|
Startsida
Bonden Carlsson och damen Svensson ”Varför kallas det seriefinal, när det inte är sista matchen?”. Frågan är min mammas, när hon lyssnar till tv-kommentarerna strax före lördagens kamp. Hon hjälper mig med de sista finlirande insatserna i lägenheten, inför visning dagen därpå. Jag har väl också gjort en del nytta, men vid 16-tiden får jag av naturliga skäl svårare att hålla koncentrationen på annat än televisionen. Jag försöker svara på hennes fråga med någon form av pedagogisk modell kring tabellplacering och säsongsfas. Inser att svaret är lika meningslöst för morsan, som formuleringen är för mig själv.
Sändningen från Borås Arena panorerade över gulsvarta hav, och det slog mig att AIK och Elfsborg uppvisar vissa likheter – och skillnader. Färgkoderna är gemensamma, liksom att det rör sig om anrika lag i den Allsvenska maratontabellens övre skikt. I nuläget är framgångsvågorna givetvis jämförbara, och lagen har i olika grad tillskansat sig renommé om att spela en nyväckt, attraktiv fotboll. Men visst finns skillnader som sagt. AIK bär alltid på en kombination av ok och svärd i det att vara elaka, farliga och allmänt icke önskvärda. Elfsborg å sin sida är väl urtypen för det västsvenska gemytet, därtill har kanske IFK Göteborg blivit lite för stora för att behålla titeln. Denna snedsits accentuerades av den mindre men grymt röststarkare bortaklacken. De våra räds ingen ort! Det är fullt väntat därför, om man ponerar att just dessa lag skulle strida om pokalen ända in i november, att boråsarna blir hela svenska folkets hopp utanför Gnagarkretsar. Deras skönspel kommer förstärkas, AIK:s förringas, domartavlor åt ”fel” håll framhävas… Sedan vill jag vara den första att erkänna Elfsborgs kapacitet. De har ett ungt lag av företrädesvis svenska spelare, som vi säkert kommer se en och annan av i den lika gula landslagströjan om ett par år. Här förlitar sig AIK av i dag lite väl mycket på importer och äldre trumfkort för att kunna konkurrera. Fotboll är ju ”den gröna mattans schack”, och när avspark blåses märks det snart att strategen Rikard Norling har valt tydlig taktik för slaget. För att låna lite schackmetaforer kan man säga att han gör ett tidigt bondeoffer. Nu vill jag inte på övrigt sätt förringa den på sistone rätt frånvarande Nicklas Carlssons förmåga till enbart bondens, men just här passar likheten rätt bra. Hans spelsinne offras likt en smärre pjäs, för att vinna position gentemot motståndets ädlare dito. För visst försattes Elfsborgs dam ur mittpartiet! Anders Svensson lyckades knappast med några sårande anfallsdrag. Och vill man måhända tillföra en något chauvinistisk approach till liknelsen med damen – nog var motreaktionen, förstärkt av intervjumikrofoner, intet annat än tantvisor! Möjligen kom manhaftigheten upp i Emil-i-Lönneberga-klass! Nu drog stormästare Norling också tidigt fram ett solitt torn på vänsterflanken i form av Daniel Tjernström, och skippade därmed Mats Rubarths irrationella springare. Men högern höll stånd tack vare den evige löparen Kenny Pavey. Defensiven var i stort sätt grundmurad vad gäller attack mot de bakersta raderna, allt för att freda Kung Daniel Örlund. Så opponentens farligheter att schacka, relativt många sådana, försvagades dock av att de skedde från distans. Nu var inte partiets strategi, det har nämnts på annat håll i omgångar, alltigenom lyckad. Förmodligen slår det bättre att neutralisera en nyckelpjäs för motståndare som saknar fler alternativ. En av de tydligare effekterna av punktmarkeringen var hur mycket spelrum vår egen gamla kelgris Stefan Ishizaki fick. Och naturligtvis fick omdömet om ”roliga” AIK sig en törn. Men ändamål helgar ofta medel. Säsongens bokslut mellan klubbarna får skrivas 1-1 i snopna kryss. Och matchen var ännu ett inlägg i debatten om konstgräsets orättvisa förutsättningar. Nu hör AIK till de lag som