Startsida Fotboll Säsongen 2006 Läsvärt Artiklar och nyheter

En gräll mardröm i dimmornas tid

Oj då! Det blev något annat än den revansch för nymissat guld där AIK skulle bolla ut mätta huvudkonkurrenter. Ej heller syntes den för vårt inre kraftfulla avmarsch mot kommande Europaäventyr som hela föreningen börjat viska om igen. Trots att där utlovats full fokus och motivation. Det man såg var precis motsatsen. Inte skuggan av ett snack om att Elfsborg var bäst på sitt eget konstgräs mitt i november.

Man kan välja att oroas av, eller förringa, faktumet 0-4 i baken. Personligen tycker jag inte de fyra insläppta målen var så mycket att säga om. Förvisso kan man inte helt och hållet skylla på att ordinarie mittbackslås var borta, även om ett par av bollarna såg rätt enkla ut. Å andra sidan gjorde Daniel Örlund en rejäl insats, så det må jämna ut sig.

Men egentligen är nollan framåt mer braskande. Visst är det i högre grad specifikare att släppa in fyra än att producera noll, men själva anfallsmaskineriets gnissel klagade ljudligt över Knallebygden. Gabriel Özkan kämpade tappert med sitt läckra steg, och visst fanns reminiscenser av årets kortpassningsspel här och där, men absolut ingenting av farligheter uppstod ur det.

Ett tag i andra halvlek önskade jag nästan att "Daddy" Baxter hade lösgjort sig ur skuggorna, kommit fram till sin gesäll och dennes lammflock och vrålat: "Wake Up, This Is Fucking Royal League"! För den här tillställningen accentuerade bara vad flera talat om tidigare: trots en otroligt fin säsong i Allsvenskan, är det otvetydigt så att Gnagets slagkraft är rejält mycket större i Råsundaborgen än i de yttre domänerna.

Och ändå känner jag, när jag sitter och ser debaclet, att jag inte riktigt bryr mig. Trots att jag definitivt deltagit i övermodigt uppskruvade förväntningar kring att just AIK:s positiva trend på flera plan skall bidra till att lyfta den nordiska turneringens status och lyskraft. Och orsakerna är några, och orsakerna är en enda.

Den allra mest glädjande är i sin tur två: de heter Gustav och Leon, och kom till världen i fredags. Några timmar senare blev de medlemmar i Gnagisklubben, då undertecknad som stolt farbror administrerade detta. Första besöket hos broder M, hans P och de bägge underverken fick ske på Huddinge sjukhus under eftermiddagen i söndags. Gustav gnällde, Leon knoppade. Yin och Yang i samma lilla plastlåda. Eller målvakt och anfallare, månne?

Fylld av sådan glädje spelar motgångar på fotbollsplanen oerhört liten roll. Jag kom på grund av besöket också att missa första halvlek i Borås – den där tydligen AIK ändå bjudit godtagbart motstånd i en intetsägande drabbning. Jag kom precis till min Kanal 5-sändning när hemmalagets ungtupp krutade in sitt och matchens andra mål. Bara för att en nysning senare få skåda trasslet fram till 3-0. Det var alltså över långt innan näthinnan hunnit få fokus. Jag hann helt enkelt aldrig bli besviken.

Men viktigaste anledningen till min relativa kallsinnighet över kölhalningen kan också med råge utses till veckans (månadens?, årets?) fotbollskalkon i våra kretsar. Och detta i dagar då en sådan utmärkelse borde vara vikt åt TV4:s så kallade gala för sporten ifråga. Hörde talas om det i AIK-shopen i fredags, där jag var för att registrera ovan nämnda nymedlemskap, och för köp av Royal League-kort. Trodde då, faktiskt, att det var ett PR-skämt.

Men det var det ju inte, och jag visste faktiskt inte var mina känslor riktigt hamnade i tv-soffan på söndagen. Det lag jag förväntas hålla på, som jag självklart ändå alltid kommer att hålla på, uppträdde i någon obskyr neonchock som gungade min identitet.

Orange tröja har i och för sig en positiv klang för alla oss som växte upp med Johann Cruyff och 70-talets totalfotboll i Hollands landslag. Men vem har kommit på den befängda idén att detta skulle ha med AIK att göra?!?! Vad mig anbelangar kan man i så fall lika gärna ta bort klubbmärket och sätta dit Musse Pigg, ifall man vill ha lite intäkter från Disney!

Att detta "bara" lanseras som ett tredjeställ anser jag inte gör saken så värst mycket bättre. Det tydliggör väl, mer än något i så fall, lättsinnigheten i organisationen över turneringens status. Själv har jag tänkt åka till Oslo och heja fram mitt lag inför den publik som sägs vara Norges bästa. Men jag är inte där för att förespråka frukt! Tänker inte jubla åt apelsiner.

Varför behövs överhuvudtaget ett tredjeställ? Logikens lagar ger väl att det alltid är två och endast två lag på en fotbollsplan! Om den ordinarie dressen är för lik hemmalagets, tar man reservstället. I AIK: s fall kan väljas mellan svart och vitt. Bättre avgränsning för att undvika "krockar" går det inte att skapa! Eller är det bara så att en tredje uppsättnings souvenirförsäljning väntas kunna generera några sura extraslantar från mindre nogräknade samlare?

Efter detta mitt utfall får jag sy ihop säcken och lugna tempot något. AIK förlorade sin RL-premiär rejält, mot ett för hösten välkänt motstånd. Det var inget snack om vilka som var hungrigast, och det hade inte spelat någon roll för resultatet vilken tröjfärg Gnaget sprang och irrade i. Kanske var det till och med lika bra. Nu kan man ju nästan förneka att det hände. Det var bara en gräll mardröm i dimmornas tid.

Ryck upp oss, ryck upp er kära spelare. Nu tar ni tag i liret och gruppen. Nästa match spelas i skimrande svart!

Text: Stefan Livstedt
Foto: Bildbyrån
[061115]

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Fotbolls.