Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Bernt Hulsker stormar fram i premiären.

Visst är vi tillbaka!

Black is Back! Som en villkorslös stämpeltext har budskapet ekat, i ett typsnitt osande av adrenalin.

En utbränd organism var AIK hösten 2004, och sabbatsåret som följde var en logisk konsekvens av det. Nu har man tankat kraft och är åter där man hör hemma. I vad som skall komma att bli ett lydrike inom några säsonger är det tänkt.

30k-kampanjen satte dagordningen för snacket inför seriestarten. Gnaget har vunnit omröstningar om guldtips. Man har ”vunnit” omröstningar om vilket lag som kommer floppa mest. Etablissemangets expertbedömningar är tämligen njugga. AIK berör - som alltid, och det är underbart att se hur provocerade många blir av att man inte står med mössan i hand och ber om tillträde. ”Ni är ju nykomlingar”. ”Ja, men vi är en STORKLUBB som var borta en stund”.

Tänk därmed att 23800, eget premiärrekord, kan till viss mån kännas som en besvikelse. Mot Gefle! Samma dag som delar av Östersjökusten drabbats av hagelskurar! Och man har redan hört visst korpkrax kring att satsningen på över 30 000 inte lyckades.

Kommer därför att tänka på en nyckelscen mitt i filmen ”Gökboet” - den som kanske starkast bidrar till att slutet blir så emotionellt. McMurphy (Jack Nicholson) slår vad med de andra intagna om att han kan lyfta det råtunga marmorhandfatet. Nästan ingen tror honom, och försöket misslyckas. När han går där ifrån vänder han sig om och säger:
  ”But I tried, didn't I? God-damn it. At least I did that.”

Syster Ratched - du har inte en chans! Vi vinner även när vi förlorar!

Så det svarta tifot (kongenialt!) var naturligtvis mäktigt att skåda från Södra övre. Och bättre skulle det bli med jättebanderollen till Kung Mjällbys ära. Välfunnet också att kombinera detta med att från planen leda upp en jättetröja med nr 12 - publikens eget nummer - till ståplatspubliken. Den nya tröjans design ger en känsla av klassiskt snitt. Retrospektion, för framtiden!

Så visst var det ett smolk i klackens glädjebägare att ett fullständigt lufthuvud tydliggjorde att ledningens farhågor kring vad avarterna fortfarande kan ställa till med för vårt klubbmärke måste tas på allvar. Skönt dock att se hela Norras direkta reaktion när en artilleripjäs slängdes in på plan. Likt vinden blåser i vassruggar böljade armarna rytmiskt och fördömande i riktning mot en avslöjande centrumpunkt på läktaren: ”Uuut med packet”!

Läktardominansen är en sak, spelet en annan. Vi pratar internt i AIK om att ställa rimliga förväntningar, och om tålamod. Undrar hur mycket läpparnas bekännelse det är i gemen. Själv bänkar vi oss som alltid för en ny säsong, jag och C, R min Broder M och några till. Att dåtid och framtid alltid finns med oss står klart. R: s son L har vuxit upp och väljer nu klacken. Vi ses om 10 år L! Istället har C: s dotter Rebecca blivit så stor att hon orkar en hel match, och börjar fråga saker som ”varför blir det straff”. Hon blir heller inte längre rädd när alla jublar eller vrålar.

R:s bekant H från Gävle är med, och på hans förfrågan vad jag tror inför matchen svarar jag: 1-1. AIK kommer ha svårt att förvalta det jätteintryck som inramningen ger, och Gefle satsar på kontringar. Gnaget har inte tränat mot motstånd med allsvenskt tempo, vilket kommer överraska.

Spelet blev som planens skick. Där fanns intentioner till något bra, men mycket som ännu ej mognat. Gefle var bäst på lerboll, och kontringsspelet var som befarat riktigt imponerande. Att Johan Mjällby dels är matchotränad, dels inte fullt inspelad med backkollegorna visade sig tydligt vid 0-1. Kanske en nackdel med en legend som undermedvetet förväntas sköta det mesta.

Kreatörer som Mats Rubarth, Kristian Haynes och Derek Boateng var ibland för loja eller slarviga och har mycket potential kvar att plocka fram. Detsamma gäller Dulee Johnson, även om han var strået vassare i mina ögon.

Och ibland tycktes Daniel Tjernström trampa lera som man normalt trampar vatten. Men Bernt Hulsker, som inte imponerat särdeles mycket i träningsmatcher jag sett, klev fram och visade tydlig vinnarskalle. Utsågs helt riktigt till bäste man i AIK.

Kvitteringsstraffens exekutor Markus Jonsson blev för mig en överraskning. Visserligen har han vana från Öster. Men han har inte lagt någon av ett antal under vinterns träningskamper, där har t.ex. ”Hulken” varit säker. På planen fanns också ett par andra vana straffläggare från tidigare, och dessutom var ju Jonssons matchstart inte så lyckosam. Det märktes att självförtroendet stärktes rejält av den kalla 1-1-straffen. Efter detta var han bäst i backlinjen.

När AIK tar ledningen med 2-1 känns det rättvist, och en falsk säkerhet vaggas jag in i. Liksom spelarna, vilka skapar huvudlösa luckor då bägge mittbackarna ska upp på hörna. 2-2-repliken kommer som ett brev på posten. Otacksamt för Daniel Örlund, som ändå fick visa om inte vinnar- så poängräddarinstinkt med fantomreflexen på slutet.

Mjällbys ersättare Niklas Sandbergs första ingripande var en undanrensning som kunde ha blivit ett sånt där klassiskt vackert självmål. Tillsammans med ett par andra kritiska lägen var Gefles poäng inte orättvis, även om AIK hade ett tydligt spelövertag. Det positiva med detta är självbilden - Gnaget ska föra matcher, oavsett division! Det känns, liksom tidigare, som om huvudmotståndet är den egna lägstanivån. Och sådant kan rättas till.

Om man känner Rikard Norling rätt, så är han fortfarande ilsk över onödigt tappade poäng. Samtidigt lär han ha satt sig på kammaren och analyserat sönder varje sekund av matchen, för att finna förbättringar och utveckling av spelet.

Slutligen: straff eller inte då Wilton Figueiredo föll? Tja…själv såg jag inte. Det är nog högst hälften av domarkollegiet som på övertid blåser en andra straff till ett lag vid oavgjord ställning. Det kan ju tyckas fegt, men många situationer baseras på bedömning och är inte så uppenbara som reprissändningar från idealvinklar kan erbjuda. Hulskers fall till 1-1 tidigare var korrekt bedömt, men så nära linjen att AIK med viss otur kunnat få endast en frispark. I vilket fall som helst är det - likt alltid - meningslöst att lägga så mycket energi på ett domslut som flera spelare gjorde t.o.m. efter slutsignalen.

Matchen blev således en målrikare variant av min analys. AIK dominerar spelet. Åker dit på en onödig kontring. Missar en (eventuell) straff på övertid. Det här känns igen sedan många, många säsonger i Allsvenskan.

Visst är vi tillbaka - med besked!

Text: Stefan Livstedt
Foto: Magnus Neck
[060404]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.