|
Startsida
3 x ståpäls! Måndagskvällen bjöd på en hel del godbitar. Som Derek Boatengs jätteskott för 1-0 till exempel. Eller publiksiffran som uppgick till hela 18 811. Eller som Daniel Tjernströms eviga slit på mittfältet. Det var dock ingen av nämnda företeelser som gjorde starkast intryck på mig under måndagskvällen.
Det starkaste intrycket kom istället innan avspark. Avskedet av fotbollsspelaren Andreas Andersson var ett av de där rörande, känslosamma och fina ögonblicken man ibland får uppleva på en idrottsarena. En del tycker möjligen att beskrivningen är en smula överdriven och att uttryck som rörande och känslosam är väl kraftiga ord. De människorna är förmodligen inte idrottsintresserade och, det kan jag garantera, var inte på plats på Råsunda under måndagskvällen. De smått fantastiska 18 811 på plats ställde sig upp och gav allas vår ”Adde” ett värdigt avsked på en fin fotbollskarriär som inleddes i Hova och avslutades i AIK. Jag kan naturligtvis inte svara för andra, men jag blev väldigt berörd och jag tror nog att det var fler med mig. Jag ska här inte räkna upp vad jag mest och bäst kommer ihåg fotbollsspelaren Andreas Andersson för, det är det så många som redan gjort och det finns så mycket att plocka upp ur minnets djupa brunn så jag är rädd att glömma något. Främst kommer jag nog att minnas detta avsked, som ett fint adjö till en av de senare årens finaste spelare i AIK- tröjan. Ett avslut som förhoppningsvis fått Andreas Andersson att förstå att han för alltid satt sig djupt rotad i många svartgula AIK- hjärtan. Hoppas att Andreas nu, som ledare, kommer att vinna något med AIK. Det är han (och vi) värda. Att vi sedan får ha ”Adde” kvar vid sidan känns riktigt bra. Han kan med sin erfarenhet av både nationell och internationell fotboll ha en del tankar och idéer att förmedla till herrar Norling och Novakovic. Vi har nu en ledartrojka med stort fotbollskunnande, ofantligt engagemang och enorma erfarenheter. Det känns, ja, bra minst sagt. Ståpäls nummer ett kom således ungefär kvarten innan avspark då Andreas till ackompanjemang av dryga 19 000 par applåderandes händer gick ett (inte det sista) ärevarv runt Råsunda. Då kände jag mig väldigt stolt över att ha ett svartgult hjärta. Ståpäls nummer två dröjde ungefär tjugo minuter ytterligare. Derek Boateng sköt, med ett mäktigt skott från en sexton, sjutton meter 1-0 till AIK. Jag kände mig stolt att vara gnagare igen. En stund tidigare hade han prövat lyckan från ett snarlikt läge snett till vänster utanför straffområdet. Då smet skottet strax över. I den nittonde spelminuten, och nu lite till höger utanför samma straffområde gick det bättre. AIK var väl också det något bättre laget i första halvlek då Norrköping inte skapade speciellt många lägen. I den trettiosjunde matchminuten kom också följaktligen 2-0. Niclas Carlsson prövade lyckan efter en tilltrasslad situation efter en högerhörna. Bollen gick via Norrköpingsben in i mål. I övrigt att notera var att Mattias Moström tvingades utgå efter ungefär tjugoåtta minuters spel efter att blivit nersprungen av Norrköpings Stefan Thordarson som dock, sätt från undertecknads och bredvid mig sittandes svartgulsjälade vittnen, mirakulöst nog klarade sig från ett andra gult kort. Moström ersattes av Mats Rubarth. Andra halvlek var ingen klapp och klang föreställning, rent fotbollsmässigt. AIK började slarva med passningsspel och positionsspel. Norrköping tog för sig mer och mer och arbetade fram ett par riktigt farliga lägen. Bland annat prickades insidan på Kjell Jönssons ribba. Ja, just det Kjell Jönsson, inte Daniel Öhrlund. Öhrlund inledde matchen, men tog i matchminut nummer femtiosju bollen framför en framrusandes Bruno Santos. Öhrlund hade dock inte insikt exakt om var han befann sig och/eller var linjerna till straffområden gick och en välplacerad linjeman höjde flaggan. Öhrlund fick spegla sig i ett rött kort och sedermera lämna planen. Kjell Jönsson byttes in och ersatte en ganska frustrerad Mats Rubarth. Efter ett par nervösa ingripanden spelade Jönsson upp sig och hann även med ett par fina räddningar. AIK klarade dock, med vissa bekymmer mot slutet, att freda sitt mål med decimerat manskap och bärga tre nya, fräscha poäng och utökade därmed serieledningen till sju poäng, då GAIS föll hemma mot Mjällby. Ståpäls nummer tre kom, ja , jag vet inte exakt när, men det var när även svåger S konstaterade det jag suttit och tänkt på ett tag. ”Fan, vad han springer, Tjerna. Han är ta mig tusan överallt”. Ja, så var det. Han var överallt, Tjerna, kaptenen. Norling hade tydligen, som vanligt, skruvat upp honom ordentligt på förmiddagen. Det känns lite så. Han har nog en liten vingmutter i ryggen. Sen är det bara för Norling (eller vem det nu är som gör det) att skruva. För han springer hela tiden. Han springer på dåliga (ibland omöjliga passar) för lagkamrater, han springer och tänker upp ytor, täcker upp för lagkamrater som gått bort sig, springer med offensivt, stressar motståndare halvt till vansinne, springer ikapp motståndare när han tappat bollen, ja , han springer och springer och springer, och slutar inte förrän efter nittio minuter. Så ska en kapten uppträda. AIK har en sån kapten. Jag kände mig stolt. Tre gånger fick jag således ståpäls under måndagskvällen och tre gånger kände jag mig stolt över att vara gnagare. Tills nästa gång – Må väl ! Av Göran Strömberg
Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
