|
Startsida
Det urvrål jag deltar i Första gången är klockan halv fyra på natten till torsdag. Jag vaknar med ett ryck och famlar efter petflaskan med vatten – det är en flaska för att inte katten ska slurpa i sig innehållet. Hela huvudet är redan fyllt av: DERBYDAGS! DERBYDAGS! Som en instinktiv larmsignal vilken placerat sig främst i mitt medvetande. ”Det är sånt man lever för”, säger nog en och annan. Bullshit. Det är sånt här man dör av!
Hela veckan var ett virrvarr, jag hade det på känn redan i måndags mot Helsingborg. En sådan match bör normalt locka fram en hel del ångest och fokus, men kändes bara som det förskalv det var. Samtidigt brottades jag med logikens försvarsmekanismer: det FÅR inte vara så viktigt med torsdagens drabbning! Det är ju (för Guds skull) bara fotboll! OM AIK förlorar har de ändå en god position i serien, och ingen kan ju begära att… Sådär fortgick det. Måste ha varit hopplös att umgås med de sista dagarna inför. Inser när jag försöker kliva utanför min kropp för att faktiskt bedöma vad som pågår i den där existensen som kallas ”jag”, att just ovan nämnda logik har sträckt vapen. Vad sägs till exempel om den här tankegången, som dansade genom mina pannlober någon gång torsdag förmiddag: ”om nu Gnaget ändå ska torska mot blårandigt, varför har man behövt gå och vänta på det i tre-fyra dagar! Hade de inte kunnat spela av den här matchen redan förra helgen så att man nu sluppit gå runt och hoppas?!” Tja, vad säger man? Man önskade sig någonstans till ett drömland likt det Pink Floyd beskriver i låten ”Comfortably Numb”: ”ok…just a little pin prick. There’ll be no more Aaaaaaaaaahhhh…but You may feel a little sick.” Märkligt nog var jag rätt lugn direkt inför matchen. Systemet hade tillfälligt givit upp och mina olika körtlar hade improviserat ihop en häxblandning av endorfiner och annat centralstimulantia som kroppen själv kan framkalla. Så jag tror jag beter mig någorlunda normalt när jag möter upp Broder M, och S med sällskap utanför ingången till Norra övre. Stämningen var ju magnifik. Vi ingick som perifera celler i något sorts tifo som jag själv inte uppfattat eller sett hur det tedde sig. Jag höll i alla fall troget upp min guldfärgade pappersrektangel när spelarna marscherade in. Att röstkampen skulle gå till AIK:s favör stod klart långt innan avspark. Jag minns inte så mycket av matchen. Den stunden är som en kokong, och det är intressant att i efterhand uppfatta andras syn på drabbningen. Såg vi samma kamp? Själv vet jag att jag brukar vara överdrivet kritisk mot de våra i sådana här sammanhang. En psykologisk grundregel för att slippa bli negativt överraskad. Men det tog inte lång stund för mig att inse, att ”våra” grabbar var fullständigt överlägsna i en aspekt: viljan! Och den kan som tron försätta berg, hav, öknar och kontinenter. Rikard Norling hade överraskat alla utom sig själv med att låta såväl Jimmy Tamandi som Mattias Moström årsdebutera från start. Båda gjorde det lysande! För mig var ”Moa” den halvlek han orkade planens kanske mest kreativa kraft. Kenny Pavey fick det otacksamma uppdraget att dels bli av med sin inmutade kantposition, dels vikariera på Bernt Hulskers plats. Han utförde värvet som om han aldrig gjort annat. Alla var bra redan från början, och det enda som fattades var riktig spets på målchanserna. AIK år 2006 har börjat med flyt, och det är sådant som behövs för att helhetssynen på medgång skall gälla. Det är säsonger som denna som domaren blåser straff för Wilton Figueiredo när han faller enkelt. Man får tacka för den, liksom man också tackar för att den i sig inte var matchavgörande. Vilket till och med de flesta medieaktörer insett. Markus Jonsson är ännu en gång en kylig exekutor. Fru Fortuna har slutit följe med oss en tid nu. Jag är ändå svårflörtad! För mig beter hon sig likt en alkoholistmorsa som med dåligt samvete kommer hem en kväll med ICA-kassarna fulla av läsk och godis. ”Det är inte vad vi vill ha, mamma!”