|
Startsida
Att inte riktigt vilja finnas Del 2 JJJJAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!! Onsdag kväll 21.59. Det är inte lyhört i och kring min nysålda, men ännu ej frånträdda, lägenhet. Men det urkraftsvrålet, som spöade skiten ur varje gorillahanne i historien, måste även ha affekterat mina grannar i Bajenland.
Våndan är över och jag har trätt in i Edens lustgård. 0 och 1, dessa primitiva siffror, som utgör byggstenarna för en helt modern digitaliserad verklighet, kan också rätt sammansatta manifestera en glädjestorm som bevärdigas ovan uttryckta röstresurs. Nu lyser de ljusblått och undergörande i sin vackraste form från Text-tv: s sida 377. Jag slår på mina telefoner, aktiverar tv-ljudet och växlar till Kanal 1, där Sportnytt är i vardande. Första förbindelsen är med R, som öl- och glädjerusig står på en pub i Oslo, där han just genomlidit detta fasans kval jag själv saknade karaktär för. Samtidigt som tv-sporten börjar kabla ut bilderna från derbyt, berättar han så att orden snubblar fram om AIK: s pansarstarka prestation, som den rungande efterklang till vårderbyts förnedring det ju faktiskt handlat om. Och sorlet i luren går i ton med bilderna av Jimmy Tamandis distinkta markvinning fram mot den i startelvan överraskande Daniel Mendes (nja, överraskning borde numer vara om Rikard Norling INTE överraskade..). Hur brassen avigt spelar bakom sig själv och hur denna hjärt-lung-evighet förkroppsligad av Daniel Tjernström har hunnit rätt och trycker till. Med fel fot, men totalt otagbart. Efter bara fem minuter av matchen. ”Tjernas” jubel bland tillskyndande lagkamrater, fonderat av en chocklycklig klack på Norra, sitter länge kvar på näthinnan. Detta var alltså segermålet, det visste jag ju sedan någon minut tillbaka! Och hur grandiost är det inte att lagkaptenen själv får stå får det. Nu är han också derbykung, och kanske i och med just detta skott tar han ett kliv in bland den absoluta noblessen i våra AIK-hjärtans ”Hall of Fame”. TV-bilderna kunde inte uppvisa något av reellt värde från motståndarna. Dagen därpå växer sig hyllningskörerna till Norling starkare och starkare. Gamarna från förr har blivit fiskmåsar: nu slåss de inte om väntade kadaver, utan om att få njuta av smulor som spills från överflödets bord. Förvisso är skriens genljud desamma, nu som då… Men kvällen och natten fortsätter i spontanfirande med öl, vin, SMS och glädjefyllda samtal. C befinner sig också i Norge, broder M sitter i sin nyköpta familjebil i en annan del av Stockholm, men umgänge upprätthålls via telefon. R ringer en andra gång. R ringer en tredje gång. Den allsvenska tabellen på sidan 343 får utgöra en 42-tums prydnadstavla i min mottagare. Analyserar poängraderna och konstaterar, fullt redundant, att från och med nu finns inte ens den matematiska miljarddels risken att AIK kan åka ur. Om nu någon varit rädd för det på sistone! Nu känns det som omvärlden chockat och yrvaket börjar förstå att en nygammal ordning i svensk fotboll kan vara på väg att etableras. Själv upplever jag mig mindre orolig för guldfrossa nu, än inför matchen mot Häcken. Ändå är vårt kära AIK hastigt och lustigt sex poäng närmare regnbågens ände. Men det här laget räds ingenting, och varje kommande match kan bara bli till en stor, stor möjlighet. Huvudkonkurrenten Elfsborg förlitar sig, kanske, lite väl mycket på maximala prestationer av enskilda nyckelspelare. Vi får se… Vilket som. Denna säsong kommer aldrig kunna tolkas som annat än succé i historieböckerna. Ett av de tyngsta skälen för detta är dubbla derbyvinster mot Lillebror Blårand. Själv kommer jag inte på när det hände senast. Del 1 Onsdag morgon 06.10. Klockradion går igång och redan innan den uttjatade popdängan börjar aktivera neuronerna i mitt medvetande, styr hjärnans funktioner in och retar ångestcentrum. Jag vet, innan ögonen öppnas, att detta är Dagen D. Jag erkänner, så som jag gjort tidigare år i detta forum, när tiden varit inne: jag klarar inte av det. Orkar inte genomleva höstderbyna mot de onämnbara. Man bör ju alltid, alltid stå upp för sin klubb, jag vet. Men jag tror inte denna spillra kan vara till nytta på Råsunda eller annorstädes vid just dessa tillfällen. Vårderbyna är enklare. Då är kriget om tabellplaceringar mindre avgörande. Som det är just nu, när AIK stoltserar i topp medan de andra