Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Pierre Bengtsson i regnet på Nya Ullevi.

Heja, alla Stockholmare!

Det blev inte som jag tänkt mig. Det blir sällan så. Så efter mötet med GAIS på måndagskvällen konstaterar jag lite försynt för mig själv att kärlek emellanåt tenderar klä sig i de mest besynnerliga klädnader och färger. På söndag är de naturligtvis svartgult som gäller, som vanligt, men även vissa inslag av blårandigt kommer vara attraktivt.

Jag vet att en del av Er därute möjligen ryggar vid tanken, men det måste som sagt vara ändamålen som helgar medlen. Här är avsikten av ädlaste och tyngsta betydelse, varför jag ansluter mig till skaran som håller samtliga tummar (fast jag har hört att det är en tumme som gäller för tur, så det blir nog till att hålla endast den ena) för stockholmslagens väl och ve i sista omgången. För åtminstone två tredjedelar, den svartgula och blårandiga, får det gärna sluta med vinst. Nåväl, de grönvita kan även de gärna få med sig någon poäng... eller varför snåla; låt samtliga storstadslag vinna sina sista respektive matcher i allsvenskan anno 2006, så bli jag nöjd – mycket nöjd.

Hällregnet, syndafloden, eller vad det nu var som pågick under måndagskvällen i Göteborg förstörde AIK:s möjligheter att på egen hand avgöra allsvenskan. Nämnda regn förstörde också det mesta av spelet, även om underhållningsvärdet ändå blev ganska stort.

Planens kondition och spelets kvalité försämrades i ett linjärt förhållande till varandra. Det ena gav det andra. Men i takt med att spelarna fick svårare att få passningarna till rätt adress, skott och inlägg att hamna på ungefär tänkta platser och överhuvudtaget hade jämt göra att hålla sig på benen, steg åtminstone underhållningsvärdet.

Spelarna i båda lagen stod för heroiska insatser och höll med gemensamma krafter matchen på en anständig nivå under lång tid, medelst minst sagt bedrövlig inramning. Även om förmodligen de flesta svartgula och grönsvartrandiga fansen som bevittnade det hela stundtals hade lätt att hålla sig för skratt, så måste det för neutrala vittnen ha varit en ganska kul match. Vilken normal situation som helst kunde i ett nafs, genom en lagom tajmad, eller otajmad kullerbytta eller saltomortal, förvandlas till het målchans. Men som sagt, vissa av oss hade lättare att hålla oss för skratt. Däremot fick hjärtat sig en rejäl genomkörare. Att från vilopuls ruschas upp i max på nolltid kan väl aldrig vara speciellt hälsosamt?

Jag resonerade med mig själv i halvtid där i soffan framför tv:n, i skydd från både regn och blåst och utrustad med både kaffe och saffransbulle (jodå, det ska börjas i tid), huruvida GAIS eller AIK drabbades, respektive gynnades mest av de rådande omständigheterna. I mitt, vilket här bör iakttagas, något partiska resonemang framhöll jag för mig själv att AIK å ena sida är det mer spelande laget, där en av grundbultarna är ett ofta kort och snabbt passningsspel, vilket i början av matchen var svårt att effektuera och som sanningen inte blev lättare var efter tiden gick. Därav menade jag att AIK drabbades mest av de förhärskande förhållandena. Å andra sidan, påpekade en annan del av mig, kan det verka som ett väl enögt argument då det regnade lika mycket på båda lagen. Förvisso, svarade jag då mig själv, men jag tror nog ändå att AIK drabbas lite mer än GAIS.

När således den ena delen av mig envist vidhöll att AIK drabbades mest och den andra halva så långt, tydligt märkte att han inte kom vidare i diskussionen gjorde han nog rätt i att låta det hela bero. AIK drabbades, om än lite, så åtminstone mer, än GAIS av vädret.

Alltnog. Matchen slutade mållös, vilket direkt efteråt tyckes en smula märkligt. För chanser saknades inte. AIK hade en handfull mycket heta lägen och GAIS var inte mycket sämre de. Både Daniel Örlund och Dime Jankulovski stod för ett par mycket fina räddningar.

Viljan att vinna, och modet att våga vinna fanns där innanför tröjan och skjortan hos varje svartgul spelare och ledare. Det var mycket glädjande att se. AIK hade det mesta av spelet och bollen, men GAIS var verkligen inte ofarliga och James Keene är en mycket giftig och irrationell anfallare.

AIK hamnar inför sista omgången en poäng bakom Elfsborg, vilket gör att AIK är beroende av Djurgårdspoäng i sista omgången, samtidigt som man själv vinner. Det är det enklaste scenariot, vilket jag tycker vi håller oss till. Det är dumt att röra till saker i onödan när det inte behövs.

Kommer AIK tvåa kommer jag att bli mycket besviken; i ett par dagar. Vinner de, eller vi, kommer jag knappast kunna sätta ord på min eufori och glädje. Hursomhelst kommer jag med några dagars distans vara nöjd med säsongen. Mycket nöjd. Hade jag blivit erbjuden en andraplats innan säsongen hade jag utan att invända slagit till. Nu kommer en eventuell andraplats kännas en smula, för att uttrycka det prosaiskt, trist.

Men jag vågar likt laget fortfarande hoppas och tro. Det är inte över förrän det är över. Det behöver inte heller vara en nackdel att vara det jagande laget. AIK kan nu bara vinna guldet och eftersom Elfsborg leder serien kan de bara förlora detsamma. Så heja nu alla lag från Stockholm! Må lyckan stå Er bi om söndagen, å framgången le mot Er alla.

Ad interim - tills vidare.

Text: Göran Strömberg
Foto: Bildbyrån
[061031]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.