|
Startsida
Inget är klart Gefle på k-märkta Strömvallen blev en överkomlig utflykt från huvudstaden för att fördriva måndagskvällen. Själv tog jag mig först in till Stockholm från Roslagen för att möta upp med mina färdkamrater. En strålande sensommardag bjöd idyllen på, natten före hade en stjärnhimmel välvts över trädgård och skogsbryn samtidigt som syrsors serenad genljöd – ett fenomen unikt för augusti. Nu når jag i bil storstadens norra utkanter under eftermiddagen, och börjar minst sagt ana oråd. Eller hinner knappast göra det, förrän jag färdats in i en gardin av vatten, med vädergudarnas allra mäktigaste fyrverkerieffekter ovanför. Tala om tifo!
Jag byter om till varmare kläder i min egen parkerade bil, och rusar fram till R: s när vi sammanstrålar i Ropsten. Brandbilar har åkt i skytteltrafik över Lidingöbron – tydligen stack Tor och c/o där ovan Colombias ambassad i brand. Men vår egen första oro gäller givetvis: vart är ovädret på väg? Och var har det varit? Med andra ord: kommer det att kunna bli match uppe i Gävle, och kommer vi hinna i tid? För även om vi tog till hyfsat generöst med klockmarginal så får vi snabbt även inse att ett kabrakande av denna kaliber påverkar drastiskt även trafikrytmen. Avfarten från E18 mot vårt kära Solna är totalt igenproppad. Bakvägen över Upplands Väsby för att nå mellanstation Uppsala får bli lösningen. Och någonstans utmed det uppländska kulturlandskapet slipper vi såväl infernot som orosmoln (i konkret bemärkelse) över nya regnfronter vid kusten. Ifrån tonåringarna L och D i baksätet kommer ingen oro alls. Det sovs. Värsta frustrationen i övrigt under resan blir istället rödljus-fällan runt Uppsala. Utav E4:ans totala sträckning över kontinenten står gissningsvis 40 % av dess bestånd av trafikljus just där. R morrar och minuterna tickar. Visst fyller vi ditfärden också med fotbollsanalyser, men hur det nu var med detta med väder och väta, inte hann man bli så fokuserat nervös för matchen ifråga. Ändå låg ju en serieledning i potten. Det var rätt länge sedan, så här långt in på en allsvensk säsong! Vi möter upp R:s kamrat H med sonen A på plats, Gävle-bor som vi hade på besök på Råsunda-premiären. Detta var den sedan dess utstakade ”returen”. För mig blev det faktiskt tredje gången i år jag ser en och samma motståndare till Gnaget – en träningsmatch i juli lades ju till agendan – vilket är vad jag kan minnas ett personligt rekord. Detta ger kanske effekten att motståndet känns osedvanligt bekant. Jag vaggas in i någon lustigt falsk säkerhet – inte minst eftersom det ju faktiskt är ett motstånd som AIK gått bet på hittills i år. Gefle är ett tungt lag, med spetskvaliteter som nog bara sporras av vår klacks högljudda invektiv som refererar till tidigare blårandig tillhörighet. Och att stå upp mot dem på Strömvallens konstgräs har varit en övermäktig uppgift för flera namnkunniga lag. Nu dessutom en rejält vattenslabbig sådan. Med tanke på detta var det förunderligt att se AIK:s dominans i första halvlek. Låt vara att mycket av bollinnehavet räknat i ren tid bestod i sidledspass mellan Daniel Arnefjord och Niklas Sandberg, samtidigt som Gefle satte passivitetsrekord i att vägra pressa högt. Men när sedan AIK slog an ett anfall, var det begrepp som snabbhet, effektivitet och variationsrikedom som kom för mig. Bernt Hulskers arbetsinsats och järnvilja betalade sig snabbt, elegant var anrättningens kryddning: chippen över burväktaren. Hans spelstil fungerar oväntat bra som kantalternativ, medan Mattias Moströms lättviktiga elegans har svårare att komma till sin rätt. Visst behöver allt inte handla om muskler, slaktarmentalitet och lervälling bara för att motståndet är högväxt och regnet hänger i luften. Det var Dulee Johnsons första 45 minuter ett mycket tydligt exempel på. Det har talats en hel del om AIK:s harmoni, lagmoral, oväntat höga lägsta nivå och gedigna spel. Ibland kan ju sådant bero på vad man jämför med: egna förhoppningar, andras dito, förenklingar och fördomar, att man stukat stoltheten efter magra år och bygger självförtroendet underifrån. Jag stämmer gärna in i hyllningskörerna. Bara man också inte förutsätter att allt är klart. Ett AIK med full potential skall stänga en match av detta slag redan i första halvlek. Delvis för att de fick spelinitiativet till skänks. Det kanske låter gnälligt, vårt lag har trots allt gjort flest mål i hela serien. Vilket förvisso kan säga lika mycket om serien, som om ens eget favoritlag. Och när slutsignalen gick kunde man alls inte klaga på resultatet (även om jag har svårt att se Gefles straff som annat än en domargåva. Fel kan jag givetvis ha, men på denna matcharena ser man i princip varje skosnöre jämfört med från en fondläktare på Råsunda.). Men tyvärr var alltså inte killerinstinkten tillräckligt starkt före paus. 1-1 kom snöpligt, men egentligen var bägge målen väldigt lika varandra och i lika delar baserade på tur, skicklighet och resultat av passiva försvar. Att Gefle flyttade fram positionerna i andra halvlek var naturligt, något annat hade varit ett flagrant tjänstefel av deras coach. Att Rikard Norling den här gången hade något domnade fingertoppar vad gäller sina tre byten får anses som en lättviktig plump i protokollet. En viktig aspekt är dock att även om Gefle ansågs ”äga” andra halvlek såsom AIK ägde första, så stod de våra fortfarande för ett markant bollinnehav, och några jätteinsatser krävdes inte av Daniel Örlund. Och vad än jag eller andra förståsigpåare anser om vissa byten – nog gick Norling och c/o för tre poäng! Den grundinställningen kan vara (bör nog ännu inte nyttja dessa ord, men…)guld värd! Och det blev ju trots allt serieledning, om än kanske efemär. Resan hem genom ett mörkt och fortfarande vått landskap kändes mer lätt än tung. För AIK Fotbolls grundläggande status känns betydligt mindre nyckfullt än vädergudarnas sinnelag. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
