|
Startsida
Storseger via radion För mig brukar det kännas jobbigt. Att följa AIK via diverse olika mediekanaler och andra mer eller mindre bemedlade och/eller initierade mellanhänder brukar vara en pina. Måndagskvällen var dock ett av få - mycket få, ska tilläggas - undantag.
Jag valde efter moget övervägande att stanna hemma. Till och med en tidsoptimist som jag (Jo, jag kan hinna till Växjö klockan 19.00, även om jag inte kommer iväg från Stockholm innan 17.45. Det borde gå. Va? Tror ni inte? Vaddå vet - det borde gå. Det tar väl inte så lång tid... Jasså gör det) insåg det som ändå var en realitet. Jag hade hunnit fram lagom till andra halvlek. Så vad göra? Lägga sig i soffan, tryggt förvissad om att få se matchen via Pay-per-wiew. ICKE! TV-avtal, eller snarare bristen på nyss nämnda, och ställd inför det faktum att Internet hemma i villa Villekulla tagit sig semester på obestämd tid, ställdes jag inför den bistra sanningen. Följa matchen - via radio. Intet ont om radion. Inte alls. Snarare tvärtom. Sportradion står för klass, finess, kvalité, humor och kunnande. Superlativen räcker inte till om jag ska ösa beröm över redaktionen och alla dess medarbetare. Men en kväll som denna - då AIK spelar - räcker en ordinär sportradiosändning liksom inte till. Det enda som är gott nog, när jag nu tänker efter lite närmre, är att vara på plats. Ibland krävs det dock att hitta fullgoda substitut. Likt en kväll som igår. Jag vet inte vad som är mest frustrerande. Antingen är det att inte kunna skapa sig en egen bild av vad som händer och sker på planen. Jag vill se. Det är bara då jag vet. Ungefär så. En väldigt bra grupp, Alter Bridge, återger detta bra i låten "Broken Wings" där en rad går: "In my opinion seeing is to know". Precis så förehåller det sig. Vanmakten framför radion växer också genom den omständighet att vareviga gång radiosporten spelar en "målgingel" så håller jag på att stanna i växten. Den lille äcklige pessimisten på min högra axel (eller om han nu håller till på den vänstra; jag vet inte så noga) viskar upprepade gånger att "nu släppte AIK in mål". Det värsta är att jag tror honom varenda gång. Detta trots att det pågår ytterligare tre fotbollsmatcher, ett antal kvalmatcher i ishockey samt en eller annan handbollsmatch. Den något lite större, optimisten, som torde finnas på min vänstra axel (eller om han nu håller till på den högra) håller sig tydligt, tyst, timid och tillbakadragen kvällar som dessa. Kvällar då han sannerligen behövs. Således brukar de, om än få, kvällar när jag tvingas följa AIK utan att se dem spela, vara ett litet privat helvete. Ett helvete där jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Att detta sedan stämmer mer än väl bekräftades ytterligare under måndagskvällen. Det var undantaget som bekräftar regeln. Helvetet varade bara i en dryg halvlek. Sedan var det "en promenad i parken". Det talades om konstiga straffsparkar, mål som inte borde ha varit mål (vilket det faktiskt inte "borde" ha varit) osv, men det kändes ändå lugnt. Min omgivning påstod till och med att jag svarade på tilltal under matchen. Då måste det varit lugnt. Att sedan en straffspark hit och ett tveksamt mål dit gick AIK:s väg en kväll som igår var bara ytterligare ett förtydligande av att det
var AIK:s kväll. Allt det där jämnar ut sig över tiden. Det vet vi alla fotbollstokar. Men, som sagt, det kändes faktiskt lugnt under
andra halvlek. 4-0 är inga siffror det går att prata bort. Till sist: Krya på dig Gidde! Text: Göran Strömberg
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
