Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Kristian Haynes stormar fram mot Gefles målvakt.

Två alternativ

Så var premiären avklarad. 2-2 är ett resultat som lämnar utrymme för var och en hur man vill se på saken. Som jag ser det finns två huvudriktningar.

1: Se det positivt. Premiären är avklarad och AIK, som nykomling, bevisade att laget besitter stora kvalitéer som med en del finjusteringar kommer att kunnat bli riktigt bra.

2: Se det negativt. Lyft fram det emellanåt plottriga småpassandet utanför straffområdet och en rätt tydligt osäker backlinje.

Jag sällar mig till skaran som väljer den första linjen.

Dagen började ändå, trots allt, bra. Vaknade och konstaterade att våren ångrat sig - igen. Steg upp och åt frukost. Begav mig till träningslokalen och gjorde mig av med det sista av sömnigheten. Få saker går upp mot ett svettigt pass en söndagsförmiddag.

Begav mig sedan till min bror för att "snacka upp" matchen. Därefter, med noga utvald musik i bilstereon begav vi oss sedan av från den sydliga förorten T. 14.14 bänkade vi oss på södra läktarens övre sektion. Genom åren har jag kommit till insikten att det faktiskt är något visst med just södra läktarens övre sektion. God överblick av både spel och norra läktarens Tifo, som för söndagen höll yttersta klass (först konstaterades att "Black is back", varefter Johan Mjällby hyllades stort med en egen banderoll). Södra övre ger liksom lite perspektiv på tillvaron. Ett perspektiv där man känner att man ser allt och nästan har ett finger med i spelet. Visst, det blir en bit till motsatt mål, men det är ju inte för inte det sitter en storbildsskärm på ena långsidan.

Alltnog. Gefle började matchen bra och tog också ledningen med 1-0. Samspelet mellan Mjällby och Markus Jonsson kändes väl inte helt smärtfritt i det läget. AIK höll dock i taktpinnen och hade ett massivt bollinnehav, i stort sett hela matchen. Bollinnehav avgör dock inga matcher, utan det gör, som bekant, antal mål.

Säsongens första av nämnda vara - mål alltså - kom på straffspark. Bernt Hulsker föll i hela sin längd och Markus Jonsson förpassade mycket säkert bollen i nät.

2-1 kom efter att Hulsker spelat bollen från vänster ytterläge till höger ytterläge där Mats Rubarth gjorde sin Gefleback, sköt ett vänsterskott, vars retur studsade ut, framför en framrusande Bernt Hulsker och ett öppet mål. Påpassligt var ordet.

2-2 kom efter en kontring där förre Djurgårdaren, och planens främste Geflespelare, Rene Makondele, frispelade estländaren Kristen Viikmäe, som kyligt rullade in kvitteringen.

Resultatet var, trots allt, rättvist. Fotboll går inte ut på att ha bollen större delen av matchen. Det går inte heller ut på att skapa de flesta eller hetaste chanserna. Visst, oddsen stiger om du har bollen och skapar flest och bäst chanser, men fotboll går ut på att göra mål. Hur jäkligt det än kan verka och hur jäkligt undertecknad än tycker att det är, så gjorde AIK två mål och Gefle även de, tillika två, varför matchen slutade oavgjort. Rättvist.

Vad går det då att utläsa av söndagseftermiddagens begivenheter? En del saker utkristalliserade sig ändå, trots den tidiga allsvenska timmen. Det som framkom ur - för att fortsätta på samma tema av tvivelaktiga metaforer - gryningsljuset, gav vid hand att: ...Kristian Haynes, som var planens elegant, har konserverat fjolårsformen. Haynes blir vid få, om ens några, tillfällen av med bollen, passar fel eller gör tekniska misstag. Kommer ibland utanför spelet och personligen skulle jag vilja se honom i en mittfältsposition där han begåvas med mer boll.
...Markus Jonsson växte. Det förre Österbacken inledde darrigt, men spelade upp sig och kommer nog att bli en stor tillgång.
...AIK blev "sönderkontrat". Efter 2-1 klev laget fram ytterligare för att spä på ledningen, men gjorde det understundom nästan huvudlöst, vilket också resulterade i en kvittering.
...Johan Mjällby såg stabil ut. Tappade väl markeringen på 0-1-målet och tvingades kliva av efter en smäll, men såg trots allt, stabil ut. Har en del ytterligare att hämta dessutom, om nu bara kroppen håller.
...Dulee Johnson och Derek Boateng, kan nog bli ett av allsvenskans mest sevärda innermittfält, bara de blir mer samspelta.
...att det trots allt är tidigt, tidigt på säsongen, och att det faktiskt känns ganska bra. Tydliga linjer i spelet, stundtals fint och trevligt bolltrillande. Laget dominerade spelmässigt matchen som nykomling.
...Gefle nog kommer att knäppa en och annan toppkandidat på fingrarna. Det var inte alla gånger så vackert, men kan säkert vara effektivt desto fler.
...nästan 24.000 på läktarna kändes nästan som en besvikelse, då det på förhand har varit mycket prat och skriverier om att det skulle kunna bli uppåt 30.000. Man börjar bli bortskämd.
...den person, som förmodligen inte helt genomtänkt, kastade in en färg och rökutvecklare framför skorna på Daniel Örlund, kände sig ganska ensam uppe på norra läktaren när hela klacken skanderade att han (förmodligen inte en hon) borde förpassas till annan plats. Det är svårt att känna sympati för en dylik, om än enslig själ, efter såna tilltag. Skäms!

Allsvenskan är igång således. 2-2 kändes trots allt inte så illa, även om jag, och säkert många med mig, hade en positiv bild i andra halvlek, vid ledning 2-1. Ändå tror jag på laget. Jag tror på Norling och kompani. Det bli bra det här tillslut, det är min fasta övertygelse.

Jag går, slutligen, i bräschen för alternativ 1, den positiva linjen, och konstaterar att AIK, anno 2006, ännu inte har förlorat i allsvenskan. Inte så illa, så långt.

Enligt undertecknad, matchens främste: Kristian Haynes.

Ad interim.

Av Göran Strömberg
Foto: Magnus Neck
[060403]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.