|
Startsida
En frid i sinnet Nej. Det höll inte ända fram. Loppets ledare stod pall i stavduellen trots en fantastisk kamp av silverkämpen. Men det sista man fick se var en överlycklig kranskulla i bjärt färgad folkhemsdräkt som rusade ut bakom och närmast ryggdunkade den helt slutkörde förstemannen i mål.
I vackert majestät kneps dock andraplatsen efter en mäktig tvekamp. Vår löpare står tomögd och vilar sig mot stavarna, kippar efter syre och måste samtidigt uppleva fait accompli, samtidigt som eftersläntrarna långsamt glider över linjen för blygsammare placeringar. Vinnaren är lika lycklig som värdig, där fanns också en tradition att försvara. Det är bara att gratulera till guldet. Det sägs ju att hämnd är en rätt som bör avnjutas kall. Måhända är det så, men personligen hade jag hur gärna som helst slagit hål på det synsättet genom att låta mitt revanschlystna Gnaget slita strupen av det villebråd som dumdrygheten och antipatin mot oss borde fått utgöra. Låta innanmätet falla ut och ligga ångande färskt i novembers frosttemperatur. Som man önskar att ha fått uppleva den totalt unika bragden att vinna högsta serien, endast två år efter att man fått lämna den! Då lika hånad som busarna i Lucky Luke-äventyren, vilka slängs ur byhålorna insmetade i tjära och fjädrar. Men de kan ändå inte blunda längre. Det är dags att pensionera Fågel Fenix och sätta in AIK i mytologin. Söndagen skulle bli lång. Naturligtvis ville man förlita sig på tradition, och vi gjorde därför likadant som inför slutmatchen 1998 – inledde med en lunch på Hard Rock Café. Jag kom dit skrudad i ändamålsenligt svartgula plagg och accessoarer. Gamla och nygamla vänner möter upp där eller senare på arenan. C och Rebecca, broder M, och H från standardgardet. C:s bror F ansluter, liksom min vän S. JG med sonen E. RA blir ett kärt gammalt återseende som drar AIK-skrönor från tidigare decennier, och hans son B syns också där. Bland alla dessa andra 30999 Begynnelsebokstäver och Barn som ser säsongens ståtligaste tifo lagom till avslutningen. För att låna tankar från Mattias Lundqvist på Gnagarforum: detta lär ha varit ett rekord som sträcker sig långt långt bakåt i historien vad gäller ansamling rena AIK:are. Och sången har aldrig varit mer internationellt mäktig, böljandes från urkraften på Norra Stå till alla våra andra läktare. Den nya ramsan på Magnus Ugglas ”Hand i hand” ekade förstås. Den artisten har definitivt lyckats skapa trallvänliga refränger, många som gjorda för arenasång. Men undra om han anat vad just denna skulle kläs i för budskap, och om han då ryggat inför skapelsen? Rebecca 5 år har naturligtvis snappat dess ord med blixtens hastighet. Vilket en diplomatisk fader C försöker omstyra, åtminstone gällande slutordet. Suffixet ”djävlar” ersätts diplomatiskt med ”korvar”. Fungerar sådär. Och laget, våra kära spelare, springer ut på nationalarenan och bara dansar. Det var inte något snack den här gången heller. Säsongsavslutningen stavas 7-0 på våra två största konkurrenter i den traditionella toppen. Och det kunde definitivt varit mer bägge gångerna. Wilton har visat sig som bäst när det gäller som mest, och jag kan inget annat göra än att också stämma in i masshyllningskören till Gabriel Özkan. Här möter fotbollsglädje respektlöshet. Precis detta kan definiera själva sinnebilden av AIK:s återuppståndelse. Två klockrena pärlor i ribbkrysset i målburarna på Råsunda fick den sistnämnde till i slutomgångarna. Ändå är det självklart en likvärdig stramare av Miran Burgic mot Gais man mest innerligt unnat ett bättre öde. Det finns många ”om” och ”ifall” att belysa ifrån Allsvenskans slutskede. Inget, som Rikard Norling så riktigt påpekade, av detta kan åtgärdas i efterhand. Låt mig bara citera ett expertuttalande från Sportradion i direktsändning under slutstriden. Det sades (ungefär): ”Det vi ser på Råsunda är en match mellan framtiden och historien”… Jag tillhör dem som hade radio i örat hela matchen. Precis som –98. Det är ett oförglömligt minne från då, hur jag och H står med varsin mottagare och