|
Startsida
Påsksmällar och dito pussar Jag hade känt eller tänkt det, men R var den som sade det, direkt efter slutsignalen på annandag påsk: ”En sån här match hade AIK förmodligen förlorat med 2-1 år 2004!”
”Ja”, fyllde jag i, ”och nästan alla andra säsonger sedan tidigt 90-tal hade den slutat 1-1”. Det vi åskådat hade på många sätt varit en helt ok match, men framför allt slutresultatet var besökets klart största behållning denna gång. Innan det hade man upplevt en långhelg där våren gjort sin storstilade entré i tillvaron. Själv höll jag hus i Roslagen. Naturen skänkte små guldstänk redan på söndagen i form av citronfjäril och tussilago. Men – man är rutinerad. Inför matchen laddade jag med raggsockor i gympadojorna, och under jeansen ett par slitna vita bomullskalsonger modell lång, som farfar ägde och bar under beredskapsåren. Bara en sån sak manar ju fram kultkänslan! Och detta var bra – eftersom matchen började redan klockan 15, hann solen aldrig runt kontorskomplexet vid västra läktaren och tina upp oss på Södra övre, som den annars behagar göra när vädergudarna är generösa. Förutom att AIK började klart bäst och till och med hade bollen i nät inom första minuten (jag hörde dock domarsignalen och behövde aldrig sätta något jubel i vrångstrupen efter Mats Rubarths skenmål), kan man konstatera att det finns en hel del kvar att utveckla. Detta inte skrivet för att jag tycker det var en särskilt usel insats av Gnaget, tvärtom. Utan mer av en positiv känsla att det redan nu finns mycket mer potential att plocka fram. Ett tag i första halvlek, vilket jag inflikade till H, kändes det som att Norlings pojkar utvecklat en alldeles egen syn på begreppet ”one touch football”. Nämligen att den enda ”touchen” skulle utföras av Daniel Örlund, som med gigantiska utsparkar skickade bollen mot Örgryte-buren, och eventuellt i. Men detta osedvanliga tjongande kan bli en smart taktik, när man behärskar att variera med helt andra modeller. Numer ser vi ibland prov på kortpassningsspel, ibland kantlöpningar och en del goda försök till instick i mitten. När variationerna faller än mer på plats kan detta förhoppningsvis bli rejält svårstoppat. Och 1-0 var vackert! Derek Boateng dirigerar på mitten, och smeker en genial passning i djupled fram till vår nye ångmaskin Kenny Pavey. Som en laserslipad kökskniv skär i honung. Paveys tajming i såväl löpning som vidarebefordran inåt centrum var också av exakt geometriskt snitt. Två anfallare med fokus hugger som muränor på chansen, Bernt Hulsker hinner inte fram, men Wilton Figueiredo hinner. Tänk att ren målhunger kan vara så estetiskt! Ghana, England och Brasilien kan alla inspireras inför VM! Men matchen skall komma att utveckla sig till en serie intryck vilka får mig att känna mig som fixerad i en dubbelnatur av förhoppning och oro. Att AIK: s styrka kan omvändas till lagets svaghet, vilket motbevisades åter av ett oväntat styrkebesked. Så här löpte mitt resonemang: Med all respekt för kollektivet vågar jag mig på teorin att det finns en kvartett spelare i AIK: s nuvarande trupp som väger tyngst vad gäller omgivningens sammanlagda syn på potential, kult/stjärnstatus, tidigare meriter m.m. Daniel Tjernström, Johan Mjällby, Rubarth och Boateng. Alla övriga kan överraska och etablera sig på toppnivå, dessa fyra förväntas av gemene man leverera, åtminstone i form av mervärde. Och när ”Tjerna” tvingas utgå tidigt i matchen mattas både nr 20 och nr 23. När Derek mattas försvinner en alltför viktig mittfältsdimension. Kvitteringen faller omgående, vilken Örlund får ta på sig, även om han faktiskt blev knuffad medan bollen bågade sig över honom. (Varför är detta inte satt i fokus av media kan man undra? Målet förvisso helt korrekt utdömt!). Och AIK: s svagaste fas blev matchens mittparti, vilket den rejält ambitiöse ersättaren Dulee Johnson inte kan lastas för. Men Gnaget återtar kommandot. Bl.a. får man tre frisparkar i princip så nära straffområdet som det går. Ska man vara gnällig kan det tyckas att finslipning av fasta situationer är önskvärt. Att slå en utanför, en mitt på målvakt och en i muren av sådana chanser är inte godkänt. Men, en annan sorts fast situation – en svartgul hörna – uppstod i matchminut 77, direkt efter att Boateng linkat av planen. Smaka på den symboliken! Att Mjällby-reserven Niklas Sandberg blir matchvinnare med sin kraftskalle, just när ”Boa” bytts ut! Eller ska man tala om ”Arnefjord-effekten?” Det sker i sekvensen efter att vårt kanske mest anonyma nyförvärv debuterar i svart på Råsundas gräs. Jag hade tidigare skämtat på läktaren om att Robert Johansson borde skickas in – det var väl den ende av nyförvärven som inte nätat. Då glömde jag lyckotalet nr 13, Daniel Arnefjord, mittbacken som nu fick vikariera på mittfältet. Det som tidigare år var en förlamande svaghet – bortavaro av nyckelspelare och då i skov och skurar om minns tre-fyra åt gången, blev nu en styrka – i alla fall kortsiktigt. Mitt synsätt accentueras av att den fjärde och sista ur min ovan nämnda ”stjärnkvartett” försvann i och med sista bytet, då Rubarth lämnade plan till förmån för Kristian Haynes, som fick bidra med några frejdiga försök till 3-1. Detta om något påvisar lagbyggets ryggrad och grundtrygghet! Rikard Norling är den som primärt ska ta åt sig äran, sen får han själv portionera ut dem till sina närmaste medarbetare. Vi jublar förstås vid det förlösande 2-1, gör ”high five” med Rebecca som just lärt sig gesten av pappa C, och jag sänder mess till Beijing där broder M är på tjänsteresa. Avslutningen blir mer nervös än den egentligen behövde, och Hulsker fick presentera sig som Rubarths arvtagare i rollen som riksbuse. Onödigt. Om inte Nenad Lukic får och tar chansen nu, lär han aldrig få till det i AIK kan man ana… Så vi står kvar där, jag och R, och njuter av spelarnas avtackningsvarv, dröjer en stund på läktaren för att insupa stämningen i den allt mer kallnande vårkvällen. Jag konstaterar i efterhand att det är första gången sedan mitt i juli 2004 som vi upplever en allsvensk seger på plats på hemmaplan! Då spöades IFK Göteborg med 3-1. Detta är 21 månader men känns som 21 oändligheter sedan. Ändå så pass nyligen att Mattias Moström nätade med ett kraftskott. Även om den till Borås flyktade Stefan Ishizakis kanon var etter värre… Men då är då, nu är nu. 2-1 mot Örgryte kan i vilket fall som helst generera en hel del symbolik. I enbart positiva banor, även om det finns massor kvar att bevisa. Men lite tidig serieledning har ju heller ingen dött av. Text: Stefan Livstedt P. S. Glöm inte tifo-insamlingen inför derbyt. Dessa grabbar och tjejer gör ett jättejobb som alla vi Gnagare kan njuta frukterna av. Se det som när man gör grannsamverkan av nyårsfyrverkeriet! Mer information finns här på aik.se. D. S.
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
