Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Om och men och förträngda känslor

AIK spelade under måndagen 2-2 mot serieledande Elfsborg. Ett på förhand kanske gott resultat, men smaken som sitter kvar efter matchen är närmast sur och bitter.

Började skriva ned dessa tankar kring matchen redan på måndagskvällen. Beslöt mig dock att skjuta upp det hela till tisdagen. Efter att ha skrivit om inledningen mellan tio och femton gånger var det bara att ge upp. Ibland är det bara att böja sig när orden (eller rätt ord snarare – ord fanns det faktiskt gott om) inte står en bi. Det var liksom ingen ide att fortsätta streta emot. Jag kunde inte formulera mig alls. Dessutom behövdes nog en natts sömn (nåja - det blev ju som det blev även med det) och ett par timmars känslomässig förträngning. Det som trots allt blev skrivet under den sena måndagskvällen lämpade sig knappast för någon som helst publicering.

Om om och men ändå fått råda under måndagskvällen hade jag fått konstatera att AIK, mot alla journalisters förmodan varit i serieledning efter sju omgångar, tagit 6 av 9 poäng mot tre förväntade topplag samt dessutom spelmässigt dominerat i två av dessa tre. Nu får jag nöja mig med den sista delen i påståendet, vilket, trots allt, ger en viss mersmak, totalt sätt.

Men visst ”skulle” det varit tre poäng.

Visst ”borde” AIK varit serieledare efter sju omgångar.

Som nykomling borde 2-2 mot serieledarna vara ett resultat att vara nöjd och stolt över. Nöjd och stolt går att vara över de nittio minuters fotboll som hemmalaget presterade, men tilläggstiden borde aldrig ha varit.

Glenn Strömberg sa det. Anders Svensson sa det. Till och med jag sa det; AIK spelade bra i en ganska bra allsvensk match. Spelmässigt var AIK något bättre, men det spelar som sagt ingen större roll för slutresultatet.

AIK trillade stundtals boll ganska trevligt, skapade en del chanser, och defensiven såg väldigt stabil ut, fram till matchslutet. Hela fyran med Tamandi, Sandberg, Carlsson, Jonsson gjorde en bra match. Det blir svårt att slå sig in i denna försvarskvartett så länge de spelar som i går. Allt gott således; fram till slutet.

Men, som sagt, en fotbollsmatch spelas i nittio minuter. Eller hur är det de brukar säga ”over there”: ”It ain´t over till the fat lady sings”, eller något i den stilen.

Dulee Johnsons mäktiga ribbträff kanske också var ”värd” ett bättre öde.

Även om det känns väldigt bittert över två missade poäng, så håller ändå känslan i sig. AIK är där och spelar bra mot ”de stora, etablerade grabbarna”. Det finns kvalitéer i laget. Dulee Johnson, Kenny Pavey och Mattias Moström (när han kom in) var, tillsammans med hela backlinjen (fram till slutet) riktigt bra igår. Mot Häcken, och även fortsättningsvis, gäller det dock att ”hålla hela vägen in i kaklet”.

I övrigt, som var värt att notera, var att det var en del VM-känsla över Anders Svenssons framspelning till 2-2-målet. Kan ha ett visst, litet, litet överseende med gårdagens passning, om nu ansvarig förgyller juni och juli med fler, dylika delikatesser.

Till sist: Har hör att det inte är nyttigt att förtränga känslor. De liksom bara lagras på varandra, känslorna. Vi behöver få vädra ut emellanåt. Behöver få andas friskluft. Därför här ett litet utdrag ur måndagskvällens anteckningar. Vill bara varna att följande kan väcka anstöt: Djävla skit. Djävla onödigt. Två, djävla, missade poäng. Djävla revanschlusta som ska ut på torsdag och söndag. Sablars skit.

Det känns faktiskt lite bättre.

Ad interim

Text: Göran Strömberg
Foto: Bildbyrån
[060509]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.