Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Målskytt Markus Jonsson studerar motståndare.

Puh!

AIK var klassen bättre än Häcken. Tillskillnad från mötet med Öster för ett par veckor sedan omvandlades dock inte övertaget i mål. Det slutande dock – med svartgula ögon sett – lyckligt, tillslut.

AIK visade tidigt att det var toppen mot botten i det allsvenska mötet mot Häcken. Laget tog direkt tag i taktpinnen och rullade med fint passningsspel upp de för dagen röd-vit-skrudade göteborgarna. Häcken fick till en början knappt låna bollen. Hemmalaget såg emellanåt ut som Arsenal gör i sina bästa stunder, med massivt bollinnehav, ibland med högt tempo och fint kantspel, ibland med nedväxlat fart för att vila styrkorna, men med fortsatt bollinnehav. Låt vara att motståndet är en smula annorlunda.

Och nog kändes det bra, där jag satt, högt uppflugen under taket på södra läktarens övre läktare. AIK startade med en 3-4-3 uppställning, eller möjligen 4-3-3, beroendes lite på hur man ser det. Klart var dock att AIK hade tre forwards på planen, i form av Burgic, Mendes och Figueiredo. Det gav en offensiv prägel på laget och de belackare som efter den ”destruktiva” Elfsborguppställningen gnällt på AIK:s inställning och uppställning i den matchen, fick smäll på fingrarna.

Nu var det hemmaplan, toppen mot botten och full offensiv satsning. Passningsspelet var bra, tempot okej, och det skapades målchanser. Dock kunde både passningsspel och tempo varit både bättre och högre, och det var, sanningen att säga, bara ett par tre målchanser som var riktigt heta.

Tiden gick och framemot halvtid så började ett visst mått av oro infinna sig. AIK gick, var efter tiden gick, ned i kvalité. Där av oron. Så det var inte en lugn mage som fick sig en kopp Råsundakaffe i halvtid.

AIK bytte Mendes mot Nicklas Carlsson i halvtid, förmodligen mest för att återgå i välbekanta och tydliga 4-4-2. Mendes hade nämligen inte varit dålig. Men vanan och tryggheten i 4-4-2, tillsammans med att både Markus Jonsson, Jimmy Tamandi och Kenny Pavey återgick till mer normala, lite offensivare roller, var nog en delar av förklaringen.

Det blev dock inte genast bättre. Snarare tvärtom. Hemmalaget började slarva, både med passningsspel och tempo. Häcken hade, trots detta, oerhört svårt att hävda sig i denna match. Så oron ökade ytterligare, i samma takt som minuterarna flöt fram. Känslan av 0-0, och två tappade poäng blev allt starkare.

Men, så bröt Mats Rubarth det mönster som höll på att skapas med ett alltmer stereotypt svartgult anfallsspel, och bröt sig in i Häckens straffområde. Ibland (ganska ofta) diskuteras domslut angående straffar, huruvida de var/är rätt- eller feldömda. Denna kväll var det dock inte mycket snack om saken. Rubarth blev formidabelt nersprungen och straffen var solklar. Markus Jonsson fick förtoendet, som vanligt, och gjorde inget misstag. Trots att Christoffer Källqvist gick åt rätt håll, så kunde han inte nå Jonssons utmärkt placerad skott. Mycket säkert.

Resten av resan blev, med facit i hand, en ren expeditionsaffär. Visst var vi dryga 15.000 nervösa när hemmaförsvaret då och då slog mindre väl avvägda passningar rakt i gapet på göteborgare, som totalt tömda på självförtroende inte hade förmåga att omsätta dessa få bjudningar i direkta målchanser. För att tydliggöra hemmalagets spelövertag kan nämnas att Häckens första, och enda avslut i matchen kom cirka två minuter innan Markus Jonssons ledningsmål. Förvisso ifrån bra läge, men skottet var knappast värre än ett harmlöst uppvärmningsskott.

Förvisso är undertecknad, möjligen en smula enögd, men faktum är, vilket också de rapporter från de senaste matcherna Häcken spelat fastslår, att Häcken har problem. Laget har kvalitéer, men som det är nu, med stukat självförtroende så vågar spelarna inte mycket. På Råsunda såg man nöjda ut när AIK hade bollen och man snällt fick flytta mittfält och backlinjen tryggt i invanda försvarspositioner. Laget såg inte för ett ögonblick ut att ens tro på tre poäng. Då har man problem. Häcken behöver börja plocka poäng, och helst fler än ett per match. Annars blir det en lång och kvalfylld höst för alla Häckenfans. Laget kan klart bättre, men behöver visa det. Och det snarast.

AIK vann och allt är gott. Laget spelade inte alls på toppen av sin kvalité, men tar trots det tre poäng. Det är styrka. Nu väntar dock, i tur och ordning, Djurgården, Hammarby, Örgryte och Helsingborg. Tufft värre. Men kul. Nu går vi in i slutspurten och kampen om guldet ska avgöras. AIK i vinnarsätet i nuläget, men allt kan, för att använda den gamla hederliga klyschan, hända. AIK har dock allt att vinna. Ingen fordrar guld. Ingen kräver guld. Som på andra ställen. Men – många vill ha guld. Många hoppas, och många vågar tro. Alla vi fans och andra i allmänhet runt AIK vill ha och vågar tro, men, speciellt, ledare och spelare i AIK i synnerhet, vill ha och vågar tro. Det kan – säger kan – leda långt.

Söndagskvällen blev dock en ganska nervös och lång resas färd mot tre poäng. Trots att det såhär efteråt känns ganska svårt att förstå den oron som trots allt lägrades i min kropp så var det där, på plats och när utmärkte domaren Håkan Jonasson satte pipan i munnen för att förkunna att nittio minuter var spelade, tänkte jag för mig själv, och jag vete tusan om inte min stolsgranne också utbrast i ett: PUH!

Ad interim.

Text: Göran Strömberg
Foto: Magnus Neck
[060918]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.