Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

Hopp och förtvivlan och hopp

Det går fort i hockey, säger man ju ibland. Känslomässigt kan man bjudas på rejäla bergochdalbaneturer i fotboll också! Samtidigt som ritten kan vara energikrävande plågsamt utdragen till flera dagar. Tänk om AIK och Elfsborg spelat samtidigt senast, så hade man sluppit ett dygns själsligt kattguld.

Eller tänk om spelschemat varit omvänt: Att Gais och Gnaget hade gått mållösa av planen i söndags, och man våndats i ett helt dygn fram till att Elfsborg kunnat avgöra hela rubbet igår? Hade man då varit lycklig över 1-1, och haft mer förhoppning nu? Det är ju ändå Status Quo mellan verkligheten och min hypotes. Men bergochdalbanans backar ligger i olika ordning, så magkänslan vid den långa vilosträckan som de närmaste dagarna utgör, hade nog varit annorlunda.

Höstmörkret kryddat med stormvarning fördriver jag dessa dagar i oproportionell del utomhus. Förklaringen heter Alice. Vi springer ut då och då i grannskapet här på Lidingö för att lätta på diverse tryck. Endast förbundna rent fysiskt med ett koppel turas vi om att ha kommandot. Alice har just kommit ur löp och anser alla andra hunddofter högintressanta. Och när luktsinnets instinkter tar över och utväxlas i en ganska muskulös Golden Retriever-kropps vilja, kan en ovan hundförare få känna på ett antal Newton...

Förklaringen till min tillfälliga livshållning är att hussar och mattar, dvs R med familj, lyckats tajma in en Thailandsresa mitt under guldspurten. Fullständigt oförlåtligt klantigt tycker vissa, inte minst sonen L. Ursäkten ligger i att detta bestämdes långt före det gick att förutspå Allsvenskans kalendarium. Men idén har varit ytterst reell – att ta tillfällig semester från semestern och för 20 lakan sticka hem ett par dagar till crescendot. Det kostar att ligga på topp, hur som helst – det har blivit ett antal SMS på obskyra tider.

Som jag skrev tidigare i höstas uppstod nu en företeelse lika väntad som att en baby börjar gnälla när den är hungrig. TV4 var nog ”duktigast”. I att framföra budskapet kring hur oerhört felaktigt vissa domslut och annat bara gynnar AIK. (Känns det igen?). Floskelkungen som samlar på andras grodor satt i studion och tog täten. Det yvdes om det bortdömda målet för Elfsborg mot Helsingborg. Han fick med Daniel Mendes offsidemål från september och kokade ihop tankarna till att domarna givit Gnaget fyra poäng i guldkampen. Experttyckaren lyckades därefter konstatera att AIK ändå behöver fem poäng på de två sista matcherna. Hmmmm...

Jag håller med i sak om att målvakterna har fått en egen regelnivå. Det kanske bör vara så, Daniel Andersson hade ju gjort årets tavla om man som domare inte bedömt att han var otillbörligt trängd och undvikt att blåsa av. Tre av fyra domare hade gissningsvis gjort så som nu skedde. Vilket man kan ha åsikter om förstås.

Att fokusera på detta som matchavgörande, implicit att oönskade AIK får fördelar, är dock inget annat än patetiskt. Händelsen kom i 16:e minuten av en match som därefter haglade av målchanser åt bägge håll. Följer man resonemangen ovan kan man också lyfta fram att Wilton inte fick straff på övertid – i premiären! För var går gränsen för att ett ev. domarmisstag blir ”avgörande”.

Plaskandet på Ullevi var ett sorgligt slagfält. Det var naturligtvis lika ofördelaktigt för bägge lagen, de enda som gynnades av förhållandena var de som önskade 0-0. Eller, vill man hårdra det, så är det unga Gnaget sårbart vad gäller att ställa om spelmodellen till grisigare kamp. Vilket som, självklart var det inte lätt att spela Dulee Johnson-bollar i vätan. Själv hade jag gärna sett Bernt Hulsker från start. Nu bör framföras att trots dessa yttre omständigheter hade det kunnat sluta 2-2 så som chanserna fördelades. Gais var kanske närmast ett slumpmåls avgörande, även om AIK ägde initiativet. Daniel Örlunds insats bör särskilt framhävas i vattenpolomatchen.

Men jag tillhör dem som faktiskt tror att detta ännu inte är avgjort! Kanske är det inget annat än en försvarsmekanism för att låta besvikelsens avtändning jämnas ut under den närmaste tiden. Elfsborg sägs jämte Helsingborg ha spelat Allsvenskans bästa fotboll i helgen – jag såg bara pastejbollar, men ok.

I modern professionell fotboll står såväl miljoner som trovärdighet på spel. Jag vägrar tro att våra småbröder lägger sig, hur hett än vissa av deras "fans" förespråkar det. Jag skulle heller inte ha problem att leva med ett guld som, om det blir så, vissa kommer basunera ut i åtskilliga tider uppstått "tack vare" vissa andra. Jag tar det. Blir det guld, så blir det så därför att AIK tar flest poäng eller har bäst målskillnad efter att 14 lag mött varandra två gånger var sett över en säsong.

Men matchen mot Malmö kan bli en fest, och vi bör förhålla oss så till den hur det än fortlöper i Borås. Det är vårt lag värt! Återkomsten till svensk fotbolls högsta höjder är ett faktum som ännu en supersiffra på Råsundas läktare sjungande bör salutera i novemberkylan.

0-0 i en svår bortamatch mot ett mittenlag i näst sista omgången, vilket gjorde att AIK missade chansen att ha avgörandet i egna händer. Detta släpptes i stället till hela övriga Fotbollssveriges kelgrisar – lagen blir ju det om de kan snuva just Allmänna Idrottsklubben på guldet! Dessa skall bara ta en självklar trepoängare mot ett nederlagstippat långrandigt motstånd i sista omgången. AIK vinner sin avslutningsmatch hemma inför massor av folk. Hur det går i den andra matchen?

Hur det gick? Ja, 1998, som ovanstående stycke text refererar till, minns ni väl!

*

Skidlöparna går in i sista svängen, och just där tycks ledaren välja ett inte alltför gynnsamt spår. Vår tvåa tar nu skäret åt sidan och får ett eget, och förväntningarna stiger till ett segerrytande hos vissa på läktaren. Han stavar för att sätta in sin sista spurt och gå på benpiporna för att ta sig förbi. Kampen ackompanjeras av falsettröster ur etern, minnen från stora dåd. Hylands puck som gliiiider, Plex när Ingemar störtade fram i hanget, eller sportrapparen Lasse Granqvists alla nutidsklassiker...

Men föret är segt. Han stakar och stakar men medan mållinjen närmar sig meter för meter i sekundduellen, så håller ledaren avståndet. Halva upploppssträckan är avverkad och skillnaden består. Några börjar misströsta. Avståndet är intakt. Men det är fortfarande inte omöjligt att hämta in, ifall...Ja, ifall. Det kan bli målfoto.

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[061101]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.