|
Startsida
Wake Me Up When September Ends Den amerikanska rockgruppen Green Day slog igenom på 90-talet med ett nytt sound. En av deras mer kända låtar har en titelstrof med en bitter underton som har passat in osedvanligt bra på det tillstånd av mental balansgång som präglat mina, och säkert många andra gnagares, senare dagar: "Wake Me Up When September Ends."
För även om låten har sitt avstamp i en privat tragedi, finns det ändå något av samma känsla i hur bortdomnandet nu vore undergörande inför spelschemat resten av månaden. Först ut var ett på pappret otäckt enkelt hinder i söndags, följt av två blytunga derbyn. Och då jag och R spenderade lördag eftermiddag med att se en onämnbar kontrahent växa fram som ett av de reella tabellhoten, likt en jakthund med tung och fadd andedräkt som börjat flåsa oss i nacken, blev nervositeten än mer påtaglig än vad som brukligt vore mot söndagens motstånd. Men visst börjar tabelläge, hemmasvit utan förlust och publikstatistiska rekord som förväntas slås bli till en börda, samtidigt som det paradoxalt nog naturligtvis också är kickar för självförtroendet. Men just därför kändes det som en reell risk att AIK i sitt tävlingslopp under hösten skulle snubbla på näst sista (ursäkta) Häcken… Och att anspänningen skruvas åt likt en långsamt manövrerad katapultfjäder har att göra med ett gift som börjat utsöndras i våra omlopp, som vi envist stålsätter oss emot och låtsas som det inte existerar. Men som pö om pö kommer tvinga in oss alla i sjukdomstillstånd tids nog. Ty giftet är en dröm, som i sin tur kan vara en illusion. Och ju närmare vägs ände vi når, desto starkare blir dess lockelse, men också dess fördärvliga krafter. Giftet, drömmen, har hägrat för mänskligheten sedan urminnes tider, i saga och myt såväl som i den verkliga historien. Den materialiseras av ett metalliskt grundämne med atomnummer 79. Aurum på latin. Guld på ren svenska. Ty snart kan chanserna därom vara så påtagliga, att det enda som finns kvar är risken att förlora det. Och då, som nu, gäller det att veta att allt är inte guld som glimmar. Därför anades det oråd inför söndagens match, när mitt gäng som vanligt bänkade oss på Övre Södra. Rebecca 5 år var väl inte så förfärligt nervös i och för sig, och coolast för dagen var Råsundadebutanten Felicia, 2 ½ årig lillasyster. Föräldrarna C & C tänkte det kunde vara dags. Kanske skulle en halvlek orkas. Så blev det inte, mamma C och Felicia gav upp efter 23 minuter, som i all sin väsentlighet hade bestått av popcornförtäring. Den yngstas intresse för matchen sträckte sig till frågan ”Vad heter hon”?, om något som rörde sig på planen. Men vi som nått längre i våra livsbanor våndades alltså med besked. Bortsett från broder M: s besökande kollega från Kina - som jag avundades detta stenansikte vilket tycktes rymma en hel orientalisk trädgård av mental harmoni. Oron att verkligheten snart skall gå upp för det spelarkollektiv som alltjämt tycks dansa på vatten lyckades vi också projicera fram. Och just därför fann jag det, för vilken gång i ordningen denna säsong vet jag inte, genialt av Rikard Norling att presentera en rejäl överraskning i startelvan. Inte för att någon enskild spelare i sig var särskilt överraskande, men konstellationen antydde före avspark en superoffensiv som närmast kunde beskrivas 3-4-3. I verkligheten fick väl en del spelare något mer tillbakadragna positioner än så. Men egentligen låg inte finessen i att visa viljan att bända upp en väntad köttmur, för dagen skrudade som tvärrandiga polkagrisar, utan lika mycket att låta spelarna fokusera på en lagom ovan uppgift. Så att de inte förstelnades av tankar kring att detta var säsongens sista självklara trepoängare på pappret. Och kanske just därför skulle en sådan mental