Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Nicklas Carlsson jublar efter 2-1-målet.

Ett steg io rätt riktning

Det var inte mycket mer än tjugo sekunder kvar att spela när förre AIK:aren Fredrik Björcks långa inkast nickades i eget mål av en mycket olyckligt Daniel Arnefjord. Otroligt, jäkla synd att det kom just där, just då och blev så påtagligt olycksaligt. Men, sådana saker händer och vi måste lära oss att leva med dessa "olycksfall i arbetet" och gå vidare med lärdomen att "it ain´t over until the fat lady sings".

Ska först här inledningsvis erkänna - det är lika bra - att det krävdes några timmar att smälta det hela. En middag och ett par klockvarv senare satte jag mig vid datorn. Hade jag gjort det direkt hade det förmodligen mest blivit smädelser och okvädningsord. Ett par timmar som andningshål krävdes för att hålla fingrar och hjärna i styr. Besvikelsen var enorm där, högt uppflugen på södra övre, tillsammans med bror och svåger. Själv hade jag laddat i ett par dagar, med crescendo i går natt då jag drömde om bortaseger med 4-1. Jag kan säga att jag vaknade kallsvettig och med ännu sämre morgonhumör än vanligt.

Ni får ursäkta ordvalet, men det kändes riktigt, jäkla onödigt. 0-1 paus var inte logiskt, men ändå ett faktum. Helsingborg och speciellt Luton Shelton kändes vassa när de kom i sina attacker. AIK spelade sedvanligt, med mycket boll och finurligt passningsspel, men rörelsen i anfallsspelet var något sämre än den varit tidigare på säsongen.

Efter paus byttes Miran Burgic in mot Dulee Johnson vilket visade sig vara mycket lyckat. Dulee hade inte varit dålig, långt där ifrån, men Burgic behövde inte mer än en chans och drygt en minut på sig innan han kvitterat.

Vi spekulerade en del, bror, svåger och jag själv, om vem som skulle byta med Burgic, när vi såg att denne fick order om att värma för spel av Novakovic mitt i halvtidsvilan. Vi trodde nog mest på att Gabriel Özkan skulle få kliva av, men fick som sagt fel. Nämnde Özkan genomgick också någon slags förvandlig i paus, för den något tillbakadragne och i skuggan vilandes nummer 29, fick en väldig fart. Han tog initiativ, passade, dribblade och var mer rörlig än räntorna var i början på nittiotalet. Detta bidrog till att hela AIK:s anfallsspel blev rörligare och bättre. Energin och pulsen som gradvis försvunnit, ju längre den först halvleken led kom hastigt och lustigt snabbt tillbaka, och det finfina inlägget från Özkan ställde Burgic helt fri.

2-1 kom drygt elva minuter senare. I sextionde matchminuten fick AIK och Wilton Figueiredo en frispark. Den skruvade nyss nämnde Figueiredo hårt mot Daniel Andersson i Helsingborgsmålet och halvannan meter framför denne dök Nicklas Carlsson upp, satte dit skallen, och kunde strax därefter springa fram till den norra läktaren för att fira sitt andra mål för säsongen, tillsammans med publiken.

Resten av matchen blev en lång pina och ett evigt klocktittande. Vi sögs alla in i en annan tidszon, där klockan helt plötsligt tog två minuter på sig för att få sekundvisaren att gå ett varv. Tiden stod nästan still, vad det verkade. En evighet senare, fram emot den åttionde minuten, började trots allt till och med en orolig själ som jag att vädra full pott. Helsingborgtrycket verkade utebli. Visst skapade de en del halv- och en och annan helchans, men av det där riktiga trycket såg vi inte mycket.

AIK höll till och med på att definitivt avgöra med ett 3-1-mål vid ett par tillfällen. Daniel Mendes och Pierre Bengtsson, som för övrigt gjorde ett piggt inhopp, hade ypperliga lägen, men missade tyvärr.

Istället fick Helsingborg ett inkast, efter nittiotvåochenhalvjäklarsminuter. Ett sju, åttatal meter från hörnflaggan, till höger sett från Örlund i målet. Björck kastade förvisso långt, men målet uppstår tyvärr inte på grund av att Helsingborgsanfallare var framme och störde och irriterade, utan brist på och/eller avsaknad av kommunikation mellan försvar, denna gång personifierat av Daniel Arnefjord, och målvakt Örlund, är nog främsta orsaken till den olyckliga kvitteringen. De flesta inblandade är nog rörande överens om att det kändes onödigt. Jäkligt onödigt. Men, som sagt, olycksfall får man räkna med, det är sådant som händer, vi får lära oss av det här och allt det där. Hursomhelst kändes det tråkigt och onödigt.

Annars var matchen ett steg i rätt riktning. Efter att ha gått mållösa från två matcher i rad där spelet stundtals klickat, så såg det nu klart bättre ut. Den svacka som många befarat att AIK hamnat i är nog, med fortsatt hårt jobb, utom fara. Självförtroendet är fortfarande högt och det verkar inte heller vara något större fel på moralen i laget. 0-1 vändes till exempel till 2-1.

Härnäst Halmstad och efter det Göteborg hemma. Åter en publikmatch att se fram emot. För AIK var 1-1 mot Helsingborg ingen katastrof, trots allt. 0-1 i halvtid blev till 2-1 och sedan 2-2. Elfsborg kan max ta ett tvåpoängsförsprång. AIK har nu också lärt sig, att det inte är slut förrän slutsignalen ljuder.

Kom ihåg att detta även gäller för allsvenskan. 26 matcher ska spelas, därefter räknar vi ihop poängen. Det återstår fyra kvar att spela om och kom ihåg att "it ain´t over until the fat lady sings". Det har Elfsborg inte kunskap om, än.

Ad interim.

Text: Göran Strömberg
Foto: Bildbyrån
[061016]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.