Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Artiklar och nyheter

Hyllning till en oväntad(?) hjälte

En fotbollsmatch i TV blir alltid lite av en andrahandsupplevelse. Man ser inte hela planen, man ser inte de löpningar och de positioneringar som är så viktiga för att kunna skapa en helhetsbild av hur laget spelar och fungerar. Ändå - det är bättre än ingen upplevelse alls!

Nicklas Carlsson var så nära att bli hjälte redan i förra matchen efter sitt 3-2-mål. Då tänkte man: så trist, han var värd att få den hjälterollen, men icke...
  Nicklas själv var lite besviken, men alls icke nedstämd. Så nu, några dagar senare, slår han till igen. Två gånger om! En mittback i delad ledning i den interna skytteligan. Han gör det genom idogt jobb och en vilja som kan försätta om inte berg, så i varje fall hela motståndarelvor. Viljan och energin visste vi om, när han kom. Att han var farlig framför motståndarmålet vid fasta situationer visste vi också. Men hur dräpande giftig och stark han var, det anade vi inte. Förmodligen ger Nicklas mittbackskollegan Nirre Sandberg ett stilla tack efter segerglädjen. Nirre har, genom att medvetet inta en mer defensiv roll än han tidigare gjort som mittback, gett Nicklas det utrymme, som han så väl förvaltat vid hittills sju tillfällen. Det är väl sånt som kallas lagspel.

Annars var det inte en självklar jubelmatch. Västerås slet som djur och orkade genomföra sitt energiska och aggressiva spel i ungefär sjuttio minuter. Det var svårt att inte undra; hur kan VSK vara ett jumbolag i den här serien. OK, inget topplag - men jumbo? Skillnaden mellan den här matchen och de få förluster vi åkt på tidigare under säsongen var annars att vi inte förivrade oss, inte blev stirriga för att vi hamnade i underläge eller för att ledningsmålet dröjde. Vi spelade metodiskt vidare på det sätt vi tränat på och behärskar och som också givit resultat i så många matcher. Kanske är det trygghet. Kanske var det att förvissningen om att allsvenskan var nådd, om än inte definitiv, som skapade det lugn man så väl behöver, när kallduschen kommer.

Nicklas är inte ensam om att ge oss den defintiva platsen i Allsvenskan. Självklart inte. Men lika självklart förtjänar han att bli årets profil. VSK-insatsen var liksom guldramen kring hans tidigare insatser under säsongen. Viljan när han trycker sig fram för att ta retur på det egna skottet efter målvaktens räddning var underbar att se. Vi hade ett antal hörnor och Nicklas hade vid det laget sprungit upp och ner över hela planen ett antal gånger, men i detta läge fanns ingen trötthet. Han fixerade hela tiden bollen, han försökte inte, som vid första skottet, göra en snygg undanläggning. Bollen skulle bara in och Nicklas drog till. Det räckte.

Naturligtvis var det en lagtriumf. Mycket spring och mycket slit blev det. VSK tvingade fram det. Arashs nick över och Haynes miss, i det friläge han själv tvingat fram, visade hur trötta vi faktiskt var. Viljan fanns kvar, så lägena skapade vi, men när de väl kom, tog tröttheten bort skärpan och fokus i det avgörande ögonblicket.
  Fast - gör det något? Egentligen? Varför skulle Arash Talebinejad eller Kristian Haynes vilja nagga ens lite på Nicklas Carlssons hjältegloria i den här matchen. Schysst gjort grabbar! Det ni gjorde för honom den här gången, gör han för er i nästa match.

Nästa år är Allsvenskan komplett igen. Visst känns det underbart kul!

Av Bappe Bjuggren
Foto: Bildbyrån
[051004]

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.