|
Startsida
Första Stora Utmaningen På måndagen spelades ännu en bortamatch där man bundits till örats sinne.
Jag har nästan gått på detta med att det är först nu det gäller, medier har med önskvärd tydlighet kungjort hur lite AIK:s sju poäng hittills betytt, med tanke på motståndet. Att en seriestart allt som oftast innebär att ”vem som helst kan slå vem som helst” tycks sakna innebörd. Och undra hur dåligt Helsingborgs IF hade bedömts vara om AIK lyckats hålla distansen ut… Aik.se bjöd också på en mild form av skräckscenario genom att konstatera att Gnaget inte besegrat laget från Sundets pärla på de senaste åtta försöken, och detta med horribel statistik just på Olympia. Men det är nya tider, och nya villkor nu. AIK:s återuppståndelse bör också ha formaterat om sinnet bort från en massa mentala bromsklossar. Låt den positiva energin från en mycket bra inledning av Allsvenskan 2006 vara startmotor i måndagskvällens kamp bara. Så gick mina tankar före matchstart. Kanske finns en större oro i att matchen, trots sin dignitet, ändå är blott en förfest till de kommande rejäla eldproven, åtminstone vad avser energins urladdning. Två derbyn i rad, för första gången på mannaminne kombinerat med att AIK måste erkänna sig som underdogs i allmänhetens ögon. Lär få anledning att otäckt snart återkomma i ämnet… Och Johan Mjällby börjar lysa med sin frånvaro. Nu har mittbacksparet Niklas Sandberg och Nicklas Carlsson som var så framgångsrika förra säsongen, fått till det fullt ok hittills. Men det är den extra dimensionen av kraft och pondus som en frisk OCH spelvan Mjällby kan tillföra som man saknar när kamperna såväl tätnar som hårdnar. Oron gnager mig att vi mer och mer får se superhjältens comeback-strävan likna en viss Andreas Anderssons. Och att tyngd tappas bakåt lär knappast kompenseras av att tyngd tappas framåt nu när Bernt Hulsker är avstängd hela veckan. Men åter till matchen i Helsingborg. Jag hör via webbradion att det är så gott som bara Superettanspelare ifrån förra året i AIK: s startelva. Detta har också belackare/bedömare tagit fasta på. Så kan man välja att se det. Men om man ser på startelvans sammantagna erfarenhet, har de allra flesta hanterat större uppgifter än detta. Dulee Johnson som släpande forward var dagens lilla öppningsfint från Rikard Norling. Den funkade väl så där. För enligt upplevelsen via datorn var AIK helt utklassat de första 20 minuterna. Målvakt Örlund blev vår Maximus på gladiatorarenan, med ständiga vilddjursattacker från motståndaren. Var vi alltså inte bättre än så här? Så kommer ett etablerat mottryck. Så kommer ett Pavey-inlägg och så kommer vår nya brasilianska kobra, som hugger 1-0 direkt för tredje matchen i rad. Jag vrålar så Signe Katt flyr i instinktiv panik från rummet. Resten av första halvlek blir jämnare. Visst hör man att våra mittfältare och Wilton på topp har kvaliteter att plocka fram. Samtidigt har en sämre tendens vuxit fram, ett intryck från alla matcherna hittills - det verkar som det råder en praxis av filmningsdumheter i laget! Sluta gnälla, sluta spela skadade, kasta bort bollen eller falla i onödan! Jag tror som motpol att Kenny Boy kommer bli ett populärt föredöme för allmänheten framöver! I halvtid var trots resultatet mitt psyke nedmonterat till en nivå där jag inte gjorde mig några som helst illusioner om tre poäng, men kämpade med förhoppningens groddar om ett oavgjort resultat. Ändå inför andra: hur mycket betyder den upptränade orken? Så hällde jag pulverkaffe i AIK-muggen köpt på hovet förra vintern, på med varmt vatten och en skvätt mjölk, och så fix och färdig för 45+ minuter ny tortyr. Sekunderna börjar genast dra ut sig som vore de av seg polkadeg. Jag sitter och hoppas att någon ska ringa, lilla mamma till exempel, så jag får anledning även inför mig själv att skruva ner radion och döda några minuter med normal konversation. Jag hör om Derek Boatengs fotproblem och om ett otäckt slarv i uppspelen, medan kvällsmörkret börjar fästa sig utanför fönstret. Även rummet dunklas, jag väljer att inte tända någon lampa, vill bo kvar i den intensiva upplevelsen, trots dess plåga. 