|
Startsida
Blåbärssoppa, någon? Jag hade en frisör en gång som jag trivdes mycket med, och återkom till när behovet uppstod. Tyvärr för mig gick hon vidare till andra yrkesroller. Någon gång när jag givit beröm över att man alltid varit nöjd, svarade hon med klyschan: ”i den här branschen är man ändå aldrig bättre än sin senaste insats”.
Det där har hängt kvar i mig, kanske mest för att jag tror den uppfattningen är gängse vad gäller många andra aspekter av livet och dess prestationer. Samtidigt som jag förstår relevansen, irriterar den mig en del. Visst måste man vara mindre labil i sin åskådning än att man alltid värderar endast det senaste, och glömmer tendenserna före, eller dem på lång sikt. Fråga aktierådgivare, till exempel. Överfört på vår kära klubb blir det hela också tydligt. Inte minst därför att mina känslor efter det mållösa mötet på Nya Ullevi, säsongen andra kryss där, är av ytterst blandad natur. Och jag vill komma ur den här tankelabyrinten med inställningen att det fortfarande ser ljust ut. Mycket ljust. Men. Det finns skuggsidor i det hela, och jag börjar med dem. Det är 15 poäng kvar att spela om, och det är inte alls osannolikt att något lag prickar höstens hetaste toppform och tar minst 13. Lagen som jagar AIK och Elfsborg är sex till antalet – så många skulle i teorin kunna vara ett som kommer ikapp. Media överträffar sig själva med att utse än det ena, än det andra av lagen i den sextetten till ”dem som hakar på guldtåget”, eller ”dem vars sista chans gick”, beroende på poängutfallet i varje omgång. Detta har pågått sedan slutet av augusti. Om både AIK och Elfsborg får problem med att spelet utväxlas i trepoängare, tappar lite onödigt initiativ eller får skadebenägenhet, så kan alltså mycket väl den ädlaste medaljen hamna annorstädes. Det är inte det mest sannolika, men heller inte årtiondets skräll. Nästkommande kombattanter, Helsingborg, ligger närmast till, såväl poäng- som formmässigt, och har ett spelschema som gör att de i högre grad än andra kan påverka situationen. Jag vågar också (tyvärr) nästan lova att är det någon match som tänder en viss Henrik Larsson, så är det den på Råsunda… Och bara en poäng bakom: De Onämnbara. Som alla räknar bort, inklusive de själva utåt sett. Glöm dock inte att de har Häcken och Öster hemma på schemat! Hu, säger jag! Och AIK:s självklara flöde som fanns där under sensommaren tycks ha mattats, åtminstone till en del. Grundspelet sitter, men Rikard Norlings manövrar, såväl före som under spelet, verkar inte för tillfället lika skräckinjagande matchavgörande. Den berömda målfabrikationen är ett exempel. Sedan urladdningen mot Öster har AIK under september producerat tre mål på fem matcher. Ett på en omdiskuterad offside. En straff, och så Daniel Tjernströms förvisso underbart matchavgörande i förrförra derbyt. Skadeläget, och tajmingen i avstängningar, är annat som man kan roa sig med att oroa sig för, om ni förstår vad jag menar. Jämfört med tidigare säsonger betyder det ingenting. Men visst känns det surt att Kenny Pavey nu kan ha spelat färdigt på ett tag, och att Mats Rubarth också blev indisponibel. Det är kanterna som såras, den här gången högerbacken avstängd, nästa vänsterbacken och vikarierande kantspringaren. Har favoritskapet börjat betunga? Är det i något kryptiskt jantelags-Sverige lättare att ha självförtroende om ingen annan tror lika mycket på det man gör? Eller är det, som jag hoppas, bara så att omgivningen, alla vi som bryr oss nästan lite väl mycket ibland, har en tendens att övertolka just detta med den senaste insatsen. Det var inte någon perfekt frisyr som Gnaget klippte till mot Örgryte. Men den får duga?! Matchen följde jag via webbradio. Tyvärr får man nu inte tillnärmelsevis lika professionell rapportering som när AIK:s egen fick sända. Mer neutral förstås, men långt ifrån mindre analytisk och kunnig, vad gäller BÄGGE lagen, är min bedömning. Nu är det som det är, och kommentatorn lyckades missa att beskriva Nicklas Carlssons ryggsäcksroll mot Ailton, så som mot Anders Svensson i Elfsborg härförleden. Det hade varit kul att se eller höra mer av. Tv-bilderna efteråt visade på ett beteende som måste varit vansinnigt enerverande. Ungefär som ett sånt där kaxigt och kraxigt Eniro-troll som man möter i reklamen. ”Vi vet var!” Carlsson visste definitivt var hans uppdrag skulle utföras. Och för att då låta axlarna sjunka ner en aning, och se med en lugnande cocktail mixad på förnuft och en skvätt is-i-magen: 0-0 är aldrig speciellt upphetsande, men en poäng på bortaplan är heller aldrig någon katastrof. Det är lätt att falla i den klassiska upphaussade ”toppen mot botten-fällan”, och få fel förespeglingar. Örgryte har haft en usel säsong, men några dunungar är de inte. Och visst stod det klart före måndagens matcher, att om AIK höll samma poäng som Elfsborg efter deras respektive uppdrag, så skulle detta vara finemang. Att sedan boråsarnas debacle på pappret får anses vara klart större än Gnagets, kan knappast skada i den mentala kapprustning som nu råder. Jag tror nog Norling förstår att värdera andhämtningspausen som nu EM-kvalet innebär. Att bänka Wilton Figueiredo från start, trots nämnda skadeläge, kan visa sig vara värdefullt inför slutspurten. Nu vet han att ingen plats är given. Och såväl Daniel Mendes som Miran Burgic fick besked om att de räknas med rejält inför de avgörande matcherna. Sommarsvalan Gabriel Özkan klev tydligen in och tog för sig rejält också. Så med denna trupp är det lätt att fokusera på möjligheterna i stället för hindren. Sammanfattningen återför situationen till liknelsen vid skidloppet. Vi var beredda på att huvudkonkurrenten skulle försöka sig på ett ryck vid foten av sista backen, den som är så nära målet att man redan hör stadionpublikens sus. Men det gick trögare än väntat, och det är just nu inga som helst problem att följa i spåret. Halkade han till? Var inte glidvallan så ypperlig som vi befarat? Svårt att avgöra om det finns en oro i hans ögon, där man själv ligger tätt bakom. Men se upp! Längst bort i skogsbrynet, med bara den senast tillryggalagda raksträckan emellan, dyker klungan upp. De har turats om att växeldra, och några ser starka ut! Tyvärr har de fått syn på oss, och nu gäller det att ta initiativ innan de jagandes adrenalin slår oss som en tryckvåg bakifrån. Just som det börjar tätna, blir det reklamavbrott i elva dagar. Fortsättning följer. Blåbärssoppa, någon? Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