hör Häcken göra 2-1 mot Helsingborg, men reportern är så ivrig att han glömmer förklara vilket lag som nätat. Evighets sekunder, tre korta andetag! Innan det gick upp för oss hur det låg till, jag vänder mig upp mot en hel läktare som ser mitt jubel och min radio, och därmed startas en masshysteri. Ja, tänk om man fått uppleva en repris av detta! Nu blev det närmast tvärtom. I och med sändningen fick jag besked om Elfsborgs ledningsmål minuten före Wiltons frispark till 1-0. Jag kunde alltså inte fullt ut dela den efemära eufori som många måste ha känt. Vi hade faktiskt aldrig guldgreppet! I andra halvlek fortsätter den ystra leken. Det känns som om AIK ofta i år startat rejält effektivt direkt efter paus. Det kan vara en efterkonstruktion, men i den mån där finns en sanning, borde detta vara ytterligare ett bevis på Norlings briljans. Defileringen fram till 3-0 blev en minst sagt värdig slutpunkt. Så som omständigheterna nu var, ebbade det hela ändå ut i en västgötaklimax, i ordets sorgligt rätta bemärkelse. Vi väntade alla på domen, väntade och led. Det var nästan plågsamt, men naturligtvis på sitt sätt skönt, att höra att bortalaget faktiskt bjöd godtagbart motstånd på konstgräset. Men om nu motivation slår klass, så var det ju rätt väntat att motivation och klass slå bristen på bägge… Och som tur var uppfattade jag inget i sportradions sändning om straffsituationen. Det hade skapat en psykopat av mig! Nu fick man sig detta till livs i efterhand, varför vreden ändå blir mer kontrollerad. Men, som sagt, grattis Elfsborg, och grattis kamrat JS från Borås! Det gäller att vara jämnast över ett helt spelår. Det lyckades ni bäst med! Och lärdom till oss alla AIK:are: för att slippa misströsta kring domarinsatser i den skälvande slutfasen, gäller det att ha avgjort långt före. Vi var några som samlade ihop oss med en stilla pubsittning efter. Och snart kände vi, liksom SMS:en från R i Thailand också förkunnade, en genomgripande stolthet. En frid i sinnet över det man fått uppleva, från premiären mot Gefle till cirkelns förslutning nu i MFF-matchen. Vackra sparkar, snedsparkar, straffsparkar, genom våryra, sommarhetta och höstrusk. För så skrivs ännu ett år, men ett med osedvanlig höjd. Vi skiljs senare på kvällen och jag tar mig till Berns salonger, dit jag inbjudits för eftersläpp efter den inre kretsens bankett. En silverfest. Men, som många andra vittnat om, måste detta ha varit alla tiders rekord i andraplatsfirande. Jag lovar, vi slog Elfsborgarna i söndags kväll! För det sjöngs, sjöngs, sjöngs och skålades bland hundratals gnagare som också lyckats ta sig in genom den hett åtrådda porten till etablissemanget. Alla bjöd alla på dricka. Och när vi senare blandar oss med alla spelare, ledare och övriga i AIK-familjen, kan man konstatera att de flesta ser ut att må bra. Vinnarskallar som de är allihop var garanterat svarta i synen sent på eftermiddagen. Men nu hade det släppt. De förstod nog vad de faktiskt uträttat, och hur många vi är som värderar detta otroligt högt. Jag blir osedvanligt öppenhjärtig i den rusiga lokalen, även om jag inte är ensam om det. Tar Ola Andersson i hand och tackar för säsongen. Han frågar om jag inte är besviken över andraplatsen, och jag får nästan en klump i halsen. ”Här är det guld” svarar jag, och klappar mig över hjärtat. Går vidare och tackar Daniel Tjernström på samma sätt. Stämmer sedan in i Kristian Haynes hyllningsramsa ”Tjerna till landslaget tja-la-la-la-la-la-laa”, och vrålar ”There´s only one Kenny Pavey” i örat på densamme. Kort sagt, beter mig som den lyckliga nörd jag är! Så lämnar vi Allsvenskan 2006, den makalösa upprättelsens serie. Som en sprakande teaterbåt lägger den ut och seglar bortåt på hågkomstens öppna sjö, och man står kvar på stranden och hör festens och glammens toner stilla försvinna och sköljas bort av nattbrisen. Royal League kan bli en lustfylld epilog. Sedan vänds blickarna mot 2007. Tiden för hämnd. Tack Kära AIK! Text: Stefan Livstedt
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.
|
||||||
Läs även
