|
Startsida
Må hösten komma! Toppen mot botten. Kan bara gå på ett sätt...eller? Svaret blev, dessbättre: JA!
Mannen i bilen är nervös. Han transporterar sin bil och sig själv på Essingeleden. För varje meter han framför sitt fordon tilltar nervositeten. Han vet att konsekvenserna av vad som komma skall torde vara givna. Det är just därför han är nervös. Han vet att tingen inte alltid är vad de ser ut att vara, och att man inte bör ta saker för givet. Han ser sig därför om en extra gång innan han byter till vänster körfält. Så ser han skylten. Solna. Nervositeten tilltar ytterligare. När han slår till körriktningsvisaren åt vänster ytterligare en gång och svänger av motorvägen blir det ännu mer påtagligt. Snart är det dags. Något så världsligt och obetydligt som ett allsvenskt möte mellan AIK och Öster. Eller; något så viktigt och betydelsefullt som ett allsvenskt möte mellan AIK och Öster. Gällandes tre poäng. Mannen i bilen är jag, och nervositeten är inte överdriven. Snarare tvärtom. Jag känner alltid likadant. Det är svårare på än att spela själv. När man själv spelar har man möjligheten att påverka. Möjligheten att gör skillnad. Nu ägnar undertecknad sig åt en sport, förvisso innehållandes boll, men de är betydligt mindre och ihåligare; samtidigt som de framförs medelst klubba av plast. Om jag nu skulle sättas att beträda Råsundas matta för att påverka, skulle nog de flesta vara ense om att min förmåga att inverka till svartgul fördel vara klart överskattad. Det säger jag med viss självinsikt efter senaste insatsen i korpentröjan. AIK klarade också söndagsmatchen mot Öster utan undertecknad på plan. Han återfanns dock på läktaren och den eskalerande nervositet han bar på i bilen och under inledningen av matchen dämpades betänkligt efter sexton minuter. Då hade Miran Burgic påpassligt hållit sig framme två gånger. AIK gjorde en mycket bra första halvlek och Wilton Figueiredo såg till att de svartgula gick till halvtidsvila med 3-0. AIK spelade snabbt, fantasifullt och längst fram avslutade fronttrupperna med rena rama cowboyfotbollen. Det small från både höger och vänster och var ofta farligt. Andra rundan inledde Öster klart bättre, och de svartgula spelarna såg ut att känna sig lika säkra på tre poäng som de dryga arton tusen på läktarna. Reduceringen kom också efter försvarsmiss i AIK-försvaret. Detta sådde ett litet frö av oro i de mest oroliga svartgula själarna. Vi mindes Gefle mot Malmö, och vi mindes de sista två minuterarna mot Elfsborg. Av det blev dock intet. Markus Jonssons förlupna boll hanns upp av Figueiredo som sköt Öster i sank totalt för kvällen. Sedan avslutade inhoppande Daniel Mendes målskyttet för kvällen, när han mötte Kenny Paveys fina högerhörna med pannan. AIK var klart bättre denna kväll. Laget gjorde en bra match, men det kändes ändå som om det fanns mer att ta av. Öster skapade inte särdeles mycket denna kväll, trots att laget i början av andra halvlek hade ganska mycket boll. Hemmalaget visade att de båda nykomlingarna lever i två vitt skilda världar. AIK i en värld full av självförtroende och laget har häng på den absoluta toppen. Öster är för tillfället förankrad i botten. Laget har kvalitéer, men självförtroendet är stukat och växjöborna vill nog att det bollinnehav laget har ganska ofta, omsätts i fler poäng. Att dela ut enskilda omdömen i hemmalaget en kväll som denna är svårt. Alla var bra, men Wilton Figureido, Dulee Johnson och Kenny Pavey får något
extra litet plus i marginalen. Kul också att Pierre Bengtsson fick gör debut på vänsterbackplatsen. Han klarade det bra och visar att AIK skaffat sig
en god påläggskalv, som redan nu klarar av nivån i allsvenskan. Som sagt; nästa ut är Elfsborg, och jag, jag längtar redan. Må hösten komma! Ad interim. Text: Göran Strömberg
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
