Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Många AIK:are var på plats på Fredriksskans, men inte krönikören.

Vuxna män kan verkligen ha kul med sig själva

Returmatcher i en säsongslång serie som Allsvenskan känns alltid en smula redundanta. Inte minst när ens lag vann första mötet - man kan bara försämra sakernas tillstånd mot ett motstånd som känns tråkigt bekant. Och inte ligger heller avancemang till en ny cupomgång eller så i potten.

Broder M ringer på lördagens förmiddag och frågar om jag har planer för matchen. Det slår mig att jag inte har en aning om hur man tillskansar sig utbudet visuellt. Den enda kanal jag har som skulle kunna vara aktuell - Fyran - visar damallsvenskan. Hur status numera är vad gäller PPV, och om någon av Stockholms sportbarer i semestertider vill visa fotboll från Fredriksskans, känns för abstrakt att kolla upp.

Och webbradion kämpar på nytt i motvind, nu med Svenska Fotbollförbundet som girig kontrahent. (Stöd Pelle och c/o: www.namninsamling.com/monopol). Det hade nu inte hjälpt, eftersom min lya är i kaos och datorn ur funktion. Kvar var gamla hederliga Sportradion. Som envetet, och måste jag erkänna ganska naturligt, förlade allt fokus på Nya Ullevi och Friidrotts-EM.

M hade någon tanke om att sitta vid en dator, höra SR:s lugubra webbsändning, och titta på eventuell målkavalkad med några minuters fördröjning via Canal+-sajten. Detta lät också för abstrakt. Jag hamnade i min soffa, medan M med sin P och dennas brorsdotter gick på Gröna Lund. Det slår mig i dessa tidevarv av rättigheter och ägandeskap vad gäller sändningar, kombinerat med teknokratiska landvinningar, att vi hamnar i informationsöverflödets förbannelse. Valfrihet blir valtvång, för att citera min kloka mamma.

Nästan så att man längtar tillbaka till en svunnen epok, när Råsunda var ungt. Publiken bestod av karlar i hatt, vilka lyftes glatt när favoritlaget gjorde mål (många sådana), ackompanjerat av ett käckt "Heja Heja friskt humör". Det var nog inte allt igenom bättre år 1937 - på kontinenten stod en tokdåre och vrålade "Anschluss" och "Juden Raus!" inför massorna. Alls inte bättre. Men enklare.

Så min lördag eftermiddag består i att jag parkerar mig i soffan, använder en kullvält hurts som bord, och ser min tv-skärm mellan en bokhylla och en sekretär. Renoveringskaoset består således! Jag följer friidrotten på tv, men zappar från klockan 16 då och då över till text-tv för information. I ett sågspånsdammigt kök stod en halvt urdrucken box med rödvin, och någonstans får tristessen mig att anta en degenererad förhållningsorder till mig själv: för varje mål AIK gör skall jag fira med ett glas.

Usch, man skall inte torgföra sin alkoholromantik, men just då tyckte jag det var en god idé. Vid ett eventuellt mål, sitta och suga på ett glas och se på hopp, kast och löpsteg, och när glaset sinat kolla text-tv för att se om det var dags för ett nytt. Jag straffas givetvis direkt för mina ogudaktiga griller. Matchen hinner knappt börja förrän det blinkar 1-0 till Kalmar. Skrinlägger planerna och bestämmer mig att vänta till åtminstone minut 25. Ungefär samtidigt drämmer Christian Olsson till med sitt jättehopp - årsbästa och knäckta konkurrenter.

Så jag väntar till fem i halv fem. Trycker på fjärrkontrollens lilla knapp med tre streck och hamnar i svart grafik. Ibland smyckar den tillvaron - 1-1 Tjernström 15, är de enkla och vackra extra tecknen jämfört med förra gången. Dags för ett första glas för vår käre kapten! Det roade mig att fundera kring hur jag skulle förfara om jag nästa gång möttes av glädjechocken 1-4 eller så, och det retroaktiva pimplande detta skulle ge för handen. Men innan mitt glas är tömt, i närheten av halvtid, ringer en runt Kungsholmen promenerande C och vill veta resultat. Jag förklarar vinets villkor och zappar över. "1-2 Pavey" kan jag jubla, lägger på och springer ut i köket för påfyllning.

Nu förlöper en sådan där hopplös timme när man önskar sig just så långt framåt i tiden på direkten. Oavsett matchbild så är ju resultatet grymt trevligt, inte minst då Gnaget vänt på steken. Jag beslutar mig för att kolla av var tionde minut. Skapar extra dramatik genom att blunda och hålla fram handen framför mig, zappa över och långsamt avtäcka informationen genom att dra handen åt sidan. Vuxna män kan verkligen ha kul med sig själva!

Varje gång möts jag av ett förlösande Status Quo, först visas Kalmars etta, sedan AIK:s tvåa. Däremellan små klunkar av Dionysos nektar till bilderna av Olssons fortsatta övertramp, Susanna Kallurs lyckliga ekorrögon högst på prispallen och en brittiska som passande nog heter (Jo) Pavey i ledningen i 5000-metersloppet. Ett gott omen? Hon blir förbisprungen av tre blivande medaljörer på slutvarvet, så adjöss med den liknelsen.

Tjugo i sex, rimligen cirka fem minuter plus tillägg kvar i Kalmar. Glaset är tomt men 1-2 skimrar undergörande förhoppningsfullt. Nästa gång jag skall kolla är klockan tio i, då borde man få slutbesked. En minut före det ringer mobilen och den stationära simultant. Jag anar kopplingen till AIK och kan i mitt nervösa tillstånd inte hantera detta än mer konkreta exempel på teknikens överflöd av idag, utan svarar i bägge samtidigt. "Sånt här brukar inte hända", svarar C. "Är det slut nu?", undrar M.

C:s replik bottnar i att han bringar glädjebeskedet. Jag slår samtidigt över och ser 1-3 i fryst blått och Mendes namn under. Matchen är slut. C hade kommit hem från promenaden, själv kollat text-tv och för första gången någonsin i livet fått se AIK:s 3-1 blinka fram och direkt efter att det var klart. M hade gått på Gröna Lund och försökt mobilsurfa (ännu en teknisk funktion!) via Aftonbladet, men var bara uppdaterad om 2-1.

Det blir naturligtvis, efter detta ihopsnickrade trepartssamtal, två glas till - ett för Daniel Mendes, ett för segern. Resten av kvällen bjuder ganska bristfällig tv-underhållning, men jag låter text-tv-sidan 379 ligga grafiskt i bakgrunden och pryda föreställningen.

I efterhand har jag förstått att AIK hade mycket tur, varvat med en grymt bra insats av Daniel Örlund. Visst, gör "Tjerna" mål från 40 meter och Kenny Pavey strumprullar in en hörna, så har man marginalerna med sig, framför allt lär motståndarnas defensiv ha underpresterat. Men kontringsmålet på övertid visade på klasspel. Rikard Norling överraskade igen med att låta Bernt Hulsker bli kantspringare, och sätta Márcio Saraiva som punktmarkerare. Tur eller inte - han fick till det igen.

Något (lycko)rusig hyllade jag sakernas tillstånd under kvällen och konstaterade att när AIK vinner borta så får teknikens möjligheter, eller brist därpå, vara sekundära. Tre poäng är tre poäng, och nu flåsar vi serieledarna i nacken. Var det någon som sade att returmatcher kändes trista?!? Dumheter!

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[060814]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.