Startsida Fotboll Säsongen 2005 Läsvärt Artiklar och nyheter

Målställning på väg till ett nyuppfunnet AIK-museum?

Denna kväll är för alltid

I Österlandet är man bättre på att se det än i vår del av världen. Yin och Yang, att helheten byggs upp av motsatta krafter, att livet har en dubbelhet. Man kan inte återvinna något om man inte först förlorat det. En självklarhet, visst, men det kan kräva några särdeles starka sinnesintryck för att bekräfta detta.

När publiken förra hösten berövades möjligheten att få stödja sitt lag i den sista striden, och istället fick se på tv-monitorer hur vårt Waterloo fulländas mot Örgryte, slets en del av AIK:s själ sönder. En katastrofal säsong, där långt ifrån bara fotbollstruppens prestationer varit ett sorgebarn, blev komplett. Förvirrade och borttappade samlades vi till det kanske mest krisfyllda klubbmöte i föreningens historia.

Vintern kom, och med den det långa, långa mörkret. Men det var någonstans redan där, när jag vandrade genom snöfyllda kvällskvarter mot den anrika ishockeyladan ”Hovet”, och fick se några sprängfyllda AIK-hjärtan kriga och blöda sig uppåt i en gudsförgäten serie, eller när jag fick följa samma lag genom den spirande webbradions försorg, som jag på djupet kände att vår svartgula själ hade börjat återfinnas.

Och med detta följde annat. Även om fotbollstruppen tappade tunga namn, så gick det att få hit inspirerade arbetare, på plan och bredvid. Bandyherrarna skrällde, damerna levererade. Handbollsherrarna överraskade. Innebandyns herrar och ishockeyns damer nådde nästan ända fram. Fotbollsdamerna flyttades upp i Allsvenskan.

Fotbollsherrarnas säsong har utvecklats som om själen befruktades med nytt liv, genomgick larvstadiet och förpuppades. Och nu hade vi gått i väntans tider nästan alltför länge. Mot Västerås tågade tusen och åter tusen enheter av den helhet vi alla bildar. Några få dallrande celler i allt detta utgjordes av undertecknad, broder M, kompis R med sonen L.

Mitt i ett böljande, skrikande, flaggviftande adrenalinhav hamnade vi. Nervös var jag, anspänd, men egentligen inte för hur det skulle gå. Det fanns så många säkerhetsventiler, även om laget skulle misslyckas denna afton. Men mera just därför att man hade så mycket ackumulerad laddning i sig, som snart måste få komma ut.

Matchen började rejält illa. Våra spelare tycktes tagna av allvaret, eller snarare också förlita sig på att detta nog ”i princip” redan var klart. Men hur skulle man då bete sig? Ett hemmalag som slogs för sin heder tog ledningen fullt rättvist genom sin stridsvagn längst fram. Denna varningssignal blir som sista knäppet när kombinationen till ett kassaskåp ställs rätt, och dörren kan öppnas. AIK börjar spela fotboll på sin egen nivå.

Den nykläckte målmaskinen Nicklas Carlsson smaschar in kvitteringen kort efter, och bortsett från några nonchalanta undantag blir det nu tätt bakåt. I halvtid känns allt som att det skall bli en enda lång transportsträcka till slutsignalen, vi börjar ana festligheter. Och resultattavlan är tryggt frusen vid 0-0 mellan GAIS och Trelleborg.

Andra halvlek exekveras, och ska man vara långsint så handlar de allra flesta intrycken om ett antal kriminellt digra målmissar. Mattias Moström blir en injektion, och visst hade hans förarbete fram till Arash Talebinejad varit värt bättre än att den senare stod för årets ”skickligaste” tabbe. Just denna kväll, med facit i hand, är Arash förlåten. Dessutom delar han ansvaret med Kristian Haynes, Derek Boateng och några andra sumpare.

Drygt mitt i halvleken kommer så en av alla dessa hörnor, denna från vänster. Kristian Haynes slår den förstås. Och Nicklas Carlssons panna är där förstås. Så gör man sig själv till en äkta legend i våra kretsar! Publikhavet får full storm.

