|
Startsida
Jag gör det så bra Sällan, kanske aldrig, har en derbyförlust känts så lättsmält. Orsakerna till det är många, och jag gör här ett ärligt försök att analysera detta i en för samtiden väl beprövad form - listan. Så här presenteras mina tankegångar om varför, i stigande rangordning.
Jag försöker så bra. 10. Tågväxeln Efter att ha bestämt mig för att skrota planerna på biljettjakt - mina närmaste AIK-kamrater var också i förskingringen, provade jag matchdagen att föreslå gemensam sittning vid en Canal + sändning. Ingen nappade, och jag kände att det mest naturliga vore att bege mig till Solnas pubutbud. Senast jag förfor på just detta sätt var den vidriga Waterloo-dagen i oktober 2004, när degraderingen blev ett faktum. Ett ödets ironi blev ju att årets andra derby blev nästa gång vi med kort varsel berövades möjligheten att följa vårt lag på Råsunda. Men vid T-Centralen varslades det om växelfel på blå linjen, och vid station Västra Skogen var det minst sagt ”stau”, för att uttrycka sig på trafiktyska. Bara att vända inåt city igen, med klockan snabbt tickande mot avspark. Provade O’Learys på Kungsholmen, men det var knökfullt och inget mer insläpp. Fick dock sardinplats vid bardisken på Centralstationens lokal i samma restaurangkedja. Då hade det redan gått en kvart av matchen, och allt strul dittills gjorde att matchen ändå förlorade visst fokus. Jag irrar så bra. 9. Gärdsgården Hammarby valde att förlägga matchen på sitt Söderstadion. Jag måste vara storsint och säga att jag har viss förståelse för principen beträffande denna version av ”compact living”. Någonstans känns det hedervärt att ekonomiavdelningens synpunkter får stå åt sidan för idealen. Och ärligen kan man konstatera att AIK gynnats av särställningen kring nationalarenan i derbysammanhang under många år. Men detta senfärdiga godkännande från polisen, pinsam biljetthantering och diskriminering av AIK: s publik, för att inte tala om bemötande av webbradion, gör det hela att man känner sig förpassad till gärdsgårdsserien. Och ärligt sticker det mindre än en torsk på Råsunda skulle gjort. Det är ju nämligen där RIKTIGA derbyn utspelas. Jag garvar så bra. 8. Telefonerna Nu har pundskallarna slagit till igen. Spridit ut Hammarbyspelarnas telefonnummer och satt igång en terrorkampanj kvällen före match. Även om man filtrerar bort den förmodade tillspetsningen i media, är det fantastiskt att man inte inser den motsatta effekten till vad man vill uppnå. Självklart blev detta tändvätska för grönvita spelare, och det är med frid i sinnet jag tänker att resultatet gick rättvisans väg ur just det här perspektivet. Här slogs den verkliga normlösheten tillbaka. Långt viktigare än pseudodebatten om banankastningen i matchen före. Jag suckar så bra. 7. Tipset När den här sviten av ”tunga” matcher tornade upp sig, med start i Helsingborg och fram till kommande Elfsborgsmöte, tippade jag inför mig själv. Eller snarare fick, likt den heliga Birgitta, en uppenbarelse. ”Oavgjort på Olympia”, sade den. ”Sedan vinner vi derbyt mot Dif FF. Därefter kommer första förlusten, i en backlash mot Hammarby. Och den håller i sig lite grann genom ett mediokert 1-1-resultat mot Stefan Ishizakis nya klubb.” Detta är sanning. Som ni ser har uppenbarelsen helt rätt fram till nu. Jag tror det faktum att jag i text offentliggör den kan få magin att brytas, så den sista kampen får ett lyckligare slut. Men eftersom mina tankegångar nu har gått i dessa banor i ett par veckor före förlusten mot Hammarby, var jag mentalt förberedd. Jag förebådar så bra. 6. Molnen Finns det någon gång en nollpoängare mot Bajen känns så oviktig som om man har en seger mot blårandigt i ryggen i matchen före. Vi hade svävat på våra små moln i knappt en vecka. Spelarnas urladdning passar dessutom perfekt som (bort)förklaring till den blekare insatsen nu i onsdags. Ett derby mot lilltvillingen har också en ännu mer klassisk stämpel på sig (åtminstone om man vinner), och ur matchanalytisk synvinkel tycker jag, i ett försök till objektivitet, att AIK käkade upp sina motståndare i derby 