Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Artiklar och nyheter

En käftsmäll i Boden

Söndag eftermiddag tog jag mig över till kompisar C & C, för att vara barnvakt åt Rebecca 4,5, nyblivet AIK-fan, och min guddotter Felicia 1,5, som ännu inte insett livets fulla potential. Jag hade villkorat uppdraget med möjligheten att simultant lyssna på webbradions sändning ifrån mygginfernot i norr. Nog skulle denna kamp kunna bli en gastkramning, hade det känts som.

Själva vaktandet inleddes i samband med avspark, och verkligheten stod mycket snabbt klart för mig. Det var bara att glömma ett djupgående engagemang för min kära klubb. Dels var det vajsing på uppkopplingen, så radiorösten buffrades bort ideligen. Men även oavsett detta, så stod helt andra göromål på agendan. Den hade Rebecca nämligen sett till att lägga, och inbegrep aktiviteter i helt andra delar av våningen, än var datorn står.

Det skulle spelas tärning, dels på ett normalt och metodiskt sätt, dels på Felicias sätt, en intressant regeltolkning som innebar att själva tärningarna förpassades under soffan. Det skulle ritas, släpas de yngre på ryggen, hoppas säng och däremellan stekas köttbullar och dukas. Det sistnämnda skedde också enligt en av Felicia nu ganska genomgående metod, nämligen att mångt och mycket placeras på golvet.

Jag gjorde tappra försök att uppbringa simultankapacitet, vid sekunds lucka skutta in i rummet med sändningen och försöka få besked. En skrapig röst lät ana vid andra tillfället att allt inte stod rätt till. Det talades om en fruktansvärd start. Jag fick rysningar, och med Rebecca i släptåg - ständigt frågande ”varför?” kring exakt varje liten muskelreflex jag utövade - tog jag mig i stället till text-tv-rutan. Jaahapp! 2-0 till Boden efter högst en kvart! ”Varför tittade du på teven”? ”AIK spelar match men ligger under”, svarade jag. ”Varför?”.

Det hela gjorde beslutet enklare att engagera sig helt i matkaoset, och helst glömma Superettan. I samband med servering springer jag ändå till tv:n igen och konstaterar att underläget utökats till halvtid. Av med tv, av med dator, skippa fotboll och barnvakta till 100 procent i stället!

Trots att middagen inbegrep ketchup, var vi förvånansvärt lite nedfläckade alla tre, när det dukades av för att lekas affär. I denna försåldes diverse mat, tvättmaskiner och bajs (don’t ask!). Att sitta i kassan innebar att man hade en käpphäst på huvudet (my idea, I’m afraid!). Så var det ändå dags att kolla slutresultatet, hade Gnaget kunnat bragdvända? Visst, tre mål till i matchen vart det ju, men snacka om tack och god natt!

Och det var verkligen pyjamas och god natt strax efter, värdparet kom hem och vi fick glömma eller åtminstone lindra katastrofen med skön fotbollskonst i rutan, när brassarna blev VM-klara genom att leka bort Chile.

1-5 mot Boden är så uselt att man bara kan skratta åt det. Framför allt av följande skäl: Rikard Norlings trupp skrattar definitivt inte. Revanschlusten glödde redan i webbintervjuerna. Och någonstans tror jag en käftsmäll av detta slag ger bättre chans till uppvaknande, nu när det behövs, än ett antal smygande 0-0- och 0-1-matcher.

Dessutom händer detta i ett tabelläge där allting fortfarande talar för Gnaget, till och med trots att såväl Öster som GAIS hämtade in maximala tre poäng. Detta förutsätter att det som beskådades av en månghövdad skara tappra, tillresta fans ändå inte är början på en spelmässig genomklappning säsongen ut. Det mesta tyder på att detta var ett engångsfall i arbetet. Dels var omdispositionerna många på grund av avstängningar, plötsligt frånfälle och delvis skador - situationen liknade på så sätt alla tidigare årgångar på 2000-talet. Med den skillnaden att det mesta av detta nu var tillfälligheter som AIK redan kan lägga bakom sig.

Därtill tycktes vårt lag ha det mesta emot sig i matchen, och slutresultatet var enligt rapporter ganska skevt i förhållande till spelets tendens. Allt detta ska dock inte på minsta sätt förta det faktum att Bodens Bandyklubb den 4 september 2005 inför rekordpublik, tvålade till Allmänna Idrottsklubben på grund av att de ställde ett bättre fotbollslag på konstgräset! Grattis, alla bodensare!

Men visst ger söndagsmatchen en bitter eftersmak av pinsamhet i munnen. Och jag kan inte låta bli en gnagares självömkan genom att konstatera hur mycket vi sårats av våra egna under säsongen, de få gånger vi har sårats. Andreas Alm slog i sista spiken i våras i Norrköping. Vår samarbetsklubb är och blir ensamma i historien att ha tagit samtliga poäng mot AIK under en säsong i divisionen under den högsta. Thomas Lagerlöf blev blytung att möta i BP, även om matcherna där fick bra utgång. Och nu Pär Millqvists, Mani Tourangs och inte minst planens fältherre Andreas Ingels Boden!

Släkten är ju som bekant värst. Även om en guddotter och hennes storasyster - vilka närmast känns som delar av min släkt - knappast kan sägas vara värst. Framför allt inte när de sover, fullständigt obekymrade om en fyramåls-torsk hundra mil norr om verkligheten.

Av Stefan Livstedt
Foto: anders h
[050908]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.