Tack vare tv-sändning och långa köer vet vi att GAIS-matchen ligger 10 minuter före. Nu börjar, åtminstone för min del, en anspänd väntan på slutresultatet i den drabbningen. Och medan vårt AIK som mest höll på att undvika att göra 3-1 enligt ovan beskrivna chansmissar, får vi besked om att det blivit klart med 0-0 i Göteborg. I detta ögonblick förstod jag att det var klart, trots 10 minuter kvar hos oss på Arosvallen. VSK skulle aldrig orka vända och göra två mål mot det allt mer stabiliserade AIK-försvaret.

Förutom den insikten, vilken alltmer lägger sig som en morfindövande hinna över mitt medvetande, ser jag krigets sista slags sista manövrar. Dennis Östlundh och Derek sliter på varje boll, och däremellan eldar de oss att fortsätta vråla. Lystern i Dennis ögon är oförglömlig. Jag ser den gultröjade figuren på planen höja sina händer, och en utblåst signal får puppan att spricka, den återfödda själen att äntligen, äntligen slå ut i full prakt igen.

Vi fyra bara står kvar där på läktaren och åser explosionen, utmattade av en förunderlig lättnad. Vi ser galenskaperna, hur spelarna och Norlings krets drunknar i glädjehavet, och sedan dess inte syntes till. Jag hade kunnat se, vilket förevigats på bilder i efterhand, att ”Moa” under matchen bar likadana brasse-kalsingar som jag fick av syster K i julklapp i fjol.

Vi såg den lyckliga tokfransen som gjorde ett fontänfyrverkeri av en eldsläckare, vilket till och med den lokala ordningsmakten tycktes ha förståelse för. Vi kände doften av Johan Seguis cigarr, och vi såg hur målburen, den historiska där Carlssons skalle för evigt vävts in i nätmaskorna i bortre, vänstra krysset, plötsligt började få liv, lyftas över huvuden och likt en faraoprocession flyta bort mot utgången. Den trofén skulle tydligen till ett nyuppfunnet AIK-museum.

Denna kväll är för alltid. Vi följer lyckliga lyktors karavan i mörkret genom Västmanland och Uppland, på väg hem till huvudstaden som vi äger denna vecka. För många fortsatte festligheterna på Berns, vi orkar inte ladda för detta efter den mentala utandningen. Jag och broder M sätter oss på restaurang Tennstopet för en whisky och ett par pints. Därefter hemgång i sen timma.

Men väl hemma sätter jag mig i surfläge och tar en sista whisky. En miniatyrflaska ifrån en presentförpackning om fem, den första knäcktes för två år och en sommar sedan efter den makalösa 3-3-matchen mot blårandigt. Detta var en miljon känslor sedan. Upphälld i en metallkopp som köptes i Glengoynes destilleri, där jag var med mina syskon vid tiden för fjolårets seriestart för en halv miljon känslor sedan.

Jag häller i den dubbelfattade koppen, som är ämnad för att två skall kunna skåla till varandras heder. Ensam lyfter jag den lilla bägaren, och likt en Janus med två anleten får jag skåla för mig själv och för tillvarons dubbelhet. Och för det enkla faktum att AIK ibland, ofta, känns större än livet självt.

Av Stefan Livstedt
Foto: Magnus Neck
[051005]

P.S.
Jag vill slutligen ta detta utrymmer i anspråk och passa på att tacka alla Er som skickat mejl under säsongen. Det har mestadels handlat om uppmuntrande beröm, varvat med en och annan rättelse, eller invändning mot mina resonemang. Allt har varit lika välkommet! Att jag inte besvarat dessa beror absolut inte på nonchalans. Men jag ska heller inte skylla på bristande tid e.d. Jag har helt enkelt alldeles nyligen upptäckt att min e-post via AIK dirigerats till en sedan länge nedlagd adress. Ett administrativt misstag, som inte kan skyllas på någon annan än mig själv. Men att som förra veckan leta igenom denna sanslöst spamfyllda postlåda, och läsa era mejl, var som att vandra på en soptipp och finna små guldsmycken.

Än en gång: tack!
D.S.

Åsikterna i krönikor på aik.se är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.