Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Gabriel Özkan gjorde sitt andra allsvenska inhopp, och sitt andra mål.

Sanden blev till guld

En känsla av säsongspremiär på Råsunda i slutet av juli blir något av en anakronism. Ändå är det just så jag upplever det, p.g.a. det långa VM-uppehållet, när vi åter bänkar oss på gubbhyllan på Övre Södra. Till denna skara seniorer har nu Rebecca 5 år blivit ett stående inslag, och just mot Halmstad får vi även sällskap av syster K med sin J, den senare bördig från motståndartrakter.

Och om känslan av premiär inte annat är än ett trick med tid, så förstärks den ändå av en déjà-vu före avspark. Kungen vederbörligen hyllad, nu också (tyvärr) avtackad. Det var mäktigt att deltaga som periferi till ärevarvet, runt en till synes halvt ofrivillig vattenkaskad. Alla lovord är redan framlagda om denne Mr AIK, men det tål att upprepa Johan Mjällbys värde. Inte minst symboliskt – han blev nu den sista kuggen som försvinner från det maskineri som hjälpte klubben att resa sig till höga höjder förra gången, under tidigt 90-tal. Jag minns väl de första glidtacklingarna från den lovande backen. ”Det här kan verkligen bli något”, tänkte jag då. Tack Johan för din glöd. Tänk att så mycket explosiv energi kan ge så mycket kraft till oss andra, supportrar såväl som lagkamrater.

Matchen mot Halmstad kändes i förväg som ett vägskäl. En för AIK erkänt svår motståndare har hastigt och framför allt lustigt blivit någon som allmänheten förväntar sig att Gnaget ska slå. Detta trots att medieaktörer tävlat med varandra i att flest gånger utnämna AIK till ”bara” nykomlingar. Och det är just den där förväntan som känns så försåtlig. Man har lite att vinna, mycket att förlora på situationen. Jag var därför starkt orolig för ett klassiskt onödigt poängtapp. Då skulle det kännas som att det var hejdå med toppstriden för denna säsong, inte minst då fixstjärnorna Mjällby och Derek Boateng nu inte finns att hota motståndare med.

Men skulle det överraskande kompetenta grundspelet från Malmö-matchen återskapas, och dessutom till skillnad från då resultera i tre pinnar, så indikerar det starkt att det nya AIK inte bara dansade en vår. Men säker kunde man ju aldrig vara, ty sådan är fotbollen. Säsongen 2004, oturlig förlust i senaste matchen och andra debacle av större eller mindre grad sätter sina spår i psyket.

Och visst börjar en våndans parad i första halvlek, då vi ser ett aggressivt och fullkomligt överlägset AIK rada upp chans på chans på mållinjedans, men läderuslingen vägrar rulla in! Naturligtvis jublar vi högt (alla utom J från Halmstad) när Kenny Pavey trycker in ettan tidigt i andra halvlek. Men sedan skruvas vanmaktens reglage upp till max. Spelet tappas fullständigt, det som Rikard Norling nämnt som en nyckelfas att utvecka: att inte förlora initiativet vid tagen ledning, tycktes få sin raka motsats bekräftad. Eller som C uttryckte det efter c:a 65 minuters spel: ”Jag har aldrig varit så säker på 1-1 som nu”.

Att han fick äta upp de orden var nog bara en välsmakande efterrätt, men i ärlighetens namn tänkte jag precis samma sak. Inte minst då Norling i mitt tycke gjorde sig skyldig till sin enda större coaching-miss under säsongen, genom att låta en obrukbar Mattias Moström halta runt i vad som kändes som en kvart för länge. Om det var på grund av eller tack vare den strategin som han fullt ut kunde exekvera sin fingertoppskänsla låter jag vara osagt. Sanningen är ju att det alltid är resultaten som räknas. Och resultaten räknades bra mot slutet.

Redan i halvtid hittade herr Norling rätt genom att släppa lös magsjuke musikanten Mats på gräset. Rubarth tog tag i dirigentpinnen direkt. Spelade då som redan nämts fram Pavey från spegelvänt håll, och förarbetade också fram ”Moas” ersättare till det fullständigt förlösande 2-0-målet. Den som haft örsprång som barn, och minns känslan när det går hål och smärtan släpper, förstår min liknelse (kanske). En som i alla fall kan vara nöjd med sina två första inhopp någonsin i den svarta tröjan heter Gabriel Özkan. Att Rubarth själv fick toppa med att rulla in 3-0 kändes naturligt. Men som sagt, ibland undrar man kring fotbollens logik. Total dominans i första och 0-0. Vilsenhet långa delar av andra, med tremålsseger som följd.

Många förtjänar dock beröm. Bernt Hulsker övertygar mer och mer som target player. Inbrytningar och direktskarvar är hans signum, kombinerat med en vinnarvilja som vissa journalister bestämt sig för att tolka som gnäll. I kombination med Wilton Figueiredo, som står för elegansen, är anfallet högintressant. Just nu saknar man bara målkänslan från dem bägge. Vilket inte vore så bara, om AIK inte haft en rad övriga matchvinnare.

Men ur askan efter Derek uppstår Dulee Johnson och spelar lika vägvinnande strategiskt som om han aldrig gjort annat. Jimmy Tamandi och Markus Johnson verkar osvikliga i förmågan att ingå som brickor i ett defensivt strategispel, där man kan förflytta deras positioner utan värdeminskning. Den enda som inte nådde normal standard var en för dagen något valhänt Daniel Örlund. Kanske berodde detta på att han inte behövdes på toppen av sin förmåga.

Mest bör dock kollektivet hyllas. Alla nyförvärv från förra året eller inför detta har varit lyckade och går från klarhet till klarhet. Jämför med motsatsen för några år sedan! Sanden blev till guld, för att leka med musikaltexten. Och då har vi ju ändå ett helt berg av sand att tillgå nästa match. Sandberg! Hahaha! Ursäkta vitsen, men nu är det semester, och vi styr kosan mot Göteborg nästa vecka.

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[060725]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.