|
Startsida
3-1! Det är var inte särdeles svårt att komma på en rubricering för denna krönika. Slutresultatet duger gott som det är. Att två siffror och ett streck kan vara så vackra. Nästan som musik på nytt för en dirigent som blivit döv på gamla dar.
Jag bevittnade torsdagens efterlängtade derby med min bror, O, samt min vän djurgårdaren. Min vän djurgårdaren är en mycket god och sympatisk människa. Storsint som jag är kan jag se bortom fasaden av allehanda blå-röd-gula attiraljer och tillhörigheter han envisas med att bekläda sig i. Ändock är det en mycket kunnig och trevlig kamrat att se på fotboll tillsammans med. Lite som att ha ”Rit-Ola” Andersson bredvid sig hela matchen. Under landskamper, då vi står enade på samma front, känns hans analyser knivskarpa nog att skära genom förbundskapteners och andra förstå-sig-påares förklarningar, alternativt bortförklaringar till ”varför det gick som det gick”. Alltnog. Till matchen. Första halvlek var inte mycket att yvas över. Inte alls faktiskt. Två saker värda att notera endast. AIK:s tifo, ”1891” skrivet i guld, som sedan förvandlades till ”AIK” skrivet i svarta bokstäver på gul bakgrund var något i hästväg. Mycket imponerande. Tänker jag efter en smula var det nog det bästa jag sätt. Hitintills. Den andra saken var AIK:s 1-0. Markus Jonsson var obeveklig från elva meter när han dundrade i hemmafavoriternas ledningsmål. Var det då straff, frågade sig en del? Svar: ja. Domaren blåste. Alltså var det straff. Om andra domare blåst för straff? Mer tveksamt. I övrigt lämnar vi första halvan där. Felpassar och misslyckade uppspel (från båda lagen) är inte mycket att ägna utrymme åt här. Det var som sagt inte mycket att yvas över. Inte mycket alls. Andra akten blev betydligt bättre. Från båda håll. AIK bytte in Dulee Johnson istället för Mattias Moström, som gjort en godkänd arbetsinsats efter en tids skadefrånvaro. Underhållningsvärdet steg som sagt, och om det hade med Dulee Johnsons pigga inhopp att göra, eller att Derek Boateng nu tog tag i dirigentpinnen på allvar ska jag låta vara osagt. Bättre blev det dock. Boateng visade den kvalitet han besitter. En del olyckskorpar har menat att vår ghanan bara visat sin storhet i Superettan. Nu vet vi att hans kunnande står sig väl även i allsvenskan. Han sprang, kämpade, slet, tacklade och stod för vårdat passningsspel och kreativitet. Som lök på all denna lax förvandlade han Djurgårdens högerförsvar (i form av försvarare Stoltz- annars tillhörandes vänsterflanken) precis nedanför den södra läktaren till en veritabel Hallandsås. Efter avslutat tunnelarbete dundrade han i 2-0. Obevekligt. Klass. Djurgårdens spel ville sig inte och laget såg för dagen ganska blek ut. Det har talats en del om Djurgårdens ”svaga inledning”. Intrycket om det uttrycket blev förstärkt genom denna match. Laget har dock åtta poäng efter en ”svag” inledning. Det vittnar trots allt om en viss klass. Men tillståndet som klart ökar riskerna för svagare hjärta att vilja ge upp höll i sig i ungefär en minut. Sedan förpassade Kristian Haynes Dulee Johnsons eleganta passning i nät bakom Pa Dembo Torrey. Slutresultat 3-1. AIK stod för ett kollektiv arbetsinsats, något som blivit signum under senare tid. Där var den stora skillnaden under torsdagskvällens derby. Spelare som förtjänar extra plus för sina insatser var Boateng, Dulee Johnson, men även Kenny Pavey för sitt eviga springande, Figureido för sin påpasslighet samt mittlåset Sandberg/Carlsson som uppträdde mycket stabilt. Nu siktar jag och min vän djurgårdaren in oss på gemensam VM- bevakning – men innan dess har AIK ytterligare fyra kraftprov att ta sig an. Kraftprov för att rättfärdiga sin tabellposition för fotbollssverige. Ad interim. Text: Göran Strömberg
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
