|
Startsida
Det är för de här stunderna man lever sitt idrottsliv Ibland är det väldigt enkelt. Lika banalt lättsamt som låten ”Lycklig Lycklig” av Ulf Lundell. I mitt huvud spelas den med repeatfunktionen aktiverad, och är hjärnans övertydliga sätt att deklamera sinnestillståndet dagen efter urladdningen. Jag går runt i lägenheten iklädd matchtröja nr 12 med ett leende bredare än marulkens.
Igår var kvällen då ingen kunde blunda längre för det faktum att AIK är tillbaka. I toppen av svensk fotboll, riktigt på allvar. Black is Back! Det handlar inte om flyt eller ystra nykomlingstakter – vi är A-I-K! Vilket är jobbigt för många, men det är bara att tugga och svälja. Stanna upp i detta! Det kanske inte blir bättre, inte i år i alla fall. För hur hett vi än eftertraktar den ädlaste av metaller, är vi ändå fortfarande beroende av andras resultat. Och om det kändes udda att hålla på Bajen i måndags, så betänk att vi nästa helg kan komma att vara extremt beroende av pyamaspojkarnas leverans! Tala om paradox. Det låg i den regnmättade luften som fyllde upp strålkastarljuset på arenan. Känslan att Rikard Norling nu experimenterat färdigt på ett tag. Som om han tagit grabbarna i fyrbackslinjen avsides in på sin kammare, sett dem i ögonen och sagt: det är ni som gäller nu – resten av säsongen. Samma sak med Dulee Johnson. Det som präglade laget i samband med matchens upptakt var beslutsamhet. Det lös om viljan, reflekterat i spegelytan hos ett halsdukshav från 19 000 pers. Själv förutspådde jag startelvan, sånär som på en punkt. Jag trodde inte på Wilton, trots att han tillhört de mer givna. Någon uttalade sig för en tid sedan väldigt träffande om att nummer 10: s form tycks stå i direkt korrelation till utomhustemperaturen. Därför var hans position den enda där jag i förväg hoppats på någon annan (Bernt Hulsker kan jag avslöja – höstmatcherna hör köttandet till!). Så underbart fantastiskt fel jag hade, och så rätt Norling hade (igen!) i att visa brassen fortsatt tillit! För han gjorde med facit i hand sin bästa match i AIK-tröjan, och var utan tvekan planens kung! Det sade ju bara pang! Fem minuter till 1-0. Mats Mats Rubarth lekte som en vårpigg kattunge, och Gabriel Özkan har fått näranog alla att slippa misströsta över Kenny Paveys skadefrånvaro. Wilton regisserade 1-0, och läget fram till 2-0-straffen, där Markus Jonsson åter en gång var så där exekveringssäker som bara han kan. Och sedan följer en extrem kanonad av makalösa chanser, där det enda som saknas är kylan eller flytet i avsluten. Två nog så viktiga aspekter normalt, men vem gråter över sådan spillmjölk efter 4-0 mot Götet? Men Özkans volley var värt ett bättre öde. Nu fick träffens klang istället utgöra grundtonen i löftet om kommande glansdagar… Vi var samlade, det gängse gänget på Övre Södra. Broder M fick med sig kompis G som enda exotiska inslag. Rebecca har under säsongen utvecklats till ett fullfjädrat fan. Snart har hon nog mer koll än oss andra tillsammans på verkligheten kring klubben, med femåringens självklara logik. Men Pappa C har just nu internt rekord i upparbetad grundstress. Allt kan gå åt helvete och kommer så också att göra, är filosofin. Vid 2-0 och en man mer på banan, ett generellt ganska gynnsamt läge får sägas, skäller han som en galning åt det släpphänta spelet. R sitter bredvid och våndas i något mildare form. Jag försöker skämta: ”Äsch, vad då – en reducering skulle väl liva upp och ge nerv åt matchen”. Jag möts, i någon sekund, av två par uggleögon vars blickar avslöjar att de ser något från rymden - något som de aldrig mer önskar beskåda. Kamraterna var närmast paralyserade av trötthet över min totala idioti. Under oss försöker samtidigt element ur IFK-klacken verka farliga. Det blev endast tragikomiskt. Respekt i övrigt till de ganska många fans som tagit sig hit och faktiskt stöttar sitt lag, även om det blåser motgångens vindar i klubben. Så fick ytterligare en trotjänare näta, när Daniel Tjernström tryckte in trean. Redan före kändes det tämligen lugnt, men här var det schack matt. Bonusmålet till 4-0 kom ju på en olycklig nickskarv i södra målet. Tänk om man fick kvitta bort Daniel Arnefjords olycksaliga motsvarighet härom sistens mot den här slumpstudsen? Livet fungerar ju tyvärr inte så. Jag analyserade för mig själv inför torsdagen att det absolut viktigaste för AIK var att inte tappa i tabellen gentemot Elfsborg. Den på pappret troligaste fullpoängaren av de kvarvarande matcherna för guldkandidaten var just Elfsborg - Gais. Nu inte bara höll AIK avståndet intakt, utan återtog initiativet beträffande målskillnaden – just tack vare 4-0 (mot bara uddamålet för Elfsborg). För om AIK i nästa omgång knaprar in en poäng, och målproduktionen blir utslagsgivande, så kommer man i det läget ligga minst jämt med boråsarna. Då kommer antal gjorda mål, Gnaget har fyra fler, avgöra. Men AIK: s absolut största chans består nu i att Helsingborg också alltjämt har chansen. Baxters pojkar måste vilja, och Olympia är en skräckarena för Elfsborg: 0-7 de senaste två åren! Ett lyckat resultat där, och man kan se fram emot måndagens Gaismatch med stor tillförsikt. Minns att AIK vann förra årets motsvarighet med 3-0. Men minns också att vår symbol förnedrades av tokdårar som anföll hemmalagets läktare. Det kan vara värt att reflektera över, i dagar när tongångarna i vissa subkulturer piskat upp hatstämningen mellan öst- och västkusten. * Skidlöparna är inne på stadion nu. Klungan bakom är skingrad, ur den har en tydlig bronskandidat lösgjort sig, kämpandes i tempo furioso, medan de andra agerar mer uppgivet. Flaggorna vajar och publikens fraktioner gör allt för att mana fram just sin favorit. Loppets ledare har ännu greppet, i det raka obarmhärtiga spåret som leder fram emot den sista kurvan, och de sista upploppsmetrarna mot mållinjens befrielse. Nu är det bara Kampen kvar. Mano a mano. Och visst tycks tvåan ha valt ett utmärkt läge! Trots ledarens sluggerförmåga verkar vår löpare bakom ha både glid och stavteknik på sin sida. Många väntar på ett eventuellt ryck. Skall han byta spår nu och utmana före kurvan? Eller är han så kall att han fortsätter leka med möjligheterna ända in till de sista stavtagen? Eller, har ledaren faktiskt en växel till som avgör? Frågor, frågor. Allt avgörs den närmsta halva minuten. Vi når loppets dallrande klimax inom tidsrymden för en andhämtning. Triumfens ögonblick kan snart vara ett faktum! Det är för de här stunderna man lever sitt idrottsliv. Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