1 i högre grad än man blev villebråd i derby 2. Matcherna har ju jämförts därvidlag, själv såg jag en stor skillnad. Jag svävar så bra. 5. Tabellen Nu när AIK mött på pappret både tuffare och enklare motstånd kan vi konstatera att laget fortfarande befinner sig i toppen, och att det ska mycket negativt till för att man inte har en godkänd placering när vi går till VM-semester. Seger mot Elfsborg i nästa kamp, och tätpositionen hägrar igen, om vi kan gissa på en rekyl för Bajen på samma sätt som Gnaget nu genomlevt. Och även om vi förlorade förstaplatsen till just Hammarby, känns en sexpoängsmatch i detta säsongsskede som en marginalförlust. Jag analyserar så bra. 4. Trumfkorten Med Johan Mjällby, Mats Rubarth, Kristian Haynes, Jimmy Tamandi och Bernt Hulsker av helt olika anledningar borta från startelvan, men fullt tillgängliga till kommande kamper, känns det inte som nollpoängaren alls bör ge magsår kring otillräcklighet. Denna typ av analys var mycket vanlig i match efter match för några år sedan. Med den avgörande skillnaden att så gott som alla då uppräknade namn var långtidsskadade. I år har vi gott läkkött att tillgå! Jag hoppas så bra. 3. Dumheterna Överlag förtjänar AIK: s fotbollstrupp mycket beröm för säsongsupptakten. Men jag reflekterar ännu än gång över oskicket kring attityder, filmningar och övertändning. Hammarbys Björn Runström har fått mycket uppmärksamhet för sina primadonnafasoner. Visst, de är närmast av bulgarisk kvalitet. Men ärlig talat står Wilton Figueiredo inte långt efter på den skalan. Det kanske även är en helig ko att ta upp Derek Boateng i det här sammanhanget, men att han match efter match bärs ut på bår för att sedan likt Fågel Fenix återuppstå på sidlinjen i momentet efter ger trots fotproblemet en bismak. Och att så låta sig provoceras av beteendet hos motståndarna som Niklas Sandberg gjorde är direkt oprofessionellt. Skärpning! Hammarby var bäst på att snappa upp domarnivån, nosa sig till fasta situationer och förvalta dessa. Så ser modern fotboll ut. Taktikkampen kring målen vann de klart, och det är lätt att dra en parallell till att klubben är så framgångsrik i handboll, en sport där just denna förmåga är A och O. Bajenspelarna var kallare. Grattis! Jag gnäller på gnället så bra. 2. Självbilden Många har i såväl våra egna led som annorstädes uttryckt hur välförtjänt Hammarbys seger var. Jag säger inte emot i sak. Däremot reagerar jag mot polariseringen. Det blir som om där bara fanns ett lag på plan, och som om allt AIK gjorde var undermåligt. Där håller jag inte med. AIK skapade chanser, och med mer kyla hade något av Mattias Moströms, Wiltons, Kenny Paveys eller Dennis Östlundhs lägen givit mål som då inneburit kvittering. Bajens sista mål hade med största sannolikhet då aldrig kommit till. Och deras 1-0 är mest ett resultat av en jättemiss som Rikard Norling säkerligen analyserar bort till fortsättningen. (Är det för övrigt ingen annan som tycker Daniel Örlund är skrämmande passiv? Som om han fokuserar på förväntad offsideavblåsning istället för att instinktivt dyka på bollen, vilket rimligen bör vara hans roll!). Men det jag egentligen vill komma till med denna punkt är inställningen kring hur matchen förlorades. Och detta ger jag fullt ok, till skillnad mot flera andra som det tycks. I mitten av andra halvlek var den svartgula attityden på planen att underläge inte alls var acceptabelt. Oavsett om det var reell bortaplan mot ett förväntat topplag. Att sedan AIK inte fick till det är en annan sak. Jag upplevde mer av en storklubb med grus i maskineriet, än en nykomling som knäade. Den självbilden kan bli oerhört nyttig framöver. Och nu när Hammarby lyckades slå AIK, är det märkligt vad all fokus kring ”nykomlingen” plötsligt försvunnit ur media… Jag hyllar så bra. 1. Hiten En enda lång slängpuss skänker jag till schlagerpinglan Linda Bengtzing, för att jag här får tillfälle att låna hennes låttext till säsongens mest självklara summering: Jag ljuger så bra!!! (…eller gör jag?) Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
|||||
Läs även
