä nu få vila och andra muskler än lårens få jobba. Det finns nämligen mycket kvar att göra, och en vision att staka mot. Nu kör vi!!! Av Stefan Livstedt
Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
