|
Startsida
Gnällspikar och häftplåster AIK behåller serieledningen efter en intensiv, tempofull och bra allsvensk seriefinal. Det var inte alltid vackert, heller inte speciellt kärvänligt, men det var sannerligen kamp. Tuff, tät, intensiv kamp.
Låt mig först, till en början slå fast att Elfsborg, kanske mycket tack vare hemmaplan, var det spelmässigt något bättre laget. Åtminstone i den första halvleken. Hemmalaget hade något mer boll, skapade något fler, farliga chanser och såg mer bekväma ut i sina positioner än det för dagen vitskrudade AIK. På ett ställe var dock gästerna klart bättre. Det var på läktarna. AIK- fansen såg till att hålla god stämning på nya, fina Borås arena. Erkännas ska också att AIK:s kvittering lika gärna kunnat dömas bort för offside. Nu gjorde den inte det och udda får vara jämnt. Saker som dessa jämnar ut sig över en säsong och går inte att hänga upp sig på. Oavsett om de drabbar AIK eller något annat lag. Nu stod lyckan AIK bi. Nästa gång är det tvärtom. Bra lag förtjänar tur, och AIK är ett bra lag. AIK tillämpade den i Kalmar så framgångsrika punktmarkeringen. Då var det Ari Ferreira som fick stå ut med Marcio Saravia hängandes i hasorna. Nu var det den stora hemmastjärna Anders Svensson som hade sällskap med Nicklas Carlsson i första halvlek, och Marcio Saravia i den andra. Då liksom nu visade sig taktiken vara framgångsrik. Anders Svensson berömde AIK efter matchen, som han tyckte, tillsammans med Elfsborg, hitintills i allsvenskan, spelat den bästa och finaste fotbollen. Roligt att hör från en allsvensk superstjärna och en etablerad internationell spelare. Frustrationen lös dock igenom. Anders Svensson hade inte fått mycket konstruktivt uträttat under matchen. Och sanningen att säga var det ändå rätt tråkigt att höra Svensson ”gnälla” över den tuffa uppvaktningen. Som allsvenskans klarast lysande stjärna och tillika bäste (?) spelare får man räkna, för att inte säga bör man räkna med tuff bevakning. Det är upp till sådana spelare att lösa situationen. Att istället knorra över motståndarnas taktik (speciellt då man själva spelar hemma) ter sig ganska löjligt. Se det istället som en hedersbetygelse Anders, och lös problemet. Själv är jag av den uppfattningen att det i slutänden är resultatet som räknas. Visst, var det som sagt inte vackert alla gånger, men AIK åstadkom en kvittering och behåller serieledningen. Då finns det knappast mycket att hänga upp sig på. Att spela en vacker och attraktiv fotboll (vilket faktiskt är ett av AIK:s adelsmärke) är bra. Övergår den i naivitet är det bara dumt. Vissa matcher behövs en mer kompakt defensiv med ”specialuppdrag” a la´ punktmarkering; vissa matcher behövs en frustande offensiv. När vi räknar ihop serien är det lätt att avläsa vilket lag som taktiskt lyckats bäst. Under lördagseftermiddagen var det AIK:s häftplåster som lyckades bättre än Elfsborgs gnällspik. 1-1 känns, efter hur matchen utvecklade sig med Elfsborgsövertag i första och ledning i andra, ganska bra. AIK är kvar i serieledning, vilket också känns bra. Individuellt måste Norling/Novakovic återigen berömmas. Taktiken lyckades, otvetydigt. Spelare som förtjänar extra beröm är främst Dulee Johnson som var bra. Många andra var också bra, eller kom i alla fall undan med ett gott dagsverke, men många kan bättre. Sen ska vi naturligtvis komma ihåg att Elfsborg är ett bra lag. Mycket bra lag. Hitintills Sveriges näst bästa. Anders Svensson är naturligtvis också en mycket bra spelare normalt, men Niclas Carlsson och Marcio Saravia fick honom ur balans och Svensson var inte speciellt bra denna tidiga hösteftermiddag, som mer liknade sensommar. För AIK stundar tuffa tider. Eller snarare ett gäng tuffa matcher framöver. Närmast väntar Häcken, ett av de där jobbigt opålitliga lagen och efter det stundar derby mot Djurgården. Tuffa - men roliga tider. Text: Göran Strömberg
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
