Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Mattias Moström steget före Magnus Arvidsson i Halmstad.

Något slags ingenting

Det blev delad poäng på Örjans Vall. 0-2 i halvtid blev till 2-2 och nog hoppade vi och skrek där i soffan bror O och jag. Efteråt satt vi där, utelämnade åt en kompott av känslor som det var svårt att få någon riktig kontroll över. Vi konstaterade å ena sidan att 2-2 efter omständigheterna var ett okej resultat, men att det å andra sidan försämrar förutsättningarna för en absolut topplacering om ett par veckor.

Första halvlek var inte den bästa. Försvarsspelet såg knackigare och mer halt ut än det gjort på hela säsongen. Anfallsspelet bjöd inte heller det på något iögonfallande och hela tillställningen såg på det hela taget rätt dyster ut. Speciellt då Halmstad exekuterade två av sina anfall i första halvlek, bakom en till synes moloken Daniel Öhrlund.

I slutet av första akten börjande dock de svartgula repa mod och tog över mer av boll, spel och initiativ. Så visst började vi nära ett visst hopp, om en svagt, bror O och jag, uppflugna i soffan 60 mil från händelsernas centrum.

Andra halvlek blev den första lik på en del sätt, medan den på andra punkter blev dess raka motsats. AIK fortsatte, åtminstone till en början att erbjuda ett generöst försvarsspel, där halmstaiterna inte stördes eller pressades allt för mycket när de kom i sina allt mer sällsynta attacker. Halmstadspelarna visade prov på teknik, snabbhet och en förmåga att vaska fram farliga chanser ur intet. Om det sedan var en produkt av bra anfallsspel, frikostigt försvarsspel, eller en kombination av dessa båda faktorer båda ska jag låta stå osagt.

De svartgula hade också större problem med sitt annars så starka passningsspel. Fler passningar än normalt var feladresserade, eller saknade helt slutstation. En viss del av detta kan säkert förklaras av en tung och svårspelad plan, för de blåklädda hemmalaget hade problem av samma karaktär.

Hur som haver höjde sig dock de svartgula var efter tiden led och med sjutton minuter kvar reducerade Miran Burgic, när han påpassligt fanns på rätt plats, vid rätt tidpunkt inne i straffområdet; tog ned en höjdboll som han sedan sköt in till en underbart härlig reducering.

AIK vred efter reduceringen åt tumskruvarna ytterligare, och det var bara i undantagsfall Halmstad lämnade egen planhalva med bollen under kontroll. Det kändes allt mer som om matchen skulle få fler mål, än de tre som ditintills producerats.

Med en sex, sju minuter kvar kom det så; målet, kvitteringen, poängen, hoppet eller hur man nu ska uttrycka det. Markus Jonsson sköt, efter en del rabalder inne i Halmstads straffområde som hade sin upprinnelse i ett farligt inlägg från Mattias Moström, ett skott som Niclas Carlsson styrde i mål via knäet. Det var glädje och lättnad, men samtidigt ett konstaterande av att det fortfarande fanns tid att spela på. Tid att avgöra.

Vi fick känslan där i soffan, att detta ändå kunde bli dagen då de två förlorade poängen mot Helsingborg häromsistens vanns åter. Tyvärr uteblev dock ytterligare mål och poäng. Även om de svartgula skrapade fram ett par bra lägen så blev det aldrig riktigt, riktigt nära.

Så det var med en märklig samling känslor i kroppen vi satt där i soffan, ett par minuter i sex. 2-2 och en poäng var inte förödande i guldstriden, långt därifrån. Men 2-2 var knappast ett på förhand bra resultat. Ändå var det svårt att vara riktigt missnöjd. 0-2 i halvtid som blev till 2-2, får ändå anses som godkänt (och för den delen också rättvist. Lagen hade var sin halvlek). Så det var svårt att vare sig vara riktigt förbannad, ledsen eller missnöjd; men heller ej glad, upprymd eller nöjd. Det blev mer något slags ingenting. Ett sökande efter passande känslor. Varken kropp eller själ hittade rätt element utan resten av kvällen blev, trots en trevligt middag med efterföljande fest, ett slags själens sökande, likgiltig inför yttre tilldragelser.

På måndag kväll kommer förmodligen både själ och kropp ha dylika problem. Det ligger i sakernas natur att tvilling och/eller brödraklubbar inte stöttar varandra i vått och torrt. Visst vill, åtminstone de flesta av oss, att samtliga tre stockholmsklubbar ska återfinnas i allsvenskan. Det är härliga matcher; derbyna. Vad som dock inte hör till vardagen är att man intensivt och med stor spänning följer varandras matcher i serielunken mot övriga lag. Undantaget som bekräftar regeln återfinns dock måndag kväll, på Söderstadion. Än mer ovanligt blir det då de flesta svartgula (förmodligen) under en tvåtimmarsperiod, innerligt hoppas på grönvita tre poäng.

Jag vet att jag kommer att hoppas och vara ett stort grönvitt fan under dessa timmar. Både min kropp och själ kommer förmodligen att undra vad tusan det är som pågår. De kommer antagligen vidare spekulera i huruvida jag genomgår någon slags livskris eller inte. De kommer säkerligen med eftertryck protestera på något sätt och hävda att de som min persons kanske viktigaste stöttepelare och uppbärare inte kan acceptera vad som helst. Jag får då förklara för de båda att här handlar det vare sig om att konvertera, djupare livskris eller något annat världsligt. Det handlar rent och skärt om tre poäng. Att vara eller inte vara i guldstriden. Att ändamålet är gott, trots att medlen kan tyckas vara kalla och hårda. Jag får förklara för både kroppen och själen, att livet trots allt ibland är hårt, men att de får ställa upp och kämpa vidare. Därefter bestämmer jag mig säkert för att, om nu både kroppen och själen ställer upp på allt detta, så ska de belönas rikligt genom att få följa med mig på AIK-Göteborg på torsdag. Då, förhoppningsvis, med AIK bara en poäng bakom Elfsborg. Allt som krävs är att de, kroppen och själen, för ett par timmar blir lite grönvita. Är det för mycket begärt?

Ad interim.

Text: Göran Strömberg
Foto: Bildbyrån
[061022]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.