. Vad man vill ha är kärlek och omtanke. ”FF” får rädda oss ur betydligt knivigare situationer än dessa, om man jämför med hur hon betett sig tidigare, innan förtroende är etablerat. Men halvtidspausen ger att det ändå inte är fy skam att leda över Östermalmsgossarna, och att första 45 var en bra urladdning där AIK visade var skåpet skall stå i fotbolls-Sverige. Rimligen blir andra en betydligt blygsammare historia, med klar dominans från De Andra. Så går Gnaget ut med ett byte (Dulee Johnson i stället för Moström), man gör avspark, sen börjar The Derek Boateng Show. Han var bra i första, makalös i andra. Överallt, som artist och grovarbetare i ett. Benägen hjälp har han av den självklare lungan Daniel Tjernström på mitten, som raderar ut allt vad motinitiativ heter. Det tar bara tio minuter. Sedan gör Derek målet som för alltid framöver är en klassiker tatuerad på näthinnan. Så makalöst fräckt. Så självklart. Och jubelstegen när han själv insåg handlingens magnitud gick inte att ta miste på. Nu började segervittringen bli rejält verklig. Och ändå fortsätter AIK att med taktik och jävlaranamma utmanövrera motståndarnas attacker. Det krävdes faktiskt ett hjärnsläpp signerat Mats Rubarth och en domare som hittade fem minuters tilläggstid för att skapa ett skenbart drama av det hela. Skenbart var det kanske inte så till vida att nerverna låg som kallnande spaghetti utanför min lekamen. När sedan de får sitt självklara jätteläge på frispark och hänger in bollen till 1-2 (Daniel Örlund helt chanslös) var jag åter helt inställd på att lära mig njuta av att Dom Andra i alla fall inte skulle få med sig tre pinnar. Avspark sker, för att genomleva dessa domedagsminuter kallade övertid. Men AIK: arna hade bestämt sig, för att parafrasera en gammal reklamslogan. De skulle inte bli feta, de skulle inte bli torsk! Två som inte gavs förtroendet från start ikväll, regisserar i stället La Grande Finale. Dulee Johnsson etablerar bollen högt upp, skenbart för att vinna tid. Han ser ett ånglok vid namn Kristian Haynes, som bara ska avgöra. Och som gör det! Avgör! När han trycker in 3-1, blott en halvminut efter att våndan satt in med full kraft, släpper alla mina känslors fördämningar. De som byggts upp under matchen, under veckan, under fyra års tid av mentala snedsparkar. Det urvrål jag deltar i, tillsammans med merparten av 34 000 åskådare, kommer jag för evigt minnas som världens vackraste musik! Vi står kvar länge efter slutsignalen, och jag och broder M måste fira segern, måste kämpa tillbaka adrenlinmolekylerna som släppts löst likt vildhästar i blodomloppet. Vi väljer en stilla pub vid Fridhemsplan, som snart skall komma att märkas av vissa trasiga existensers närvaro. En s.k. firmafraktion bestämmer sig för att slå sönder lite av varje och förstöra kvällen för vanligt hyggligt folk. Blåsirenerna är där en masse inom fem minuter, men stället måste stänga. Just den här patetiska skaran våldsverkare påstod sig hålla på Dif – ett faktum jag inte gör några som helst poänger av. Det kunde lika gärna ha varit AIK:s varumärke som missfirmats (om ni ursäktar den ofrivilliga ordvitsen). Bara att packa sig hemåt till brorsan och splitta på en panna Jim Beam istället! Ni vet känslan: man klarar inte riktigt av att tända av. Så förflöt hela fredagen och en bra bit in på helgen. Man vill leva kvar i det där nuet som skapades en vårfuktig kväll på Råsunda, den magiska 27 april 2006. Man färgas av den bitterljuva känslan i att det roliga redan passerat förbi, som en social dopplereffekt. Och det blir som att hela universum är med oss. Att man spanar ut över firmamentet och ser i gigantisk och tidlös eldskrift mot den svarta fonden och de gula stjärnkonstellationerna: DANIEL ÖRLUND – HJÄLTE Dessa män har skapat historia. Visst har derbyn vunnits förr, och visst skall det normala vara att en överkörning av Dif känns som en vanlig dag på jobbet. Men det går inte att komma ifrån: innebörden av den här segern – inte dess resultat i sig utan sätten den togs på – måste i mänga led ses som en vändpunkt. Självbilder har omfokuserats. Samma sak kan uttryckas med en popstrof: ”It’s not what You do, it’s the way that You do it!” Vi kan nu gå ut i aprils ände, tända valborgseldar, sjunga våren till och sätta oss mitt i ett bestånd blommande sippor och bara insupa varje uns av övertygelsen att den bästa tiden är nu! När allt det grandiosa sommaraktiga är framför oss, när vintern verkligen helt och hållet har rasat ut bland våra fjällar. Och föra över den metaforen till vår ständiga kamp för AIK: s upprättelse och heder. Allt mörkt är inte förbi och över och ett minne blott. Men det ger mer och mer vika för ljusets sinne. Vill bara passa på att uppmärksamma två namn i slutet av denna text. AIK: s beskyddare och förste hedersledamot fyller 60 år på Valborgsmässoafton. Grattis Kung Karl XVI Gustaf! Till sist ett hedrande omnämnande av Djurgårdens störste profil genom tiderna, enligt dem själva: Gösta ”Knivsta” Sandberg som gick ur tiden på väg hem från derbyt. Frid över hans minne, och det är med respekt jag känner att just honom hade man hellre förärat en mer glädjefylld sista stund på denna jord. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
