|
Startsida
Ett olycksfall i arbetet Ja-happ! Nere på jorden igen då, ska det väl heta.
Så här med över ett och ett halvt dygns distans till motgången i årets sista derby känns det ändå som att man kan ta det hela med jämnmod. Flera aspekter därom har dansat runt i mitt medvetande, och många skulle säkert kunna sorteras in i lådan för försvarsmekanismer. Men faktum kvarstår att detta bett inte gjorde så ont. Eller om så var fallet, gick det snart över. På en vanlig höstmörknande, om än rekordljum, tisdagkväll kan alltså en serieledning, som skulle ha kunnat bli till ett rejält fast grepp, flyga sin kos. Att huvudkonkurrenten Elfsborg, som nu hade Örgryte hemma på konstgräset och i nästa omgång tar emot Öster, är inne i ett fullpoängsstim måste man däremot vara helt mentalt förberedd på. Eller för att ta det hela med skidåkarmetaforer: rycket i näst sista backen uppe i skogen gav en lucka, men den åts snart igen, och nu ligger antagonisten precis före i spåret. Den mentala taktikens tid är inne, snart hägrar upploppet och målfållorna. Klungan känns för stunden avhängd, men större skrällar har skett i ett mästerskap än att en eller annan skulle kunna tjurrusa bakifrån om man inte ser upp. Det gäller att driva med taktik, utan att släppa motorkraften. Vi samlades ett gäng optimister på en kinakrog i Solna Centrum ett par timmar före avspark. Själv var jag lugn som en filbunke. Inte därför att jag förutsatte att tre poäng bara var att hämta. Utan att jag redan före match ansåg att AIK: s läge inför upplösningen likaväl vore gott även vid motgång. Att drömma om ett sexpoängsförsprång var uteslutet, definierat av boråsarnas ovan nämnda spelprogram. Men alla andra resultat har dansat vår, och förvisso Elfsborgs, väg senaste tiden. Bara att tacka och ta emot, annat var det för blott två år sedan! Vi vandrade bortåt mot ett allt mer folkfyllt arenaområde. R hade dagen till ära fått med sig svåger-R och kusin-R (tjatig familj det där). C kom utan familj och broder M hade dubbelbokat med en födelsedagsmiddag för sin mor, så den biljetten fick gå för reapris till en månglare. Glädjande nog kom ingen och satte sig på platsen – det är alltid lika roligt att blåsa ockrare! Men lagom till säsongens efterrätt fick jag äntligen med en gammal goding ur persongalleriet, kamrat JR, som flyttat ännu längre ut i Bajentrakter än jag själv bor. Förväntningarna var höga, visst har vi alla förlikat oss med Den Förbjudna Tanken, det faktum att guldet kan vara inom räckhåll snart. Och Hammarby har ju på sistone gått som tåget fast baklänges så att säga. Deras skadeproblem är väl förvisso en västanfläkt av vad Gnaget gick med i fem år i sträck, men ok, flyt har de inte haft andra halvan av säsongen. Utöver detta var det ju revanschdags, och visst kunde vågen från senaste derbysegern ridas på. Vi äntrar just före avspark, stämningen är förtätad, och när domaren blåser i sin pipa hör jag mig själv vråla: ”KÖR ÖVEEER!!”. Vad jag fick detta ifrån vet jag inte, men klart är att aldrig har ett lag följt min uppmaning så konkret som – tyvärr – Hammarby gjorde. Det var ju faktiskt inget snack i första halvlek, och jag kan inte minnas när jag senast såg AIK så bortkollrade på Råsunda mot svenskt motstånd. Jag var inte ens frustrerad i paus, hade bara sett något vars målresultat var följdriktigt. Ett Hammarby av idag kan inte räknas bort som det där svängdörrslaget de genom åren uppfattats som att vara. På samma sätt som myten om gemytet på Söderstadion påstås ha krossats för någon månad sedan, är det dags för egen skull att ta död på myten om att Bajen alltid har losermentalitetens självbild. Det som skedde i tisdags på nationalarenan var att ett lag med vilja, kamp och fart utmanövrerade ett som var för mätt. Men visst, fotboll är fotboll, och hybris är hybris. Den medgång som AIK haft hittills i år gjorde att man inför andra halvlek kände att det nog kunde komma att vända. Sanningen var nog att de grönvita slog av på takten och kontrollerade tillställningen. Rikard Norlings tidiga byten, det första förvisso påkallat av en skada på Kenny Pavey, var denna gång inte trumfkort nog. Att Dulee Johnson byts ut är också i år ett ganska tydligt bevis på att AIK inte fått igång spelet alls. Tycker i och för sig att Mattias Moström kämpade väl i andra, och var kanske bäste hemmaspelare, borträknat Daniel Örlund som stundtals höll siffrorna nere. Det är meningslöst, men visst kan man fundera på hur matchen utvecklats om inte Örlund gjort sitt enda misstag redan i andra minuten. Hammarby fick kvitto direkt på sin satsning, hade de inte fått det, hade matchen möjligen blivit annorlunda. Och två gånger – en i var halvlek – tog bollen i målvaktens högra stolpe vid Södra läktaren. Den första rullade retfullt, om än snyggt, i mål. Den andra studsade rakt ut efter Bernt Hulskers nick. Ibland behövs det inte fler marginaler åt rätt eller fel håll för att en match får en annan upplösning, oavsett vad som vore rättvist. Hur förhåller man sig nu då till den här uppenbara torsken? Helt klart är AIK:are i gemen rätt ovana vid detta tillstånd under de två senaste säsongerna. Den mest självklara klyschan att ta till som tröst är väl ”en gång är ingen gång”. Eller ”ett olycksfall i arbetet”. Minns ni Boden borta i upptakten av förra hösten? Det är idiotiskt att påstå att ett tappat initiativ kan vara en fördel, men, för att återgå till skidloppet, det är ibland skönt att stå där bakom och låta konkurrenten fånga upp all vind. Hur bra är Elfsborg på att bära favoritskap? Det är sex omgångar kvar, arton poäng att spela om. Positionerna kan i princip växla varje vecka. Efter Örgryte-matchen är det ett EM-kval-uppehåll igen. Visst bör Norling kunna det där med att slicka sår?! Och även om lokalkonkurrenterna vann rättvist för andra matchen i rad, så försökte Gnaget spela sitt spel. Dessutom: av fyra derbyn har AIK vunnit två, och förlorat två. Personligen kommer jag alltid att föredra exakt det utfall som året gett, om detta är förutsättningarna. Till sist kan man ju också glatt konstatera att AIK ändå är tillbaka på tronen igen. Att motståndarklacken mot slutet rusigt sjunger ”Inget SM-guld för AIKååå…” kan inte tas emot som annat än ett erkännande. Från ett klassiskt underdog-perspektiv. Vissa ränder går trots allt aldrig ur. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
