|
Startsida
A bitter sweet symphony... Med Stones ord sammanfattas säsongen ganska bra. Bitterljuv. Åtminstone med bara ett par timmars distans till den sista allsvenska matchen. Fast med någon, eller några dagars ytterligare eftertanke så kommer jag nog känna mig betydligt mer tillfreds; kanske till och med nöjd.
Normalt sett hade en 3-0-viktoria mot Malmö FF varit en härlig seger och stor fjäder i hatten. Speciellt med tanke på hur det såg ut där ute på Råsundas fortfarande relativt gröna matta. Det var formidabel utskåpning. Även om Malmö hade ett par farliga lägen till reducering var siffrorna i underkant. Wilton Figueiredo, Gabriel Özkan, Dulee Johnson, Mats Rubarth och Markus Jonsson var mest framträdande i ett i övrigt mycket välspelande svartgult lag. Laget stod för fart och finess, där gästerna svarade med en för deras säsong synonym insats. Blek. Så angående söndagens match finns inte det mycket att invända. Intet alls faktiskt. Dessutom var inramningen med 30 999 på läktarna fullständigt magnifik. Tyvärr fick kvällen aldrig krönas med ett absolut crescendo. Såsom svartgul ända in i själen önskade man att spelare, ledare samt övriga brödra- och systrasjälar på läktarna skulle få fira natten lång. Det kändes som om vi var värda det efter de senaste årens bryderier med efterföljande metamorfos. Tyvärr räckte det inte ända fram. Så utan att ge mig in på djupare säsongssammanfattningar (jag ber om att få återkomma i det ämnet; säsongen är inte över – Royal League stundar) så måste vi ändå konstatera att säsongen på många sett bjudit på ljuva stunder; även om nu slutet hade en aning bitter eftersmak. Men det kunde ha varit värre. Hade jag blivit erbjuden en andraplats innan säsongen startat hade jag utan att tveka slagit till. Rikard Norling, Nebojsa Novakovic, alla spelare samt alla övriga ledare har gjort ett stort jobb – Tack så mycket! Så medan mörkret eftertänksamt la sin kalla hand över Sverige vandrade jag mot bilen. Hyllningarna hade varit magnifika, trots att eftermiddagen faktiskt inte mynnat ut i det de flesta ändå hoppats på. Den stora publiken hade visat att man håller högsta klass och att man trots allt varit mycket nöjd med lagets prestation denna allsvenska säsong. Och trots detta, eller kanske just på grund av detta kände jag en smula vemod och tomhet. Det kändes mycket långt till den allsvenska premiären och med en brinnande revanschlusta var detta svårt att bära. Satt där i bilen en stund innan jag vred om tändningen till motorn. Satt där och bara kände efter. De bittra och även sorgsna sköljde över mig. Jag hade unnat spelare och ledare detta något fruktansvärt. Jag hade även unnat mig själv och övriga svartgula medsjälar den största framgång. Bet mig själv i kinden för att återfå kontrollen, vred sedan om nyckeln och styrde hemåt. På typiskt Norlingskt manér uttryckte senare kaptenen på vår svartgula skuta att man får leva med det man själv kan påverka och att det även går att lära sig saker dagar som dessa. Han hyllade lagets insats i matchen och att laget får lära sig av säsongen för att bli ännu bättre. Det är alltid skönt att höra Norling tala. Han utstrålar en positivism och framåtanda; en känsla av att han trots framgångar, motgångar, med- eller motvind aldrig är nöjd. Det går hela tiden att lära sig saker och utvecklas. Bli bättre, helt enkelt. Hitta nya drag både innanför och utanför givna ramar. Jag är mycket nöjd över att Rikard Norling ingår i AIK:s ledarstab flera år framöver. Låt Norlingismen råda. Någon mer som vill ansluta sig? Den utsträckta handen om Stockholmshjälp hade annars ingen verkan. Det fanns ingen mottagare och nog gjorde Djurgårdarnas sitt bästa, men motivation går inte bara att plocka fram på beställning och blåränderna gjorde enligt rapporterna ändå en habil insats. Inom idrottens värld är själv bäste dräng, åtminstone när det gäller att avgöra var allsvenska guld ska hamna. Denna säsong var Elfsborg den bäste av alla drängar. Elfsborg måste naturligtvis också gratuleras. De har gjort en formidabel säsong och är värdiga mästare. Jo, det räcker med att titta på tabellen för att konstatera det. Sett över 26 omgångar samlade Boråsarna ihop flest poäng och då är det inte mycket att diskutera. Grattis Elfsborg! Nu stundar Royal League. En del gillar det, andra inte. Jag tycker att det ska bli kul. Jag längtar redan nu efter mer AIK, och mer fotboll. Jag är inte klar med säsongen än. Sen att det innebär lite sköna slantar i AIK:s kista är inte heller fel. Dessutom måste det vara bättre, att framemot våren spela matcher mot bra motstånd i matcher av betydelse, istället för understundom ganska avslagna träningsmatcher, mot ibland ganska tveksamma kontrahenter. Innan vi sammanfattar säsongen, om ett par veckor eller så, när vi alla går till vintervila efter Royal League-äventyret så vill jag ändå, redan nu komma med en liten brasklapp. A bitter sweet symphony - rubriken på denna krönika, ska nästa säsong, vid denna tidpunkt ersättas av en annan. En rubrik som hänsyftar på en lång och framgångsrik säsong. En rubrik som konstaterar att AIK lagt motståndarna på rygg var man än spelat. Nicklas Carlsson var inne på det i en intervju under södagskvällen. Så även Rikard Norling. Nästa år då är det vår tur... Vad sägs om Symphony of destruction? Ad interim. Text: Göran Strömberg
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
