|
Startsida
Lennart Hellsing, Niklas Sandberg, Carola och Johan Mjällby Om man har tagit sig an uppdraget att skapa en krönika efter varje match av vikt som AIK:s herrlag spelar - hur ställer man sig då till en avbruten? Skall man skriva en halv text som snöps i förtid? En som har vissa poänger, men som sen inte får gillas på något sätt? Nej, min interna regeltolkning säger att den får bli av i alla fall. Skissen var ju redan gjord.
Jag laddade upp med smörgåsar framför webbradion inför Kalmarmatchen. Gladde mig rejält åt att det blev sändning, dels för att det naturligtvis var enda sättet att följa en sån här match - cupspel i Sverige är ju pinsamt nog belagt med gärdsgårdsstämpel. Men framför allt därför att AIK Webbradio levde igen, det är en alldeles för viktig funktion för att slarvas bort. Vi får innerligt hoppas att detta inte bara var konstgjord andning! Det tycks mig som om man från ledande håll inte varit i närheten av att förstå webbradions betydelse, och framför allt potential! Det är inte ett hobbyprojekt för teknikentusiaster - det är framtiden, som likt i flera andra sammanhang AIK:s entusiaster bevisat sig först med att anamma. Och den som roat sig med att jämföra ”vårt gängs” produktioner med radiosportens motsvarighet vet vad jag talar om. Det är mer än klasskillnad med fördel AIK. Den goodwill som detta genererar är ovärderlig. Bevara webbradion!!! Alltnog, nu blev det sändning och jag fick i förväg höra om en reservbetonad uppställning. Halva laget bytt sedan förra matchen. Skador, avstängningar och Derek Boatengs VM-förberedelser kan man inte säga något om förstås. Men hur vikigt ser man på cupen? Jag tror näppeligen att detta hade varit startelvan om matchen istället varit sista omgången i Allsvenskan. Samtidigt kan man undra om det inte delvis handlar om de etablerade och ”givna” spelarna som känner efter lite extra kring skavanker eller sjuklighet vid dessa tillfällen. Jämförbart med NHL-proffsens vilja att vara” fit for fight” inför ett OS-spel i förhållande till VM. Nu fick vi höra om Nicklas Carlsson som lagkapten (inget fel i det i sig), och tre vänsterbackar på plan. Ändå stod inte bara avancemang, utan också ett fungerande mittlås mot Malmö FF i omstarten på spel, p.g.a. Niklas Sandbergs avstängning i tre matcher. Mittbackarna var de enda som tycktes övertaliga inför säsongen. Snart stoltserar Arnefjord, i våras femte val enligt min bedömning, som primus motor. Per Karlssons otur med frakturer kan vara än mer negativt än man först anade. Nu visade sig ju regelboken vara så att Sandberg får tillgodoräkna sig den avbrutna kampen, vilket gör att det inte är någon akut fara för Malmömatchen. Men detta kunde knappast Rikard Norling ha räknat med när han tog ut dagens elva. Fast den mannen har ju en hel rävfarm bakom örat, förstås… Alltnog: matchen blåstes igång och tack vare rapporteringen fick jag direkt en barnramsa av Lennart Hellsing i huvudet: ”Hej sa Petronella, ifrån Plaskeby. Det är dags att fälla upp sitt paraply”. Det blev snabbt en parodi. Kalmar var förstås överlägset, de har bra form och fullt manskap som mötte en B-uppställning. Dessutom, när de yttre omständigheterna är så pass extrema som nu, föreställer jag mig att man har än mer fördel av hemmaplan. Ungefär som det var med hockeyspel när man var liten: jag vann alltid hemma hos mig själv, medan jag förlorade hemma hos olika kompisar. Man var helt enkelt bäst på sitt eget exemplars skavanker: vänsteryttern var lite skev, men utslagsplattan i målet hade extra fjong. Hos kompisen var det istället en back med bruten klubba. Efter 30 minuter undrade jag om någon överhuvudtaget skulle kunna slå en boll de elva meter som krävs för att få en straff i mål. För straffläggning efter 0-0 verkade vara det enda rimliga scenariot. (Skulle alltså Markus Jonsson bytas in för det ändamålet?). Då kom en Kalmarfrispark och hemmalagets Lasse Johansson