|
Startsida
Färg Trots att historien kastar sin skugga över datumet, är det inte sällan som varmast i Sverige runt 6 augusti - Hiroshima-dagen. Nu behövs det ju blott ett fjärils vingslag ifrån andra sidan klotet för att skapa full storm här enligt kaosteorin. Full storm är det ju inte. Men kaos, åtminstone ur privat aspekt.
Kaos och tropisk hetta är, det kan jag intyga, en olycklig kombination. Lägenheten i Hammarbyhöjden är satt fullständigt ur funktion. Självvalt är det förvisso, det renoveras inför försäljning. Men att av logistiska skäl förpassas till att sova i köket kräver sitt tålamod. Och mitt i värmedallret handlar mycket kring Kalmarmatchen om färger som flimrar förbi. Den första är plågsamt konkret. Färgburk utvält i källaren. Vi har en gemensam historia, färgburken och jag. Den skulle för någon månad sedan tas från mormors stuga till närmaste sopstation, och välte en första gång ut i bagageutrymmet så att min utvärtes röda Toyota fick en grön fläck, vilket förutom kladd även bjöd en kemisk stank i bilen. Burken ställdes i källarförrådet för att hanteras senare. Och några elaka små troll eller annat oknytt lyckades få den vält en andra gång. Äckelgrönt i Bajenland. Jag kan den bananrepubliken nu. Det var inte den typen av färg jag hade tänkt bekymra mig om, utan om den som faktiskt skall hamna på köks- och vardagsrumsväggarna. Stockholmsvitt? Passar det till ekparkett? Ungefär så... Välgörande självklart med en hemmamatch på Råsunda att vila medvetandet på. En rejäl svit av matcher utan helt debacle (d.v.s. förlust) kan ju nu AIK-statistiker stoltsera med. Men Kalmar känns i förväg oroväckande svårt. Dels för att Gnaget redan åkt på pumpen mot dem i år i cupspelet. Dessutom minns jag och mina närmaste ett eller annat rejält bottennapp från 80-talet mot just det motståndet: snöglopp och 0-1 inför 3500. Men som jag resonerar under matchen när C för detta på tal, är nog den bilden mer en arketyp än ett verkligt minne. C:s senare research ger ändå att man kan vaska fram en hel del trista resultat mot Kalmar från den tiden. Vilket som, är det nästan att vi längtar till snön när vi sitter i ett ganska obarmhärtigt solgass på Södra. Fy på oss att klaga, egentligen! Jag tänker färg igen, och undrar om det inte är kontraproduktivt att spela i svart under slika omständigheter. Och visst märks det efterhand att värmen tar ut sin tribut. Då har ändå AIK startat lika bra som nu är vanligt, och fullt följdriktigt har Wilton Figueiredo tagit avslut själv (vilket han mer ofta gör rätt i, än fel i!) och smackat in 1-0. Annars är jag matchen igenom mest imponerad av Kenny Paveys kreativitet och slit på högerkanten. Om det är kaos i min tillvaro, kan det inte sägas generellt om matchen. Helbrasilianskt anfall, och en närmast brasiliansk hantering av matchbilden. Det vill säga: äg boll, kreera, men gör det i siestatempo. Bollinnehavet var imponerande, och under en period undrar jag om AIK inte satte ett rekord i antal passningar. Och med mer kyla även i avsluten, borde halvtidsresultatet varit säg 3-0. Känns det där igen? Men 1-0 håller sig, tempot mattas, och domaren hittar ett rött kort på en kalmarit. Kändes som det enda han gjorde som gynnade oss under matchen (vilket i och för sig inte var så lite). Spelet tappas, det brukar ske så när en spelare går av planen oavsett lag, men egentligen är smålänningarna aldrig nära kvittering, förutom en ribbslickare i momentet efter utvisningen. Dessförinnan har det förvisso blivit 1-1 i klockrena stolpträffar. Nervositeten ökar i den mån man orkar uppbringa någon, men för C är den dubbel. Han gav nämligen offert på ett vad visavi en gemensam kamrat, som enligt oss hamnat snett i livet vad gäller klubbtillhörighet, om att AIK:s match skulle publikt överträffa den på Råsunda dagen före (då "Henke" Larsson var dragplåstret när lillebröderna lånade vår arena). Nu antogs inte vadet, där man skulle lagt varsin lägenhet i potten, av den andre. Vilket ju visade sig vara förnuftigt. Den i DN hyllade "publikfesten" i lördags slogs med nära tusen personer, när Gnaget av olika skäl gjorde en av sina sämre publikintäkter för säsongen. Om det var kaos i C:s hjärna innan publiksiffran presenterades låter jag vara osagt. Men i hans dotter Rebeccas tankeverkstad är det ordning och reda. Hon konstaterade med en femårings logik att "om inte AIK gör något mer mål, men dom andra inte heller gör något mål, så vinner AIK i alla fall med 1-0". C vaskade fram sitt allra bästa pedagogiska tonläge och förklarade att "vi vill ändå att AIK gör mera mål, eftersom domaren verkar har ett brott på skallbenet". Rebecca satt förundrad inför denna nya insikt och tankekedja. Just som jag för tionde gången suktar efter slöjmoln, slås jag av färgernas obönhörlighet igen. I form av trafikskyltar. Får man en söndag parkera utan betalning utmed väg som har tilläggsskylten "8-18" under "P", när det är vit text på blå bakgrund? (Och inte trygga svart mot gult). Jag kan inte komma på det, och börjar ana böter just som Mattias Moström missar sitt bästa läge. Men dagen fortsätter bra. 1-0 håller. Så härligt logiskt, binärt och fritt från kaos! Och inte blev det parkeringsböter heller. Om detta var tur eller jag hade hanterat det rätt har jag ännu inte koll på. Och tre poäng smakar gott, även om källaren, och i viss mån fortfarande bilen, stinker av varsin fult grön fläck. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