spärr förhindras. Liksom mot Elfsborg fick denna taktikens dolda agenda ett större genomslag än i det faktiska spelet. För trots ett förutsägbart massivt spelövertag mot Häcken, så blev det bra trångt i gästernas straffområde. De offensiva spelmöjligheterna som sådana blev knappast färre i andra halvlek, när Nicklas Carlssons byte med Daniel Mendes gav en mer konventionell balans i elvan. Men hur var det då med spelarnas fokus i förhållande till den tilltagande guldtanken? Ja, grundspelet sitter ju sedan tidigare, men nog var det en hel del halk och snubbel på mittplan, och trots mängder av attacker var mitt intryck att bettet i avslutningarna nog var årets sämsta. (Wilton Figueiredo har nog sovit bättre än i natt.) Backlinjen dock härligt stabil, även om det inte var alltför tufft. Jimmy Tamandis första halvlek var i mitt tycke briljant. Och visst är det ett utslag av kollektiv nervositet när publiken – återigen över makalösa, 15000 vilket gör att Malmö FF: s ”högsta årssämsta” från 1949-50 är i rejäl fara – börjar vädra sitt missnöje över uteblivna poäng. Framgång skapar förväntningar, vilket är sunt, men tonerna får inte bli förlamande kritiska. Och Mats Rubarth, som för det mesta blandar och ger, blandar en gång till och sticker med säkert fokus in i straffområdet från sin favoritvinkel. Där finns inte en AIK-belackare i världen som kan klaga på det domslutet, även om herr Rubarth nog planerade utfallet. Nervositeten når sin spetsiga klimax när jag från andra ändan av arenan ser Markus Jonsson förbereda tillslaget. Mr 100 % - hur löser han problem i detta hjärtklappningarnas skede. Jag hinner tänka att detta kan vara vägvalet för hur hösten hanteras. Vår straffskytt stiger fram och placerar den lika mördande säkert invid ena stolpen som under hela säsongen, trots att den för dagen grymt duktige målvakten Christoffer Källqvist går åt rätt håll. Vilken grym lättnad! Eller? Nej, nu började våndan anta orkanstyrka. Trettio minuter kvar och Häcken kom på att det faktiskt går att spela fotboll. Dock nådde de sällan särskilt långt i intentionerna. Rubarth byttes mot en osedvanligt pigg Mattias Moström, och Wilton fick lämna företräde för Bernt Hulsker. Men nu fanns det två poäng att förlora, tidigare bara en. Minuterna tickade iväg och jag skulle ha velat travestera Green Day-låten igen till ”wake me up when this fuckin’ game ends!!!”. Så lämnar C och Rebecka arenan med tio minuter kvar i en blandning av tidsvinst i T-banan och nervositet. Fem minuter senare reser sig R tomögd och går. Orkar inte med spänningen. Jag själv upplever årets hittills värsta minuter på Råsunda, i konkurrens med slutfasen av vårderbyt. Men övertiden förläggs nästan helt på motståndarnas planhalva, vars kapacitet i sanning inte alls stod i paritet med våra rädslor för resultatet. Dock har de en och annan namnkunnig spelare, så visst fanns risken. Men utandningen efter segern, serieledningen och ett fortsatt godtagbart försprång till de där andra som står för nästa motstånd, gör att veckan börjar i harmoni. Nu går det att överleva ett debacle, även om den inställningen inte alls är vad som erfordras av spelartruppen. Och visst kan det vara en fördel med två tuffa derbyn, som håller koncentrationen på topp och låter oss alla tänka mer på själva kampen, än på hägringen bortom… Dimman låg tjock som smutsig vispgrädde över Stockholm dagen efter valet och AIK:s senaste trepoängare. En naturens dova manifestation att hösten definitivt gjort sitt intåg. Låt oss ändå njuta i denna kallnande tid, av nuet och dess potential. Låt oss inte vara nedsövda, utan klarvakna i september och oktober, och se fram emot början av november med all tillförsikt som kan uppbringas. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