55 minuter. Nu existerar bara jag själv och David Fjälls röst. Bedrägligt lugn råder, Signe har kommit tillbaka och ligger i sitt hörn och sover igen. 65 minuter. Kampen tycks stagnera och i takt med framåtskridandet börjar det trestjärnigt giftiga hoppet smyga sig in. Inte långt kvar. ”Serieledning” viskar sirenerna förföriskt. Byten görs, det ges och tas, och så en hårt dömd frispark mot (naturligtvis) Mats Rubarth i farligt läge. Så pang, radioröst i falsett och mål i baken. Jävlars jävlar! Jag reagerar reflexmässigt, vill bryta förtrollningen och slår av högtalarnas volym, som om detta kunde styra utvecklingen eller till och med omdirigera informationen jag nyss tvingats svälja till något serversystem i Sydostasien eller så, till en helt annan arena. Jag sätter mig framför dumburken istället och låter pulsen dunka fram som kontrapunkt till det lugna tempot i tv-serien ”Möbelhandlarens dotter”. Väl medveten om att ”här” och ”nu” egentligen inte är var jag befinner mig, låter jag ändå ett antal minuter gå i soffan till dess det rimligen är övertid i fotbollen. Tillbaka till datorn, där jag garvat lyssnar på matchens sista sekvenser fram till domarens slutsignal. 1-1 borta mot Helsingborg, i det som tillskrivits Första Stora Utmaningen får ju anses vara fullt OK. Det är ur den känslan, och med fokus på vad som kan göras bättre, jag förutsätter att Rikard Norling nu tar sitt avstamp i en mycket intensiv period. Daniel Örlund tycktes ha varit bäst i AIK, vilket säger en del. Han har kapacitet den mannen, men har nu tyvärr avslöjat en akilleshäl - spelet kring sin högra stolpe. Alltför lätt har nu ett tredje av fyra insläppta mål kommit till ur den hörnan. Trots den intensiva nervositeten som kändes under måndagskvällen, eller kanske på grund av den, så inser man när man så tvingas att detta alltså bara var förskalvet. Det är nu verkligheten är här. Så det kanske inte är särskilt märkligt att den gör sig påmind ändå - demonen - som skuggan ur det förflutna. Odjuret som aldrig gav en öppning, ens den minst springa att fly igenom, den där domedagshösten för ett och ett halvt år sedan. Dess kropp är sedan länge betvingad av tappra krigare, men dess ande kan leva kvar ibland. Liksom whiplash-skadan ständigt påminner sitt offer om olyckan. Riktigt så illa är det förstås inte, det sista får ses som en kraftigt förstärkt metafor. Men visst kan man oja sig över att spelare som de senaste dagarna gjort avgörande mål helt i riktning mot AIK:s intressen har hetat Stefan Batan, Stefan Ishizaki och Babis Stefanidis. (Är detta dessutom ett hån mot just undertecknads dop!?) Att en viss kommande motståndare just fått igång sitt sedvanliga räkmackeri, samtidigt som vi sliter med tveksamma frisparkar emot, och hårfina offsidemål. Och att vi undrar kring när vår återkomna konung skall kunna bestiga tronen. Men det går också att vända blicken åt ljusare horisonter. Vår utdömde Wilton Figueiredo är i skyttetopp tillsammans med en annan brasse. Kenny Pavey är sensationell och Norling har fingertoppskänsla. Som ni märker blir detta en labil vecka. Ändå måste man naturligtvis se till den oerhörda potentialen i om det skulle bli succé framöver. Och det var mycket länge sedan AIK hade åtta poäng efter fyra matcher. Det hade alla dessa Superettanspelare inte ens i Superettan. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
