Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Mats Rubarth och Daniel Tjernström jublar efter AIK:s övertygande 3-0-seger mot Halmstad.

En kung tog farväl!

Söndagskvällen bjöd på en strålande föreställning och ett vemodigt avsked. Fast i omvänd ordning. Tiden är ur led och AIK ligger två i allsvenskan. Hur var det för ett år sen – någon?

Efter att ha tillbringat en vecka i en nordligt provins, inte många kilometer från polcirkeln, där det var lika gott om datorer med tillhörande internetuppkoppling, som det var med svensk ”klapp-och-klang-fotboll” under sommarens fotbolls-VM. Tämligen sällsynt med andra ord. Som tur var, var denna nordliga och med mygg rikt berikade ort, utrustad med både tv4 och nödvändigt mottagarutrustning. Härigenom kunde jag följa Malmö-AIK och konstatera att siffrorna dolde en del av det stundtals fina spel de svartgula understundom uppvisade. Det skulle med andra ord bli oerhört spännande att se vilken effekt denna förlustmatch skulle ha på laget i matchen mot Halmstad. Så med ett extra vaksamt öga och en under fotbolls- VM, stort upparbetat abstinens efter att se AIK på Råsunda igen, bänkade jag mig på den södra läktaren.

Innan matchstart hyllades och avtackades Johan Mjällby. Kung av Råsunda. Kung av AIK. En sann svartgul hjälte. Visst var det fint att stå där i solen och tacka en av de stora, men det var trots allt en smula vemodigt. Han bjöd på många fina minnen, och tyvärr blir det inte fler. Inte i AIK´s spelardräkt åtminstone. Förra säsongen var det Andreas Andersson, i år var det Johan Mjällby. Visst är det som sagt stort att ta farväl av svartgula hjältar, men att behöva göra det på grund av att skador satt stopp för deras karriärer känns inte riktigt bra.

Alltnog.

AIK rivstartade matchen mot Halmstad, och om de fanns några som var oroade för att laget skulle ha kommit tillbaka från Malmö med stukat självförtroende, så försvann den oron mer, eller mindre omedelbart. Hemmalaget vred upp tempot direkt och första halvlek var en lång uppvisning i ineffektivitet. Figureido, Hulsker, Moström, Tjernström och Pavey brände alla finfina lägen.

Halmstad verkade ha drabbats hårt av förlusten sist mot Göteborg, och att både Dusan Djuric och Tomas Zvirgzdauskas saknades på grund av avstängning märktes mer än vad tränare Janne Andersson hoppats.

Förlusten av Derek Boateng har varit ett samtalsämne sista tiden. Vill det sig riktigt väl kommer den förlusten att bli mindre kännbar än vad många tror. Dulee Johnson gjorde en formidabel insats som speluppläggare och blev mycket riktigt utnämnd till matchens bästa AIK´are. Visst är vissa av Boatengs kvalitéer svåra att ersätta och Dulee Johnson har kanske inte Dereks kunnande, defensivt – än. Vad Dulee dock gör bättre än Boateng – jag vill hävda det – är att han snabbare sätter fart på bollen. Håller sällan i den – bollen alltså – för länge, och får fart på AIK´s anfalsspel. Detta lovar mycket gott.

Inför andra halvlek byttes Mats Rubarth in. Han förarbetade också Kenny Paveys ledningsmål efter dryga tre minuters spel av den andra halvleken.

Den andra akten var inte den första lik. AIK skakade inte fram lika många chanser, vilket ofta kommer naturligt, som frukt av det tidiga ledningsmålet. Visst skapade laget chanser, men efter först halvlek var undertecknad kräsmagad och måltillfällen var sanningen att säga inte lika många. Men eftersom dessa målchanser var inväxlade i faktisk utdelning kan även en bortskämd och kräsen hemmasupporter ha översyn med detta.

Totalt sett gjorde AIK en mycket fin match. Det som skördades i första halvleken såddes i den andra. Mats Rubarth gjorde 3-0, efter fin framspelning av Bernt Hulsker. Innan dess hade dock Gabriel Özkan gjort precis det han gjorde härom veckan nere i Malmö. Blivit inbytt, och gjort mål. Inte bara för målet, men unge Özkan visar en stor energi och frenesi i sitt spel som AIK kommer att kunna dra stor nytta av framöver. Roligt att se, var också det nykomponerade mittbackslåset Markus Jonsson – Daniel Arnefjord, som skötte sig ypperligt.

För Halmstad ser det tyngre ut. Fast förankrade i botten och med 1-7 i målskillnade efter VM- uppehållet krävs det en snar skärpning. Laget förmådde heller aldrig att sätta hemmalaget under någon större press, trots underläge. Visst lyfte man upp spelet i andra halvlek men de för dagen vitskrudade Halmstaiterna hade förtvivlat svårt att skapa målchanser. Avsaknaden av Dusan Djuric kreativitet var stor. Mycket stor.

Nu beger sig undertecknad av ut i den södra skärgården. För att njuta av sol, bad, tre fräscha poäng, av det faktum att AIK nu ligger tvåa i allsvenskan (jag blundar för antal spelade matcher – sånt hör pessimisterna till) och för att ladda inför nästa måndag. Toppmöte borta mot Göteborg! Inte illa. Inte illa alls.

Till sist: Tack Johan, för alla fina minnen.

Ad interim:

Text: Göran Strömberg
Foto: anders h
[060724]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.