utmålas som ett av de verkligt reella hoten, kan man inte ens tala om sexpoängsmatch. Det är en tolvtaggare! Dessutom, för den skrockfulle, så har höstmatcherna i stort bara varit bedrövelser sedan 2001, då Martin Åslund rullade in segermålet efter en makalöst fräck klack av Thomas ”Tolle” Lagerlöf. Det var tider det! Att det sedan i statistiken dessutom inte är hemmamatch, gör att ännu ett motargument försvinner, när mitt samvete och mitt psyke drabbar samman i ett av sina vanliga gräl. Så jag hade bestämt mitt modus operandi redan för några dagar sedan. Upp tidigt på morgonen, iväg före rusningstrafiken och var på kontoret hela dagen. Hade massor att göra i min nystartade firmaverksamhet, den distraktionen är för dagen undergörande. Samtal, möten, planering och diskussion. Beslut. Exekvering. Åker hemåt senare än vanligt, och är av flera skäl därmed ganska trött. Rapport 19.30 och en kopp te. Sedan förbereder jag mig. Morgonrock, tandborstning. Plugga ur den stationära, och stänga av mobben. Samtidigt som fyrverkerierna torde lysa upp septemberkvällen ifrån Norra Stå, sluter jag mig i mitt limbo. Under min filt kan inget nå mig, här existerar inte tid. Jag har lagt mig, och för att understryka detta med tiden, har jag även lagt ifrån mig armbandsuret. Allt är ro, och jag känner mig som de där tre kinesiska aporna som håller för varsin del av anletet. Inte se, inte höra, inte tala. Dock flyr jag in i fiktionens värld, låter mig underhållas av en god bok, som det heter. ”Svalan, katten, rosen, döden”, en av Håkan Nessers senare i deckarserien om Van Veeterens poliskollektiv. Historierna utspelas ju i en uppdiktad centraleuropeisk värld som inte riktigt finns. Just så vill jag ha det vid detta tillfälle. Inte riktigt finnas. Varför våndas jag så? För klubbtillhörigheten kring ett spel där man kollektivt skall försöka sparka en lädersfär mot ett nät? Vad händer om det inte går som jag vill? Detta blir knappast katalysatorn för cancer, terrorattacker, kärlekssvek, anhörigas bortgång, djävulska mord som i Nessers värld, eller något annat som verkligen skulle tynga tillvaron. Ändå detta krisbeteende av en till synes vuxen man, som vindlägger sig om att verka affärsmässig på dagtid. Och märk väl: AIK leder Allsvenskan, de andra är sex poäng efter! Föreställ er om det varit tre omgångar kvar, och två poängs skillnad. Tanken svindlar. Det finns ingen anledning att anföra logik i det här. Vetenskapen har inte nått så långt att detta mitt beteende kan ha en förnuftets förklaringsmodell. Så jag blir där under min filt i denna låtsasvärld. Därute, någonstans, går tiden. Där ute, parallellt, styr gudarna skeendet i riktningar som kommer vara helt avgörande för mig, men som jag aldrig själv kan påverka. Någon biorytmisk puls har ändå tickat i mig, för min känsla för tiden är riktigt god. Efter en lång sejour av läsning reser jag mig något, gläntar på en flik av filten och ser mot klockradion. Den som skrålat så ödesmättat för evighetens femton timmar sedan. Nu visar den fem minuter i tio. Liksom att vakna upp efter en operation, eller efter en dvala av vilket slag som helst, lyfts jag från ett drömmande element till det kalla och sanna. Tiden är tillbaka, och verkligheten. Jag vet att jag inte kan fly längre. Det som har skett har skett, och snart måste jag få veta. Hjärtat börjar pumpa, och jag bestämmer mig för att ta det via Text-tv. Men inte förrän så nära Sportnytt som möjligt. Tänk om det blivit förseningar, så att det ännu inte är slut? Men tänk om…kanske…ja, kanske vill jag se matchbilderna. De sista stegen fram till tv-apparaten. Jag vet att inom några sekunder avgörs allt. Där finns två dörrar att välja på, den ena leder ner i avgrunden, den andra till himmelriket. Jag har, sedan flera dagar tillbaka, förlagt ett oavgjort resultat bakom den sistnämnda dörren, åtminstone som ett förmak till lustgården. Greppa fjärrkontrollen, på med tv: n, av med ljudet, fram med Text-tv, knappa in 377. Herregud, bläddraren börjar hoppa från 500 och går uppåt. Till 800, och sedan om från 0 igen. Dessa sekunder bevisar att tid alltid existerar, men kan tänjas till evigheter. Allt jag ser är siffrornas uppräkning, allt jag hör är min egen puls som slår likt pukslagen på ett galärskepp. Nu så, nästa sekund är det framme. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