ändå kan förbereda sig hjälpligt för underlaget. Men spelare som Wilton Figueiredo blir långt mer hämmade av detta än vad en punktmarkering kan orsaka. Så frågor om rättvisa, moral och fotbollskultur kan måhända dimensioneras med ett sunt ifrågasättande av detta materials sneda villkor. Och 1-1 blev siffrorna för andra halvlek, såväl vad gäller mål som utvisningar. Kampen föreställde mest slagschack på sin dragserie fram till remi. Av dessa fyra händelser blev tre rejält omdiskuterade, och undertecknad har inget att tillföra. Låt oss konstatera att Gnaget hade betydligt mindre oflyt med domarinsatserna än vad som känns som brukligt. När det nu slår åt andra hållet blir det förstås nyheter av det också! Före dessa moment kan det som kvartstod av schacktendenser belysas. ”Bonden” Carlsson hade nått ända fram, men med en illavarslande varning. Nu byttes han på sista raden, såsom man gör med bönder. Men Norling utvecklade schackspelets princip och satte inte in en mer ädel pjäs, utan en ny bonde med namn Márcio Saraiva med samma ”mission destroy”. Skönheten låg i tanken, inte i exekverandet! Visst blev andra halvlek både mer underhållande och mer spännande, inte minst därför att AIK jämnade ut den relativa dominans som hemmalaget hade i första. Att lyckas kvittera på bortaplan mot en huvudkonkurrent – i en ”seriefinal” – kan heller aldrig vara annat än fullgott. Och roligast av vår taktikers alla drag var ändå att vid 1-1 sätta in Rubarth som fick ta över bindeln av utbytande ”Tjerna”. Tydligare än så kan det inte visas att vilja gå för tre poäng, även när det är en sexpoängsmatch långt borta från Råsunda. Men mot slutet var det rejält nervöst i min nypyntade lägenhet. En homestylad placering av min tv är säkert god i mäklarkretsar, och får råda dessa dagar. Men för själva tittandet under dagsljus är det en katastrof. Inte minst när det råder brittsommar ute! Ni känner säkert igen det: allt ljus från rummet och utanför fönstren reflekteras i skärmen. Ibland såg jag knappt någonting. Solen lös rakt bakifrån, och enda sättet att åtminstone skönja siluetter var att ställa mig i soffan och själv täcka solstrålarnas linje med kroppen. Försökte sitta, men såg då bara mitt eget huvudparti. Föga önskvärt. Fick stå igen i en kissnödig pose. Försök förklara sådant för en i rummet inträdande moder med dammtrasa i handen. Lättare då med begreppet seriefinal! Samtidigt gör sig gubbhyllan gällande, den som normalt bänkas tillsammans på Övre Södra. Nu är vi i förskingringen runt om i Storstockholm, våndandes framför varsin TV4-sändning. SMS: en börjar hagla från R och C respektive. De flesta meddelandena tål inte det dagsljus jag själv försökte skydda mig från. Låt oss säga att åsikterna avvek en smula från Anders Svenssons svada. Och att formuleringarna var 750% mer under bältet… Summa summarum var Daniel Örlund bäst i AIK, men Nicklas Carlssons och Saraivas delade insats intressantast. Antagligen får någon av dessa terriers förtroendet från start nu när Daniel Arnefjord fick sitt hårda röda kompensationskort, men då alltså bak bredvid Niklas Sandberg. Den sistnämnde förtjänar också ett omnämnande, går från klarhet till klarhet, och ligger närmast att erhålla rollen som det defensiva andra tornet, i sista referensen till det rutiga spelet. Nu är det höst, och snart slutspurt. Roligt och läskigt. Häcken härnäst – ett annat gulsvart lag som ger positiva vibbar: jag tänker på tacksamheten för deras insats mot Helsingborg i sista omgången -98, på en 6-1-seger för Gnaget på Rambergsvallen ett par år senare, och på det faktum att AIK är en statistisk mardrömsmotståndare mot ”Göteborgs Brommapojkarna”. Fallgrop kanske? Det beror på vilket strategispel Norling väljer, och hur han behärskar det. Sen skadar det aldrig med lite fortsatt gott handlag med marginalerna. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
