|
Startsida
En rysare... AIK avancerade, om än tillfälligt då laget spelat fler matcher än både Elfsborg och Hammarby, upp till allsvenska tabellens topposition.
Jag vet inte med Er, men personligen får jag rysningar längst ryggraden av matcher som Gefle borta. Rysningarna framkallas knappast av någon vällust eller välmående. Heller ej av andra positivt laddade adjektiv som börjar på väl. Nej, det är, bättre uttryckt, kalla kårar, eller ilningar som härjar. Gefle är ett lag som bör slås, ska slås, måste slås; speciellt om man vill vara ett topplag. Häcken är ett annat sådant lag. Och Örgryte. GIF Sundsvall och Örebro var det också, när det begav sig. Oberäkneliga lag som ena veckan förlorar mot ett bottenlag, för att nästa vecka vända 0-3, till 4-3 mot ett förväntat topplag som dessutom är nykryddat med sommarinköpta mångmiljonsvärvningar. Det är Gefle. Det är Häcken. Eller så handlar det bara om att vi åskådare, publik och fans underskattar dessa (läs hellre: vissa) lag. Det finns få, om ens några, det-är-bara-att-åka-och-hämta-poängen-lag i allsvenskan. Alla anhängare, till vilket lag det nu än må hända vara, har säkert motståndare som dessa. För mig är Gefle ett sådant lag. Och Häcken. Jag tycker att det bara ska bli tre poäng. Annars blir jag så förbenat besviken. Och gång efter annan bedrar jag mig; blir lika besviken. Varje gång. Man lär sig aldrig. Gefle, och för den del Häcken, är fullt potentiella lag. Svårspelade och klart bättre än det rykte jag gång efter annan tilldelar dem. Så heller inte under måndagen. Det blev pay-per-wiew, det blev soffan och det blev en hel natts färd mot morgon. Den tidigare delen av kvällen tillbringade jag med att träna för egen hand, så klockan drog sig ända mot elva innan jag äntligen kunde inta ”den stora blå” (soffan) hemma i villa villekulla. Hulsker fick mig att efter dryga tio spelade minuter att resa mig från liggandes, till halvliggande, när han sågade sig igenom det Gästrikska försvaret. Tänkte för mig själv att: ”det kan nog bli något av detta, än då.”. Dulee Johnson arbetade hårt och fördelade bollar i samma stil och utsträckning han gjort sen han tog över ”fältherrepositionen” från Boateng. ”Tjerna” stred och slet i samma takt som vanligt. Moström och Hulsker höll full fart på sina respektive kanter och backlinjen såg stabil ut. De först trettiofem minuterna var briljanta och AIK kanske ”borde” har gjort ett eller ett par ytterligare mål. Gefle kvitterade genom Rene Makondele efter snabbt, kvick och läckert passningsspel, där AIK försvaret inte riktigt han med. ”Jaha”, tänkte jag. ”Så var vi där igen”. Andra halvlek var ganska jämn, totalt sätt med något liten övervikt för hemmalaget. De svartgula bleknade allt efter vad matchen led och kom inte upp i samma standard som under de första, briljanta trettiofem. Gefle hittade sina positioner bättre och skärpte sitt passningsspel, som inledningsvis var underkänt. Rene Makondele visade återigen, att det blir allt svårare att förstå hur stockholmskollegor blåränder kunde släppte honom norrut. Han var irrationell och skapade allt som oftast oro bland den svartgula försvarsmuren. När sen Gefle, framåt ettiden (eller i den sjuttiofemte matchminuten, drygt) fick straff tänkte jag: ”Ja, som vanligt. Gick på en nit igen”. Men så inträffade det otroliga. Straffen gick över, och hoppet spirade åter. Det blev dock inte fler mål, och sett till matchen i helhet så speglade det spelet ganska väl. Det känns dock kymigt med tanke på den magnifika inledningen, att AIK inte fick med sig alla poäng. Lite lättare blir det dock, att ”bara” få med sig en poäng, med tanke på att Gefle hade straff med kvarten kvar. Faktum kvarstår dock: Gefle ger, och kommer även i fortsättningen att ge, åtminstone mig, iskalla och obehagliga rysningar. Öster nästa, hemma på söndag. Där hoppas jag att vi syns, och gemensamt upplever hur det är att slippa allehanda rysningar. Låt oss istället tillsammans bara få njuta. Ad interim. Text: Göran Strömberg
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
