Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Jublande glädje, djup sorg, strålande artisteri...

Fotboll är skådespel. En nätt liten tvåaktare på en undanskymd teaterscen, eller ett klassiskt drama med alla inslag av stora upplevelser: jublande glädje, djup sorg, strålande artisteri, espri, tyngd och överväldigande kulisser. Det klassiska skådespelet var ett verk av och för gudar. Och gudarna sitter där uppe på Olympen (Olympia?) och mejslar fotbollens alldeles säregna dramaturgi.

Olust känner vi förstås, där vi med över 20 000 likasinnade vandrar bort från Råsunda med sluttande axlar, tomma ögon och lungor skrynkliga som dadlar av den sista anspänningens uppgivna utandning. Ändå har vi fått se ett AIK bjuda på en rejäl uppvisning mot landets formstarkaste elva. Sett nya gulsprakande stjärnor tändas mot det sammetssvarta firmamentet, och gamla trotjänare som verkade älska scenens ljus.

Men vad hjälper det. Vad ger den innerliga kärleken mellan de älskande tu, om de ändå sticks ned i slutet av pjäsen? Men någonstans får den känslan också ge sig själv förbud! Detta måste utväxlas i ilska. Hur hett vi nu åtrår det guld som de gäckande gudarna försöker förvägra oss. ”Fröja mig lockar och Fröja mig nekar”, som C-M Bellman skaldade i epistel 35, den som också kallas ”Bröderna fara väl vilse ibland”. Och visst kan det kännas så. Lite vilse ibland. För oss ”bröder”.

Men ändå: Hur uppstår en sådan palaver? Tre man på ett inkast. Naturligtvis regisserades det så att slungaren var den för dagen impopuläre AIK-föredettingen Fredrik Björck. Vad är det för krafter som gör att så många felbeslut, i ett så skälvande avgörande moment, får denna grymma konsekvens? Varför rusar tre man på bollen? Varför tar Daniel Arnefjord, vars varumärke är säkerhet mer än skönspel, ett nickbeslut när han omöjligt nådde lädret med pannan? Och varför varför dirigerar inte namnen Örlund situationen genom att stå kvar eller skrika bort klungan? Det får vi aldrig veta.

Det är något andäktigt över ett jätterusigt publikhav, som så fullständigt tystnar. Det är för de största stunderna, de när kulan rullar rätt väg i de mest osannolika vindlingar och trillar ner i facket man faktiskt satsat sina sista marker på, det är för dessa stunder som man måste betala med sånt här. Och medan belackare och huvudkonkurrenter jublar käken ur led måste AIK fokusera på rätt saker:

Man leder, i skrivande stund, serien och kommer som mest vara två poäng efter, när tolv finns kvar att kriga om.

Eldprovet, vägvalet om initiativ i slutstriden, förskjuts nu en vecka. Det känns väldigt avgörande hur utfallet blir i Halmstad. Med ilskan, den ovan nämnda, går jakten vidare.

Spelet stämde i stora delar av matchen, framför allt i andra halvlek. Och målskyttet lossnade, även om också många lägen brändes. Detta sistnämnda borde kanske vara än mer försmädligt än en enskild felstuds i 93:e minuten.

Vilka som spelar var, när och hur verkar vara ett konventionellt spörsmål som Rikard Norling utraderat ur sin spelfilosofi. Vem som helst kan göra vad som helst (nästan!). I mitt tycke var 0-1 i paus något snöpligt, även om motståndarna verkade ha betydligt vassare uddar än Henrik Larsson i lördags. Då plockas Dulee Johnson ut i halvtid! Den kanske mest givne i startelvan, den oumbärlige sedan Derek Boatengs flytt. Och nr 30 hade alls icke varit dålig, så själv befarade jag skada. Resultatet, in med Miran Burgic på topp, vet alla. Och att Nicklas Carlsson kom igång med sitt höstnickande som minner om förra året, blev ju en höjdpunkt.

Norling har skallen. Låt oss alla lita på det. Nu finns det ingen anledning att hymla om vad vi förväntar oss. Det kan inte en försvarsmiss på övertid hindra det minsta!

I en text späckad av allsköns metaforer från teaterns, visans och casinots värld avslutar jag ändå med att vara min liknelse trogen:

Vår skidåkare visade sig ha krafter som höll hela backen, en motor som fortsatt spinner jämt. Nu togs kommandot igen, men precis vid krönet, när den bakomliggande klungans tät började ge upp hoppet, så sker det där olyckliga. Ett felskär, en stav som trasslar sig med bindningen. Någonting, men tempo tappas. Frågan är om huvudkonkurrenten ser det och försöker sätta in en stöt. Frågan är också om några andra lösgör sig ur klungan där längst ner i backen och får nyrepat mod av att de såg snubblet?

Men vi är på krönet nu, och blickar över den flacka utförslutningen in mot stadion. Återvinn rytmen, glöm feltrampet! Kanske hamnar vi bakom antagonisten när glidet börjar, kanske inte. Men se inte om bakåt, det är framåt framåt som gäller. De sista uppmuntrande skriken från teamets folk i backen klingar bort, och på den stora arenan reser sig nu publiken och riktar fokus mot skogskrönet.

Tiden är inne. Nu blir det åka av. Nu är det bara målsnöret i fokus! Nu gäller det, som aldrig förr, att älska mjölksyra!

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[061016]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.