Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Niklas Sandberg, ämne för en gåta.

Kantsten och kantspel i mina drömmars land

Så kom den då; den till slut oundvikliga, men tillika frustrerande, förlusten. AIK inkasserade under onsdagen sin första förlust sedan återkomsten till allsvenskan. Hammarby vann med 2-0, och ve och fasa över att jag skriver detta – men slutresultatet var rättvist. Trots det är jag stolt över att vara AIK:are.

Dagen började annars bra. En del badminton och squash blev del allt. Med ungarna i skolan alltså. Eftermiddagen avslutades tidigt med efterföljande kantstensläggning. Kamrat P:s infart är på väg att ramas in av rödbruna kantstenar. Det kommer att bli en ren fröjd att beträda nämnde kamrats tomt i fortsättningen. Estetik när den är som bäst. Timell och grabbarna får akta sig, snart har de konkurrenter i rutan.

Även korpen drog igång. 4-0 i premiären gav mersmak inför vad som senare skulle ske i fotbollsväg under kvällen. Men tyvärr tog det stopp, om än tillfälligt, för det gulsvarta poängtåget.

Sanningen inte bara bör, utan ska sägas; Hammarby var något bättre under onsdagen. Lite bättre passningsspel, lite mer fart, lite mer fantasi, lite mer inställning. Ungefär så som AIK var lite bättre på det mesta senast, i derbyt mot Djurgården. Det är, tyvärr, bara att erkänna. Ömsom vin, ömsom vinäger.

Vinäger var det ändå inte tal om. Jag kom stundtals på mig med att sitta och vara stolt över att vara svartgul. Stolt, trots att spelet stundtals hackade betänkligt. Inställningen fanns där hela tiden. Niclas Carlsson och "Nirre" Sandbergs "fightingface" när de kämpade, glidtacklade och understundom även armbågade sig fram var härlig att se. Missförstå mig härom inte; Sandbergs armbåge på Björn Runströms läpp var vare sig vacker, smart eller något att förespråka, men inställningen; inställningen att vinna till varje pris som helst, den var god att skåda. Den blev jag både glad och stolt över att se. Fjärran från den attityd som laget utstrålade här om året, då laget hamnade näst sist i allsvenskan. Inställning var ordet, sa Bill. Jävlarannamma, sa Bull.

Att nämnde Niklas Sandberg inte fick spegla sig i det gula kortet någon gång under onsdagens kväll, var och förblir för övrigt en gåta. Efter den armbågen och de tacklingarna han försåg sin omgivning med borde en fotbollsspelare, under normala omstädigheter visats ut. Nu klarade sig Sandberg undan utan ens en varning. Men, återigen; vilken inställning.

Annars tycker jag nog ändå att Derek Boateng, främst under andra halvlek var ganska bra. Långt ifrån senaste tidens storartade framträdanden, men ändå ett relativt gott dagsverke. Tvärtemot vad mången expert ansåg.

En annan som var bra, men som borde kunnat varit ännu bättre var Kenny Pavey. Många gånger sprang han på sin högerkant, relativt övergiven av Hammarbyförsvaret, utan att förses med passningar. Tyvärr. Hammarby utnyttjade sina kanter betydligt bättre och effektivare.

Jämfört med senast var detta ett steg tillbaka, men laget kommer tillbaka. Var så säkra. Med den inställningen och Norling/Novakovics förmåga att förbereda laget, tror jag att vi får se ett helt annat uppträdande i det tredje kapitlet i boken om "AIK:s rättfärdigande av sin tabellplacering". Det tredje kapitlet som handlar om Elfsborg (de första två hette Djurgården och Hammarby).

Vad jag dock inte kände mig stolt över under onsdagen var de som kastade saker på Jeffery Aubynn när han skulle slå hörnor under andra halvlek, eller de mindre klartänkta som enligt uppgifter ringde runt till Hammarbyspelarna natten mot matchdagen. Troligen var det inte grönvita supportrar som ringde och lyckönskade de sina. Troligen var de mer svartgula. Stunder då jag såg och hörde saker som dessa, skämdes jag. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta åt eländet vissa envisas att dra över klubben.

Natten mot torsdagen drömde jag om ett kantspel som saknades och kantstenar som på eget bevåg flyttade sig, utan att vi, jag och kamrat P, kunde göra ett enda dugg åt saken. Alltihop i en enda diffus mix. Båda företeelserna var rätt obehagliga och jag sov ganska dåligt.

Natten mot tisdag hoppas jag att min sömn förgylls av betydligt sötare och ädlare drömmar. Vad sägs t.ex. om tre nya, friska poäng.

Ad interim.

Text: Göran Strömberg
Foto: Magnus Neck
[060504]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.