|
Startsida
V som i villovägar En sak är jag personligen allergisk mot vad gäller berättande text, nämligen när vissa ord upprepas i onödan. Försöker själv undvika detta genom att använda synonymer, formulera om, stryka meningar o.d. Lyckas väl allt som oftast, men vet också att sådant beror på hur snabbt det förväntas gå mellan själva skrivandet och leverans. Krönikor är färskvara, och därmed exempel på text som kan vara extra utsatt.
Varför då inleda med dessa reflektioner? Jo, därför att jag denna gång tänkte låta undantaget bekräfta regeln, och medvetet nyttja ett begrepp upprepade gånger, helt enkelt för att det passar in på så många olika aspekter. Och ordet är: villovägar. Men för att göra det hela enklare och spara utrymme, följer jag en encyklopedisk princip och använder endast ordets begynnelsebokstav fortsättningsvis. V alltså, V som i Villovägar. Man kunde ju uppehålla sig kring den allmänna omvärldens syn på AIK s placering i tabellen. Vi är tydligen på V, eftersom vi ju är nykomlingar. Sådan tur då att det finns ett frejdigt Elfsborg, en boxande och folkskygg ”Henke” Larsson och ett sandlådekrig på Söderstadion att fylla löpen med, så man slipper hylla vårt lag och analysera när-var-hur synen på AIK fallerade. Nog om det. Tidigare omtalad renovering har skapat ett gediget kaos i lägenheten, så samtliga essentiella vardagsting har varit på V den senaste tiden. Inför matchen mot Öster var det nycklarnas tur. Fick leta upp ett par extra. Lilla Mamma och Lilla Syster hjälpte mig att pyssla under dagen, och vi fick sällskap på T-banan när de skulle hem och jag skulle till Råsunda (alltså hem!!). Mamma tog med sig mina gardiner som skulle sys upp under kvällen (mammor gör ju sådant), men då vi skildes åt vid Slussen följde påsen med mig och hamnade därmed rejält på V. Ibland har man dock tur: R satt naturligtvis bänkad som vanligt på matchen, och han bor på promenadavstånd från morsan, så gardinerna kunde senare på kvällen enkelt hamna rätt igen. Försenad kämpade jag mig upp för trapptornet mot Södra Övre, samtidigt som ”Vi är AIK”-hymnen dånade och antydde en stor publikskara. Detta gav en rejäl resonans i kulverten, och jag lyckades precis komma ut på läktaren till crescendot vid ”snart så är det dags IGEEEEN”. Mäktigt! På plats fanns förstås redan även H, samt C med dotter Rebecca 5 år som hade lockats till Gnagisland. Hon skulle nog varit med ändå, börjar bli riktigt inbiten. Hennes matchtips var 12-2 till AIK. Med var också polaren P, som varit på V från hemmamatcherna under hela säsongen. Hans dotter Isabel, jämnårig med Rebecca hade förstås också varit på Gnagisland. Under match drog flickorna igång ett eget ”Heja AIK”, låt vara något mindre röststarkt än allsången eller klackens läten, men jag tänkte ändå: ”Norra Norra ge oss en sång”. AIK-Öster kunde ju bara gå på ett sätt (eller?), och naturligtvis gjorde det det. AIK:s förmåga att hitta forwards som levererar har varit på V sedan undertecknad föddes, men nu slår motsatsen alla rekord. Spelar ingen roll vem som slängs in, känns det som. Ångmaskinen Gnaget, med Rikard Norling som chefsmaskinist, tuffar vidare med pumpande kolvar och pistonger. Dagens nybakade hjälte blev förstås Miran Burgic. Hur han fick in 2-0 är för mig alltjämt en gåta, trots att det skedde rakt framför mina ögon. Trolleri! Det enda jag säkert kan se via repriserna är att slovenen hugger på chansen redan i momentet före. Det var alltså långt ifrån tur, utan ett välsmakande prov på mästerligt målsinne. Pierre Bengtssons pigga debut var också glädjande. Något stressad vid vissa tillfällen, men det kompenserades av ren kaxighet i andra. Men när han byttes ut mot slutet kände sig nog Daniel Tjernström på V då han tog över vänsterbacksplatsen. Han lär ju inte gilla den positionen där han ändå vikarierade hela 2003 med den äran. Och jag undrar om Nicklas Carlssons status i truppen har hamnat…på V. Inför säsongen var han ett givet mittbackspar med Niklas Sandberg, och har annars hanterat en ytterbacksroll vid några tillfällen. Jag