bevisade tyvärr motsatsen. Sedan verkade det hela kunna bli utklassning. Nej, fotboll, det gröna fältets schack, blev för dagen den bruna åkerns Fia med knuff. Så med facit i hand blev man knappast ens nedstämd över att avbrottet kom efter halvtid. För AIK:s del innebar ju detta dels ett utsuddat underläge och chans till omgruppering den 7 juni. Dessutom säkerställs alltså Niklas Sandbergs återkomst till Allsvenskans omstart. Om avbrottet fick ett symbolvärde för Webbradions existens är det svårt att gissa, men sändningen hölls uppe i god anda i alla fall. Naturligtvis lider man med de hjältar som tagit sig till regninfernot på Fredriksskans för att stödja vårat lag. Mycket hedersamma rapporter kom om att vid beskedet i omklädningsrummet när avbrottet var ett faktum, drog spelarna på sig de förmodligen genomsura tröjorna igen och sprang ut för att avtacka publiken. Dagens snyggaste AIK-insats! För mig själv blev det naturligtvis ett västgötaklimax etersänt från Småland. Fick sätta mig och heja på Carola istället! Hon har ju också varit med om spektakulära avbrott, som till och med snuddade vid konspirationsteorier. Så roligt skall väl ändå inte ens kvällspressen ha det med tanke på den relativa fördel AIK drog av händelseutvecklingen!? Så några tankar kring veckans viktigaste tema ändå. Året efter senaste guldet, 1999, tvingades Patrick Englund avbryta sin imponerande AIK-karriär på planen då skador satte stopp. År 2000 lade Ola Andersson fotbollsskorna på hyllan, och året efter gjorde Nebojsa Novakovic detsamma. 2002 var väl det mest dramatiska att Teddy Lucic såldes till proffslivet, men 2003 var det dags igen då detta blev Gary Sundgrens sista säsong. Ofredsåret 2004 innebar tack och hejdå till Krister Nordin på planen. Och förra året, i augusti, satt en rödögd Andreas Andersson på presskonferens. I den här traditionen med legendernas bortfall blev veckans nyhet om Johan Mjällby knappast oväntad. Den kom lite tidigt på säsongen bara. Vill man vara krass kan man undra om inte deltagandet i premiärmatchen var ett skickligt iscensatt PR-trick, och att inblandade parter redan då visste vad som skulle meddelas vid VM-uppehållet. Vilket som: Johan Mjällby var titanen bland alla ovan nämnda titaner. Hela den svenska karriären var vikt åt AIK, för vilket hans bultande hjärta slog i oräkneliga kamper. Han fick bli svensk mästare två gånger om, och färgade även i det anrika Celtic, där han också varit med om att lyfta bucklan. En tid var han inte bara given i landslaget, han var en självklar ledargestalt. Den som har kvar matchen mot Argentina ifrån förra VM på näthinnan vet vad jag talar om. Matchen då lilla Sverige förpassade jätten Argentina ut ur världsmästerskapets finrum med ett försvarsbaserat hjältedåd av aldrig skådat slag. Mittbackskollegan Andreas Jakobssons oväntade formtopp hamnade i medias fokus, men obestridlig förstekämpe var Johan Mjällby. Det slitet var inget annat än skön fotbollskonst. Glenn Hysén satte med sin insats i ett VM-kval mot England 1988 en ny definition för Expressen. Sex getingar av fem möjliga! Sedan dess talar man om ”Hysénklass” när det gäller stora svenska backinsatser. Det är min absoluta övertygelse att en fotbollskunnig bedömare utifrån, som saknar den lagomsvenska attityden med ”Goa Göteborg” och ”Stygga AIK” i ryggmärgen, skulle se Mjällbys insats 2002 som överlägset viktigast och störst av de två. Till slut finns inga andra ord än: ”Tack för allt Johan.” Och jag tänker då inte missa avtackningen i (antar jag) nästa hemmamatch. Repristifo? Avslutningsvis: antar att Mjällby gläder sig extra åt forne klubbkamraten Henrik Larssons framgångar! Den mannen förtjänar respekt, och nu i vapenvilans tid ser jag med tillförsikt fram emot vad han kan göra för Sverige i VM. Därefter är han ett ”action target” för Nirre Sandberg... Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
|||||
Läs även
