Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Ja till Tjernkraft!

Vi är många som sett banderollen och vi är många som saknar den. Igår, om inte förr, gjordes det helt klart att nämnda norraståbeklädnad måste fram; hängas upp och tas i bruk igen. För det var Tjernkraft, när den är som bäst.

Det var längesedan jag var så nervös inför en match. Onsdagens derby var liksom den första prövningen på upploppet. AIK klarade den galant och det utan att visa tecken vare sig på mjölksyra eller övermod. Förmodligen kommer detta innebära att jag kommer vara än mer nervös inför nästa match. Derbyt mot Hammarby.

Onsdagsderbyt inledde AIK på bästa sett. Den första halvtimmen var formidabel, med bra passningsspel, god rörlighet och en frenetisk hård press. Djurgården hade, kort och gott, inte mycket att hämta.

Det var efter dryga fem minuter som matchens enda mål kom. Daniel Mendes skarvade en boll från vänster del av straffområdet, inåt till "I´ll capitano" som, hör och häpna, drog till med högern. För att förtydliga sensationen i just detta med högern, skall sägas följande. Då och då hörs röster från Råsundas läktare att Daniel Tjernström knappt kan använda högerbenet, med tillhörande fot, till att gå på. Även om detta är rätt elakt sagt, så är ändå budskapet i rätt riktning. Tjernströms föredrar helt klart att nyttja vänstern. De flesta som uttrycker dylika kommentarer skulle nog förövrigt vara ganska nöjda om de överhuvudtaget hade någon fot att använda på samma sätt som "Tjerna" gjorde igår.

Hursomhelst. För att göra en lång historia kort, så drog han, Tjernström alltså, till med stödjebenet, hårt och välriktat förbi en chanslös Dembo Torray.

Efter den först magnifika halvtimmen av de svartgula, föll laget sakta men säkert, som en naturlig följd av bland annat den hårda press laget brukade i inledningen. Djurgården fick långsamt mer boll, och tog, efter viss tveksamhet vad det verkade, fler initiativ.

Några målchanser hade dock både de blårandiga och de gulsvarta svårt att skaka fram. Åtminstone några farligare. Både i första halvlek, såväl som i den andra. Som fotbollsmatch betraktat så präglades den av ganska bra tempo och passningsspel, med täta hårda dueller, speciellt på mittfältet. Men särdeles underhållande (om man med underhållande främst menar mål och målchanser) var det inte.

Berikad (jag ser det så; andra ser det på annat sätt) med svartgult hjärta, satt jag främst och njöt åt Markus Jonssons (som Hegerfors, när jag såg matchen i bandad version efteråt, alltid kallade Nicklas av någon outgrundlig anledning) och Jimmy Tamandis yttebacksspel. Att Dulee Johnson och Wilton Figueiredo visade klass och att Kenny Pavey och Mattias Moström arbetade flitigt längst sina respektive kanter, var andra ingredienser som värmde ett hjärta. Men främst var det Tjernström.

Jag har skrivit det förr, men jag gör det igen. Hur orkar karln? De belackare och förståsigpåare som ifrågasatte huruvida Tjernström skulle hinna med i tempot i Allsvenskan tänker jag bara le åt. Möjligen flina lite. Så fel, så fel, så fel. Han har varit AIK:s kanske jämnaste spelare. Aldrig dålig, alltid bra. Kanske inte alltid bäst; men alltid bra.

Sättet han agerar på inger respekt. Viker aldrig ner sig. Berikar kanske inte laget med någon specifik spetskompetens, men är själen, hjärtat och lungorna. Tjernkraft helt enkelt.

Så när jag under onsdagen går ut i den kvarglömda sommaren är det inte utan att man börjar filosofera lite. Vad rör sig bortom sju omgångar? Vad händer i november? Tankarna liksom bara smyger sig på; eller flyter upp. En tanke krokar tag i en annan och sen är det igång. Spekulerandet. Detta alltid lika engagerande. Hindrar mig dock, när jag kommer på mig själv med att gå där och småle. November känns lika avlägset när kvicksilvret visar på över tjugo plus, som spekulerandet angående dyra metaller gör när det återstår sju omgångar av Allsvenskan.

Nåja, avlägset och avlägset. Kanske inte, men om dryga fem dagar kan det vara helt annat ljud i skällan. Men detta är förmodligen en av de få texter efter derbyt mellan AIK och Djurgården som inte innehåller ordet guld och AIK i samma mening. Så njut.

Men... åh... Jäklar också.

Ad interim.

Text: Göran Strömberg
Foto: Bildbyrån
[060922]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.