bara undrar: var är han nu? Efter trygga 3-0 då en dryg halvtimme gått av matchen hamnade det svartgula spelet på – ni har gissat rätt! – V. En eloge till Öster som hela tiden försökte, trots att deras defensiv varit på V ett antal gånger. Att stressa högt men sakna kraftfullt försvar lär nog jämnt vara en kamikaze-taktik för ett bortalag på vår arena. AIK sövdes likt en mätt kobra. I paus syntes från vårt hål tydligt slagorden från klackens tysta manifestation mot den moderna fotbollen. Förstod i efterhand att detta arrangerats av Sol Invictus (läs mer på www.solinvictus.se). Effektfullt blev det med de stora bokstäverna på sex banderoller: PENGAR FÖRE PASSION Förstod först inte valet av tidpunkt. Hade jag missat en konflikt gentemot själva organisationen AIK, nu när det mesta tycks vara i harmoni? Var måltavlan gubbväldet i de stora fotbollsorganisationerna på nationell nivå, som förvägrar AIK rätten att sända webbradio från matcherna? Fullt rimligt i så fall. Eller var det så enkelt att valtider är bra för manifestationer i allmänhet? Vilket som, syftet finns att läsa om på ovan angivna sajt. Och apropå valtider så tycktes två ministrar ha hamnat på V, där de zoomades in på storbildstavlan. Skall de inte ut och agitera? Nå ja, om de vill möta massorna finns det garanterat inte ett bättre ställe i Sverige än under en hemmamatch för AIK… Och på V har tyvärr AIK:s PR-tänk snurrat under en längre tid vad gäller bemötandet av besökare på Södra familjeläktaren. Bänkraderna surrar titt son tätt av halsstarriga exempel på när paragrafrytteriet skenar i galopp. Där finns säkert tankar bakom arrangemang med olika ingångar till samma läktare beroende på hur familjekonstellationen ser ut, men effekten blir fel. Senaste exemplet föll nu mot Öster, då vår kamrat M, bördig från de småländska skogarna, ville se matchen med oss. Kom sent och hamnade icke helt oväntat på V. Gick nämligen först in på Södra mellanläktaren och förstod inte C:s beskrivning av trappa och bänkrad. Mobilkontakt gav att han fick gå ut igen för att nå högre, då hade redan AIK hunnit stänka in 1-0, vilket förstås gjorde denne Öster-supporter än mer stressad. Skall då rusa mot en ny entré, för att mötas av informationen att han inte får gå in där, eftersom det är familjeläktare. Inga köer kvar, en ovan besökare som inte får gå in den vägen när matchen börjat, utan måste springa till andra hörnet av läktaren för att nå ett och samma säte. Råsunda har en besökare mindre i framtiden, vilket inte har med att hans favoritlag föll med 1-5 att göra! Tillbaka till spelet, nu när mitt resonemang varit på V i några stycken. Visst återtog Gnaget initiativet, det är råstyrka att kriga bort motståndets relativa övertag efter reducering, låta en undanrensning bli arbetsmaterial till Wilton Figueiredo som än en gång skrev vårens olyckskorpar i media på näbben. Och att en jublande Daniel Mendes fick trycka in femettan vid full tid, hans första inför hemmapubliken, var grädden på moset. För att visa publiken den återväckta slagstyrkan, trummades det på för att ge Rebecka åtminstone hälften rätt i hennes tips! Störst av alla årets stora överraskningar var dock evighetslungan från de brittiska öarna. Kenny Pavey har övertagit ”Tjernas” rykte om att ständigt verka vara på V från sin position, men lika ständigt visa sig hitta rätt. Så förnöjsam kunde jag vandra hemåt från en strålande eftermiddag, så väl mål- som vädermässigt. Skickade SMS till broder M, på V ända bort till Shanghai. Och när jag skulle gå sista sträckan från T-banestationen hemmavid, öppnade sig himlen och bjöd på ett av alla dessa tropiska monsunregn som dansat över Stockholm i augusti. Tala om V, sådana naturfenomen hör hemma där brorsan nu är! Får dock tacka för att denna uppvisning lät vänta på sig över Solna timmarna före. Det är verkligen AIK:s år i år. Laget är tillbaka i toppen. Vilket känns som en udda cocktail av hemtamt och revansch. Men framför allt känns det som allt annat än V! Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
